....och TRE dagar med sTREss

Vid middagen ikväll så pratade vi om hur mycket extra pappersarbete, och dokumentation det blivit på våra arbetsplatser, sedan vi började arbeta en gång i tiden. Precis som att man alltid är misstrodd. Att man inte sköter sitt jobb av sig självt, att man inte har någon yrkesstolthet, utan man måste skriva, skriva in absurdum, varenda grej man gör, för att det ska finnas på pränt. Ett dokumenterande som tar tid från det som man egentligen borde syssla med. 

Det börjar nog verkligen bli dags att gå i pension! 

Men idag har jag varit ledig och jobbat på för egen maskin här hemma!

Jag har bl a varit och inhandlat plantor och U-jord och hållit på i trädgården. Nu ser det fint och prydligt ut. Och jag hoppas det inte kommer några "järn-nätter" som förstör vad jag åstadkommit idag.

Jag har också kokat svart vinbärssylt och bakat småkakor. Småkakor som var farligt goda! 

Receptet fanns i senaste Ica Buffé-tidningen. Kolakakor med jordnöts-tosca.

Och nu ska jag krypa till sängs och sova ut, för i morgon och tre dagar framöver så är det piska på elever för att få in arbeten och utvärderingar. 

Fredag morgon 08:00 ska betygen vara satta!

 

Tre dagar med trevligheter!

Fredagkväll; Födelsedagsfirande hos äldste sonen. Fin kvällssol och alla på gott humör.

Lördag; Lyxdag med döttrarna i Stockholm. Jag blev bjuden på allt!

Vi startade med go-fika på Vetekatten

Sen skulle ett viktigt ärende uträttas hos guldsmeden Hanno på Artillerigatan. Det skulle köpas examenspresent på Svenskt Tenn, där vi fick stå i kö för att komma in. Döttrarna gjorde varsin spontan piercing i öronen. Vi botaniserade lite bröllopsskor i skobutiker och sen strosade vi längs Strandvägen mot Djurgården.

Här var bord beställt på Ulla Winblads värdshus. Vi satt ute bland kändisar till höger och vänster, levande cowboys som inmundigade bubbel på hästryggen innan dom "parkerade" sina hästar utanför uteserveringen och tog ett bord för att äta. Solen sken, maten smakade förträffligt och vi pratade som vanligt om allt mellan himmel och jord.

Stockholm visade sig verkligen från sin allra bästa sida, och flaggorna som vajade överallt, fick vi senare veta, var hissade till Krigsveteranernas ära. Dom har en egen flaggdag, sedan tre år tillbaka.

 

Söndag; Mors dag och mina söta döttrar hade under morgonens springtur plockat ihop en jättebukett med syrener, liljekonvaljer och gullvivor. Sen styrde vi upp en spontanlunch och bjöd in hela familjen och jag råddade i köket med Tabbouleh, Muhammara, Fattoush. nötfärsspett och liba-bröd. Det blev en lång skön lunch i solskenet i trädgården. 

Sen måste äldsta dottern bila tillbaka till Insjön och svärsonen skulle på fotboll. Vi andra satt kvar lite till. Det är lättsamt att sippa rosé-vin i solskenet en försommarsöndag som denna!

När alla gått hem till sitt och disken var undanröjd tog jag en stavgångspromenad och råkade på Näktergalen som sjöng så fantastiskt vackert! Ett säreget läte har den! 

Nu har jag ägnat kvällen åt att rensa rabatterna på framsidan av huset. Kvällen är fortsatt ljum och ljus och man vill nästan inte gå in. Men det kommer förhoppningsvis fler lika sköna dagar framöver. Vi har ju fortfarande allt framför oss!!

Ord och inga visor - förlåt, bilder skulle det stå

Det går inte att ladda upp bilder här ikväll. Och då föll allt platt. För en bild säger mer än 1000 ord, är det inte så man säger?! 

Jag som plockat de mest knoppiga liljekonvaljerna i plaskvått Majväder och endast 6 plusgrader.

