Futtigt i perspektiv....

Minnet av ett hav , melodin av och med Laleh från filmen Utvandrarna som maken och jag var och såg ikväll. Den andra filmen i mitt liv, där jag inte kunde sluta gråta när "ridån gick upp". Filmen var oerhört stark och bra, och så annorlunda från den "gamla" filmserien med Liv Ullman och Max von Sydow i huvudrollerna. Den här är filmad och sedd ur Kristinas (kvinnans) perspektiv. Vackert filmatiserad och med oerhört bra rollprestationer, dessutom framställdes inte indianerna i lika dålig dager som i den gamla filmen. OCH när eftertexterna rullade så klipptes filmsekvenser in från dagens flykting-scener runt om i världen. Kopplingen till dagens flyktingkris blev så tydlig och mina tårar bara rann!

Får försöka göra vad jag kan för att muntra upp stackars maken. Det är ju begränsat vad han kan göra och livet har ju blivit så totalt "stoppat" sedan hans hälsena gick sönder. Han som alltid har full fart framåt, är nu förvisad till hemmets lugna vrå, förflyttar sig från fåtölj till fåtölj. Han har hittat sina rutiner, men det blir ju ändå lite enahanda, att sitta och läsa, lyssna på poddar och se på dokumentärer och en och annan serie. Han skulle aldrig erkänna det, men jag märker att han är en liten smula deppig.

Men när vi pratar om det så känns det futtigt om man sätter det i perspektiv till kriget i Ukraina. Vilket man också kom att tänka på i bilderna från filmens eftertexter.