Mina tankar om att sakna....

Det brukar alltid, i slutet av varje läsår, vara några elever i varje årskurs nio som undrar om jag inte kommer att sakna dom när det nu är dags för dom att sluta. Många säger att dom kommer att sakna mig och sakna slöjden. En del tycker att jag är känslokall när jag krasst säger att; Nej, jag kommer inte att sakna er. Jag har kontakten med fler av mina gamla elever via instagram, men jag saknar dom inte, och dom saknar inte mig. Var tid har sitt. Nu är det dags för er att gå vidare. Dags för mig att ta emot nya elever. Det känns roligt när ni säger att ni kommer att sakna slöjden. Det är ett av mina önskningar för er som medmänniskor, att känna lust att skapa något med era händer. För det har ni alltid möjlighet att ta tag i.

När jag ikväll gick min vårkvällspromenad så funderade just över det här med att sakna. Vad saknar jag? 

De människor som inte längre finns med mig, förstås. Min mormors Ängamat, eller att få sitta i hennes kök och klippa ut klippdockor ur Hemmets Veckotidning. Min morbror Lasses skämt och skratt och skoj. Min moster Ingas Tosca-kaka och nybakade sirapslimpor som skars tjocka och åts varma med mycket smör. Pappa och Mamma förstås. Bara att få ringa och prata med mamma, som tyckte att jag var så duktig i allt vad jag gjorde. Hunden Massimo, som gav så villkorslös kärlek. 

Så tänkte jag att saknad ofta hänger ihop med speciella händelser, och alltid var dom händelserna förknippade med någon speciell känsla. Så kanske är det egentligen den förlorade känslan man saknar?!  

Nu när man är så här pass gammal så saknar man ju t ex inte vintern på sommarn, eller sommarn på vintern, så som man tänkte när man var barn och tiden kändes oändlig.

Kanske är man bättre på att inte sakna för att man just blivit äldre och inser att tiden är ändlig och man måste ta tillvara den tid som är nu. Det finns inte tid för att sakna. Det finns bara tid för att leva. Saknaden till bortgångna släktingar och vänner försvinner inte, men kanske är det så att den bleknar lite undan till förmån för livet som pågår.

Vad vet jag....

Jo, jag vet att en del elever har kloka, mogna tankar och kan åstadkomma riktigt fina och välarbetade slöjdalster! Som t ex det här;

.