Jag som fått en trave böcker som kom i brevlådan idag.

Jag som bakat till personal-fikat i morgon och nallade en bit av den ljumma rabarberkakan med kardemumma och pärlsocker nu ikväll.

Och sist, men inte minst. Jag som ville visa upp min förstfödde lille parvel när han var 6 år och blåste ut ljusen på sin illgröna födelsedagstårta. Han med de blondaste lockarna och äppelrunda kinderna. Han som bar en hemsydd tröja i gult med lila muddar och ett lila, textil-tryckt tåg på bröstet. Idag fyller han 37! Jag lovar och svär att aldrig någonsin sy en sådan tröja mer! I morgon kväll har han bjudit till födelsedagsmingel.

Och imorgon är det dessutom fredag och jag tar en paus på ett par dagar.

Trevlig helg.

Ska man behöva vara Einstein för att slå på en spis?

 SenseBoil, Hob2Hood och PowerBoost....... Ska man behöva vara Einstein för att laga mat på sin nya spishäll???

Som jag avskyr manualer! En spis, en tv, en tvättmaskin, en bil, en symaskin you name it. Alla sådana där prylar man har ska bara fungera. Man ska inte behöva läsa en manual skriven på 47 olika språk, flera hundra sidor och med funktioner som man varken förstår vitsen med eller hur dom ska användas.

Jag ville koka pasta för att kolla den där funktionen som ska göra att inte vattnet kokar över. Självfallet stod det i manualen att det fungerade bäst om man kokar potatis eller vatten, men då ska kokkärlsmaterialet inte vara av nonstick eller gjutjärn, man ska inte packa potatisen för tätt, man ska inte salta förrän vattnet nått kokpunkten och minst en fjärdedel av kokkärlet måste vara tomt.  Allt det där nämnde inte försäljaren ett enda ljud om......

Men det blev middag ikväll. Pastavattnet kokade inte över och den tinade köttfärssåsen från februari blev lagom varm i en mindre kastrull bredvid.

Men det krävde sitt glas vin för att jag skulle bli på gott humör!

Broderi Citat, nedräkningen har börjat!

 Ett axplock av elevarbeten från arbetsområdet; "Broderi Citat" som årskurs nio jobbat med under vårterminen. 

Broderi är bra som sista obligatoriskt arbete. Det är lätt att släppa lös kreativiteten eftersom eleverna får helt fria tyglar. Det enda som är ett måste, är att det ska vara en text som berör och det ska mest vara broderi, men det är fritt fram att blanda med andra tekniker och det kan bli precis vad som helst. Det har blivit flera jeansjackor, en del kuddar, många bonader, ganska många kassar tyg- och bok-märken. Eleverna tycker om att sitta och brodera, det öppnar upp till samtal. Det känns som att slöjden sista terminen får bli lite av en "oas", där det blir en stunds andhämtning och vila i den annars ganska fullspäckade och stressiga skolvardagen.

Men visst finns det stress även på slöjdlektionerna. Om 1 1/2 vecka ska betygen vara satta, och jag saknar fortfarande ganska många arbeten. Att planera sin tid och ha självinsikt i vad man kan klara av och hinna med, det hör inte till en tonårings starkaste sidor. Så nu är det piska blandat med uppmuntran och en del extralektioner och tjat som gäller. 

Nedräkningen har börjat.

Den bortglömda helgdagen!

 Måndag. Ny arbetsvecka. 

Fast jag startar den med en ledig dag. Nu borde jag väl vant mig, eftersom jag snart haft ett helt läsår med lediga måndagar, men jag känner mig lika barnsligt lycklig varje måndag när jag vaknar och tänker  på att jag har en ledig dag! Vilken lyx!!

Det blev tvätt, skriva veckomatsedel och inköpsnota, åka och handla. Så jag gör nytta också!  Men efter kaffet så gick jag ut och strosade. 

Stack näsan i varje utslagen syrenklase jag passerade.

