Jo jag vet att maken ofta säger; -Nu är dom vuxna, dom måste leva sitt egna liv och stå för beslut och åtaganden. Lägg dig inte i.
Samtidigt vet jag att navelsträngen fortfarande finns där, åtminstone till en liten, liten hundradel, kanske bara som en smal liten sytråd, men ändå..... Mer el mindre omedvetet så bär jag mina vuxna barns bekymmer och tillkortakommanden. Dom dyker upp vid de mest olämpliga tillfällen. T ex kl 03.00 på natten.
Men i eftermiddags dök det upp kl 18, när jag stod och lagade mat! För att gör en lång historia kort, så behöver sonen låna vår bil, då han imorgon ska till Västerås och hans sambo till Tyresö på jobb. Dom har två bilar, men den ena är trasig. Samtidigt så fick jag höra att sonen imorgon tänkte skjutsa sina barn till förskola/skola i den trasiga bilen som har körförbud. Jag blev helt vansinnig! Först erbjöd jag min hjälp, men då ringde sonen och så passade jag på att skälla ut honom. Är du helt dum i huvudet, vet jag att jag sa.
Det slutade med att han efter ett tag ringde upp och först försökte ge mig dåligt samvete. Han sa; - Ja nu får våra hungriga barn vänta på maten och vi lämnar dom alldeles ensamma för att komma över och hämta er bil redan ikväll.
Den snyfthistorien bet inte på en fortfarande irriterad mamma/farmor.
Sen kom han med ett fång blommor och choklad.
Nu berodde inte det på att han är ångerfull, utan mer på att jag fyller år imorgon. Och jag är fortfarande inte helt säker på att han inte kommer att använda bilen med körförbud vid annat tillfälle. Dom har en ganska tjorvig livssituation just nu. Men å andra sidan har dom ju själva försatt sig i den situationen. Och jag kan inte lösa den åt dom. Nej, jag vet det!
Men till middagen drack jag två glas rödvin, för att jag behövde!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar