Väv-lust!

Det är alltid lika spännande att göra de första inslagen på en nyuppsatt väv. Har man solvat rätt? Har man skedat rätt? Blir kvalitén bra? Är tramporna och lattorna tillräckligt bra uppknutna och i synk, så att skälen blir tydliga? 

Jag provade nu ikväll. Gjorde inte så många inslag, och jag behöver justera en av tramporna, men det verkar bli rätt i mönsterrapporterna så jag antar att jag lyckats med solvning och skedning. Nu återstår bara att hitta lämpligt inslag för att få rätt kvalité. Har lite kvar att testa, men det känns skönt att jag ändå kommit så här långt. Och det kan jag ju i och för sig tacka min förkylning för. Det var tack vare den som jag stannade inne hela helgen och ägnade tid åt min vävstol.

Jag har gått med i några grupper på Facebook med olika intresseinriktningar. Bl a en som heter "Vi som gillar vävning". Där skrev en kvinna i morse och frågade hur hon skulle få tillbaka sin vävlust, efter en förlust av en kär vän som hon hade som "väv-vän". En insändare skrev och citerade Selma Lagerlöf och Gösta Berlings saga "om hon bara kunde sätta upp vävar, det tröstar för all sorg, det slukar alla intressen, det har varit många kvinnors räddning". 

Jag hade en planch på väggen i mitt vävrum i barndomshemmet där följande dikt stod;

"Är du vid vardagslivet led,

och synes dagen grå,

så sätt dig vid din vävstol ned

och väv en aln, ja två.

Då gladare du livet ser

-det är en moras råd-

och du åt vardagsväven ger

 en vackert glansig våd."

Att kunna räkna ut och sätta upp en väv är ett gediget hantverk som kräver kunskap. Det ger stimulans och är en utmaning och har väl säkert i många fall varit ett sätt att få visa sin kreativitet. Jag tänker på kvinnor längre tillbaka, i det gamla bondesamhället, när kanske livet var enahanda och ett slit från morgon till kväll. Här fick andra slags kunskaper komma fram och vara till nytta.

För till nytta skulle ju allt vara. Vi har det bra idag, jag skulle alls inte behöva sitta och väva kökshanddukar för jag har redan många oanvända. Handvävda med handspunnet och hemodlat lin från min mormor, ombundna med röda bomullsband. Köpta bomullshanddukar i travar, märkta med bokstaven Ö, av min mamma. 

Men de här vill jag väva för att jag har lust. Lust att ta tillvara gammalt bomullsgarn på härvor, inköpt på auktion på 70-talet. Lust att se vad det kan bli av det. Lust att väva. 

Det är något rofyllt med en skyttel som far fram och tillbaka mellan händerna samtidigt som fötterna  förflyttar sig över tramporna, och väven växer fram.

Och nog för att jag känner mig väldigt tillfreds med mitt liv, men kanske kan det ändå bidra till att jag blir en liten smula gladare....