Beundrade de praktfulla kastanjerna vid Fyrisån.

Rensade och krattade graven på Gamla Kyrkogården. Stod där och tänkte på morfar och min moster som till varje helg krattade gården så det skulle bli helgfint. På hemvägen började jag nynna på Det är vi ändå! 

Den där låten med Benny Anderssons orkester, Helen Sjöholm och Tommy Körberg där dom sjunger "Såsom vi krattar gången, så får vi gå, du och jag".  När jag kom hem var jag tvungen att söka upp den på You Tube. Blev på ännu bättre humör efter att ha sett och lyssnat.

Det var då jag -ifrån ingenstans- plötsligt kom på att det just idag är Annandag Pingst! Verkligen en styvmoderligt behandlad helgdag, nästan helt bortglömd.

Därför bestämde jag mig för att göra ändring på det!

Jag la mig i badet med en ansiktsmask, ett glas vin och en tidning, (fredagskänsla).

Sen bakade jag bröd, dukade fint i vardagsrummet. Skar färsk lax i skivor för att sätta in i ugnen tillsammans med en plåt med blandade grönsaker och småpotatisar, och blandade en kall sås med pepparrot och rom. 

Undrar just om maken kanske blir en smula hänryckt när han kommer från jobbet......?!

Äppelblom och Levain

 En kall majsöndag med regn i luften.

Min ursprungliga plan var att äntligen få testa min födelsedags-cykel och göra en långtur i skog och mark, men dels med tanke på vädret och allt regn som föll igår och fortsatte idag, så tänkte jag att stigarna i skog o mark förmodligen består av lervälling och det vore synd på cykelns premiärtur, nu när den är sprillans ny. Och dels så haltar maken rejält, jag hade ju tänkt få sällskap av honom. Han spelade fotboll med barnbarnen igår och gjorde illa sig i hälsenan, eller musklerna runt om. (Fast när man frågar honom så är det "inga problem").

Dels hade vi viktigare prioriteringar att ta itu med. För igår, precis när maken skulle steka hamburgare till fyra hungriga barn och två hungriga vuxna, så dog spishällen. Den har krånglat en längre period, stängt av sig och displayen har visat att det är el-fel, men när den fått svalna så har den fungerat igen. Nu var displayen helt svart. Hamburgarna fick vi slänga in i ugnen på grillfunktionen, så mat fick vi ändå. Men idag fick vi ge oss ut och köpa en ny. För garantin på den här, som jag ändå tycker känns ny, gick ut för precis ett år sedan. Jag kan ju tycka att  en spis ska hålla längre än sex år! Men det spelar ingen roll vad jag tycker. Runt och leta i olika butiker, fråga och försöka jämföra funktioner och priser i "djungeln". Tillslut blev det en Husqvarna med finess, den ska nämligen känna av när något är påväg att koka över, och automatiskt sänka värmen på den plattan. HUR i all sin dagar kan det gå till? Det blir intressant att se. Men vi får vänta till på onsdag, då levereras och monteras den.

Under tiden får vi laga mat i ugnen. Just nu har jag precis tagit ut mitt första Levain-bröd, hoppas det smakar som ett sådant också, har hållit på med det hela dagen.

Strax ska jag stoppa in marinerade kycklingben på en plåt och rotfrukter på en annan. Och medan det står och steker så hänger jag en tröja över axlarna och går ut i trädgården och glor på äppelblommorna. Dom är bara så ljuvligt vackra just nu!  Hoppas på bin, sol och värme framöver så att vi åtminstone får smaka på några äpplen framåt sensommaren!

 

Vara med barnbarn

Plockepinn och yatzy. Dega och rita. Fotboll och cykel. Klättring och kast med liten boll. Maskroskrans och såpbubblor. Kullerbyttor och hoppsa-steg. Grimaser och tok-skratt.  Hamburgare och glass. Och som avslutning promenad i regn med paraplyer.

Men vem har sagt att ett paraply bara är ett regn-skydd? När det kan vara så mycket mer!

Man kan skjuta med dom. Man kan flyga med dom. Man kan snurra med dom. Man kan trolla med dom. Man kan förvandlas till en prinsessa med dom. Man kan bli osynlig med dom.

Det innebär att en promenad som i vanliga fall tar fem minuter utan paraply, den tar 25 minuter med paraply!

Trots att klockan är närmare 21 på kvällen och en 5-, 6- och 7-åring som hållit igång hela dagen, ändå är ganska så trötta.

 Men vad gör det? När regnet upphör, molnen skingras, skogen doftar friskt och gott och fåglarna håller serenad i den ljusa vårkvällen! 

Åska i Maj betyder ej gott år

Just nu är utsikten från mitt klassrumsfönster lummig och vacker. De relativt nyplanterade körsbärsträden,  mitt på skolgården,  har precis släppt sina rosa blommor, men den stora häggen bakom bildsalen är mäktig med sin blomsterskrud. Tog den här bilden strax innan den sista lektionen, bara fem minuter senare så blev det alldeles mörkt på himlen och ett riktigt oväder bröt ut. Det åskade och tokregnade! Blixtar och dunder! (Och jag började nynna på Diggilo Diggilej......)

Enligt den gamla bondepraktikan så är åska i Maj inte bra. Det kommer att bli ett dåligt år. På vilket sätt förtäljer dock inte historien. Med tanke på att det är fredag, så känns det ändå för tillfället riktigt bra! Man får väl kanske inte tro alltför mycket på bondepraktikan.......

Jag tog mitt obligatoriska fredagsbad med peeling och ansiktsmask, tända ljus och ett glas vin när jag kom från jobbet.  Lagade lite go-middag och korkade upp en bättre Albarino, Vi åt sent och satt länge kvar vid middagsbordet.

Kanhända "lugnet före stormen", för imorgon ska vi passa alla barnbarnen på eftermiddagen-kvällen.

Stick-trend

Det pågår en stick-trend. Brukar ju komma med jämna mellanrum. Minns t ex tidigt 90-tal när alla skulle sticka spetströjor med breda axlar i mohair-garn....

Den här gången skyller man det nyvaknade intresset på Corona, "alla" har börjat sticka igen..... Själv har jag stickat lika frekvent hela tiden. Inte jättemycket, men för det mesta har jag något på gång. Dock mest små saker som vantar, sockor, barn- eller hundtröjor. De tröjor jag gjort till mig själv har jag sällan blivit nöjd med. Men nu kände jag att det var dags för en tröja, att ha som sommarstickning. Det är en islands-tröja med mönstrat rundstickat ok som frestar. Har kikat på otaliga färgställningar och idag åkte jag till Röda Ladan i Rasbo utanför Uppsala, för att inhandla garn.

Det är bara det att den där stick-trenden också gör att det börjar bli brist på garn. Den isländska garnleverantören hinner inte med att tillverka garn i den utsträckningen som behövs, och på hyllorna var det glest, många färger fanns inte alls. Men jag var flexibel och överraskade mig själv med att välja ett ljust aprikosfärgat garn som bottenfärg. Det blänkte så vackert, nästan som pärlemor. Till oket valde jag två milt gröna nyanser. 

Totalt otippat för att vara mig, men ibland får man lov att vara djärv och tänka nytt! Det ska bli så spännande att se hur det kommer att bli i det stickade resultatet.

Jag måste visa upp min nässel- och vitplister-soppa. Den var mild och god, smakade vår!

Och när maken skrivit klart anteckningarna från kvällens möte, så ska vi hugga in på rabarberpaj och vaniljsås.

 

Det vattnas i munnen!

                                            Vitplister

                                                          Brännässla 
 

Ikväll har jag plockat trädgården ren från brännässlor. 

De växer under mina svarta vinbärsbuskar, jag brukar alltid bränna mig när jag ska plocka bären på sensommaren. Sen växer de också bakom komposten och i ena hörnet vid syrenhortensian. Fast när jag kom in i köket och ställde mig att rensa, så blev jag tveksam till några av mina stjälkar. Jag hade ju plockat med handskar på, så hade inte känt om de brändes, men när jag nu såg de vita blommorna på flera av stjälkarna så var jag tvungen att googla, och insåg att jag blandat mina nässlor med vitplister. Men enligt flera artiklar/sidor, så kan man använda vitplister på samma sätt som nässlor. Det ska inte vara som att förväxla vit flugsvamp med champinjon. Får vi hoppas....

Har faktiskt inte plockat nässlor sedan innan 1986 och den stora kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Då fick man ju låta bli både svamp och bär i flera år. 

Men nu har jag förvällt mina blad och kylt ner, och imorgon kväll ska jag koka nässelsoppa, lägga i ägghalvor med gräslöksklipp ovanpå och bjuda med nybakt surdegsbröd. Sen tänker jag plocka de första stjälkarna rabarber och svänga ihop en rabarberpaj med vaniljsås. Mmmm, det vattnas redan i munnen! 

Mina tankar om att sakna....

Det brukar alltid, i slutet av varje läsår, vara några elever i varje årskurs nio som undrar om jag inte kommer att sakna dom när det nu är dags för dom att sluta. Många säger att dom kommer att sakna mig och sakna slöjden. En del tycker att jag är känslokall när jag krasst säger att; Nej, jag kommer inte att sakna er. Jag har kontakten med fler av mina gamla elever via instagram, men jag saknar dom inte, och dom saknar inte mig. Var tid har sitt. Nu är det dags för er att gå vidare. Dags för mig att ta emot nya elever. Det känns roligt när ni säger att ni kommer att sakna slöjden. Det är ett av mina önskningar för er som medmänniskor, att känna lust att skapa något med era händer. För det har ni alltid möjlighet att ta tag i.

När jag ikväll gick min vårkvällspromenad så funderade just över det här med att sakna. Vad saknar jag? 

De människor som inte längre finns med mig, förstås. Min mormors Ängamat, eller att få sitta i hennes kök och klippa ut klippdockor ur Hemmets Veckotidning. Min morbror Lasses skämt och skratt och skoj. Min moster Ingas Tosca-kaka och nybakade sirapslimpor som skars tjocka och åts varma med mycket smör. Pappa och Mamma förstås. Bara att få ringa och prata med mamma, som tyckte att jag var så duktig i allt vad jag gjorde. Hunden Massimo, som gav så villkorslös kärlek. 

Så tänkte jag att saknad ofta hänger ihop med speciella händelser, och alltid var dom händelserna förknippade med någon speciell känsla. Så kanske är det egentligen den förlorade känslan man saknar?!  

Nu när man är så här pass gammal så saknar man ju t ex inte vintern på sommarn, eller sommarn på vintern, så som man tänkte när man var barn och tiden kändes oändlig.

Kanske är man bättre på att inte sakna för att man just blivit äldre och inser att tiden är ändlig och man måste ta tillvara den tid som är nu. Det finns inte tid för att sakna. Det finns bara tid för att leva. Saknaden till bortgångna släktingar och vänner försvinner inte, men kanske är det så att den bleknar lite undan till förmån för livet som pågår.

Vad vet jag....

Jo, jag vet att en del elever har kloka, mogna tankar och kan åstadkomma riktigt fina och välarbetade slöjdalster! Som t ex det här;

.

Ja, vi elsker dette landet!

När mina löjtnantshjärtan i trädgården börjar blomma så passar Norge på att fira sin nationaldag!

Jag tänker på hon som gömde sig undan de tyska soldater som invaderat hennes hem och dödat nästan hela hennes familj. Hon var bara 15 år och flydde sedan på egen hand från nordliga Bodö ner genom hela Norge, till Svinesund, där en fiskare gömde henne i sin båt och smugglade henne över till Sverige.

Hon ville aldrig prata om det, så några detaljer vet vi inte.

Men hon träffade så småningom Edmund och dom gav livet åt han som nu är min livskamrat.

50 procent av hans blod är norskt.

Så idag sänder vi en tanke till Norge och erkänner att

Ja, vi elsker dette landet!

(Även om vi, för tillfället, är lite besvikna på att vi inte får åka dit....)

 

Kränger grejer!

När jag nu flyttade mitt "skapar-rum" från källaren till övervåningen, så började jag omvärdera alla saker jag har i min ägo.

Kommer jag verkligen att karda och spinna ull och lin igen? Kommer jag att ägna mig åt att tova hattar? Kommer jag att vilja knyppla spetsar?

Mina intressen har varit så spretiga. Jag har alltid varit nyfiken på så många olika tekniker, så jag har förhållandevis breda kunskaper, men inte så djupa.

En gång i tiden skulle jag bli en "gröna-vågare". Herregud så romantiska drömmar jag hade om att bo på landet och ha får. Ta reda på ullen och karda och spinna garn. Väva. Sy upp. Sälja.

Hur tänkte jag egentligen?? 

Folkdans och ekologiskt.

Jag blir ju nästan mörkrädd när jag tänker tillbaka.

Det är ju verkligen inte jag idag.

Tror inte det var jag då heller.

Bara så totalt påverkad och influerad av Skäggmanslaget, spelmansstämmor, KullaGulla och Margit Söderholms bokserie om Hellesta. 

Hur kunde jag vara så otroligt flummig och naiv???

Har i alla fall bestämt mig för att röja. Det är väl dödstädningen som pågår.

Men vem i alla sin dagar vill köpa spinnrockar, linblånor, kardor osv idag??

Jo, jag hittade en facebook-grupp som jag ansökte om att komma med i.

Och se, där finns nördar, som liksom jag, faktiskt tycker om att hålla på med hantverk.

Förra veckan blev jag av med min kardmaskin, svarade på en förfrågan från en som önskade köpa.

I morgon bitti ska jag posta den till Västkusten.

I morse la jag ut bilder på;

Spinnrocken från Hälsingland, som mamma köpte på auktion

Kardbänken

Hattstocken

Knyppeldyna med tillbehör''

Linblånor

Och intressenter har ramlat in under dagen! Världen är dessutom väldigt liten. En person har köpt både spinnrock, hatt-stock och knyppeldyna. Dessutom råkar hon vara mamma till två av mina nuvarande elever på skolan och bor i Eriksberg! Imorgon har jag lovat köra över grejerna till hennes adress.

Blånorna ska jag skicka per post.

Jag har t om fått säga nej till flera personer på varje grej. Det enda som är kvar i nuläget är kardbänken.

Fantastiskt roligt! Framförallt för att det kommer att komma till glädje och användning för andra människor som, liksom jag, tycker att hantverk är bland det roligaste som finns!

Jag är väldigt sällan ute på facebook nuförtiden, men genom dessa grupper, så blir det en nytändning. Man kan verkligen finna personer med gemensamma intressen här. 

Och man får tron på människan bekräftad!

Att människan i grunden är godtrogen och ärlig!

Idag fick jag betalningen för kardmaskinen. inklusive porto, och då har jag inte ens skickat iväg den ännu.

Det känns härligt!

 

Så bra vi har det!

 En ny dag grydde, och jag vaknade tidigt och låg kvar och lyssnade till fågelkvittret genom det öppna fönstret. Nattsömnen hade varit god, mindes att jag badat i svett, men när jag nu vaknade så gjorde jag det utan huvudvärk och feber. Kanske svettades jag bort skiten under natten. Efter en dusch kände jag mig nästan pånyttfödd!

Det blev en skön, skön lördag. Jag löste melodikrysset och provvirkade. Försöker hitta ett lämpligt projekt till gammalt bomullsgarn som ligger i gömmorna.

Kardemummabullens dag till ära, så satte jag deg och bakade. 

Och fortsatte med två sorters matbröd med surdegs-grund.

Äldste sonen har ringt varje dag och frågat hur jag mår, och nu när jag mådde bättre så frågade han om dom fick bjuda över oss på middag ikväll. Vem kan säga nej till ett sådant erbjudande?

Tog en eftermiddagspromenad och gick till blomsteraffären och köpte en bukett med pioner, hortensia och eukalyptus att ta med, och samtidigt fick jag njuta av naturens blomsterprakt som blommat ut de två dagar jag legat inne. Det är så galet vackert överallt. Som ett mästerverk som inget annat kan överträffa. Det är knappt så att man vill blinka! Dessutom är luften mättad av häggens doft, så man vill nästan bara andas in!

Nu njuter jag eftermiddagen i trädgårdsmöblemanget, lyss till fågelsång och beundrar grönskan och blomningen. Maken sitter bredvid och löser korsord och sippar på en Gin o Tonic. 

Så bra vi har det!

Är man klen eller....?

 Igår morse njöt vi av den första utefrukosten. Det var den ljuvligaste värme, och vi satt kvar länge. Sen skulle jag gå in och stryka kläder att ha på dagens kalas, det fick bli en sval skön linneskjorta och ett par tunna beiga bomullsbyxor. När det var klart började jag känna mig så konstig. Fick jätteont i huvudet och började frysa. Gick och la mig. Först med bara en pläd, sen tog jag ett täcke och sen ett till. Jag frös så jag skakade.

Det blev inget kalas för mig. Det blev feberfrossa och sova hela dagen. Visst har man hört om biverkningar av vaccinet, men inte hade jag tänkt att det skulle drabba mig så skoningslöst. Och det där med att det ska vara max ett dygn, verkar inte heller stämma. Idag gick jag upp och stoppade i mig lite frukost, men sen var det bara att lägga sig igen, fast i vardagsrumssoffan den här gången. Febern och huvudvärken hänger kvar, om dock i mindre skala.

Och där utanför fönstret står våren i sin allra vackraste prakt. Jag får njuta av den genom fönstret. Trist, hade så mycket planerat för de här lediga dagarna. 

Den här lilla blomstergirlangen virkade jag till mitt barnbarn, hon som hade gårdagens kalas. Det blev maken som fick överlämna den tillsammans med ett kort med en utlovad utflykt längre fram.

Det höll på att ta en ände med förskräckelse.....

Efter jobbet idag satte jag mig på cykeln för att ta mig till Fyrishov och få min första Covid-vaccination! Det är fyra rejäla nerförsbackar från Eriksberg till Svartbäcken. Jag har ingen cykelhjälm och jag trampar på ganska snabbt. Vägen går genom stadstrafik och jag korsar många gator med biltrafik. 

Det var inga konstigheter alls, jag höll min tid, var t om lite tidig. När jag skulle korsa Gamla Uppsalagatan på övergångsstället precis före ingången till vaccinationen, så skulle jag bromsa in, då en cyklist var på väg att korsa min väg.

Då tog inte bromsarna!!

Jag hoppade ner från sadeln och fick tvärnita med fötterna i asfalten, medan den stackars, intet ont anande cyklisten, fick tvärsvänga åt sidan. Jag ropade; -Mina bromsar fungerar inte, förlåt, förlåt!!

Vilken chock!!

Här var jag påväg att få min första vaccination för att skydda mig från Corona. Och så är jag påväg att köra ihjäl mig själv!

Vilken konstig känsla.......

Första gången idag som jag hade munskydd. Man var tvungen att bära det i vaccinationslokalen.

Efter vaccination och 15 minuters vila så GICK jag hem! På vägen passerade jag en cykelhandlare. Fem minuter i 18 lämnade jag min cykel, utan bromsar, på reparation!

Sen gick jag hem och lagade till en Ceasar-sallad, korkade upp en flaska rosé-vin och så kändes ändå livet bra.

Det höll på att ta en ände med förskräckelse, men jag hade överlevt cykelolyckan, jag har fått första vaccinationen, det är fyra dagars långhelg och våren är så vacker och ljuvlig!!

 

Vår-explosion!

Så kröp plötsligt termometern upp till 19-20 grader och allt exploderade! 

Skolgården var varje rast fylld av spralliga, hormonstinna ungdomar. 

Maskrosorna poppade upp i gröngräset och gjorde det alldeles gulprickigt. 

Slånbärsbuskarnas knoppar svällde och började spricka.

Grannarna var ute i sina radhusträdgårdar och påtade i rabatter, spelade badminton eller stod o pratade. Studenterna i Flogsta spelade volleyboll, basket, gick på lina, grillade eller satt i stora horder och pratade och skrattade.

På stigar och cykelbanor trängdes löpare och cyklister. 

På allmänningens fotbollsplan skrek och tjoade glada barn.

Varenda hundägare var ute och rastade sina fyrfota vänner.

Själv var jag extremt trött efter arbetsdagen. Fortsatt nästäppa och rinnande ögon, som kanske får lite extraskjuts pga pollen.... Men jag tog mina stavar och travade ut i naturen efter middagen. Försökte fejka energi! 

Det gick väl sådär, men kändes ändå väldigt skönt!

Och imorgon är det veckans sista arbetsdag, trots att det bara är onsdag!

Jag har lagt en flaska rosé på kylning och tänker att eftersom värmen ska hålla i sig, är det ett ypperligt tillfälle att göra en somrig Ceasarsallad till middag och dricka säsongens allra första rosévin!

Jag ska ju dessutom få min allra första Covid-vaccination, så det kan man väl fira!

 

Väv-lust!

Det är alltid lika spännande att göra de första inslagen på en nyuppsatt väv. Har man solvat rätt? Har man skedat rätt? Blir kvalitén bra? Är tramporna och lattorna tillräckligt bra uppknutna och i synk, så att skälen blir tydliga? 

Jag provade nu ikväll. Gjorde inte så många inslag, och jag behöver justera en av tramporna, men det verkar bli rätt i mönsterrapporterna så jag antar att jag lyckats med solvning och skedning. Nu återstår bara att hitta lämpligt inslag för att få rätt kvalité. Har lite kvar att testa, men det känns skönt att jag ändå kommit så här långt. Och det kan jag ju i och för sig tacka min förkylning för. Det var tack vare den som jag stannade inne hela helgen och ägnade tid åt min vävstol.

Jag har gått med i några grupper på Facebook med olika intresseinriktningar. Bl a en som heter "Vi som gillar vävning". Där skrev en kvinna i morse och frågade hur hon skulle få tillbaka sin vävlust, efter en förlust av en kär vän som hon hade som "väv-vän". En insändare skrev och citerade Selma Lagerlöf och Gösta Berlings saga "om hon bara kunde sätta upp vävar, det tröstar för all sorg, det slukar alla intressen, det har varit många kvinnors räddning". 

Jag hade en planch på väggen i mitt vävrum i barndomshemmet där följande dikt stod;

"Är du vid vardagslivet led,

och synes dagen grå,

så sätt dig vid din vävstol ned

och väv en aln, ja två.

Då gladare du livet ser

-det är en moras råd-

och du åt vardagsväven ger

 en vackert glansig våd."

Att kunna räkna ut och sätta upp en väv är ett gediget hantverk som kräver kunskap. Det ger stimulans och är en utmaning och har väl säkert i många fall varit ett sätt att få visa sin kreativitet. Jag tänker på kvinnor längre tillbaka, i det gamla bondesamhället, när kanske livet var enahanda och ett slit från morgon till kväll. Här fick andra slags kunskaper komma fram och vara till nytta.

För till nytta skulle ju allt vara. Vi har det bra idag, jag skulle alls inte behöva sitta och väva kökshanddukar för jag har redan många oanvända. Handvävda med handspunnet och hemodlat lin från min mormor, ombundna med röda bomullsband. Köpta bomullshanddukar i travar, märkta med bokstaven Ö, av min mamma. 

Men de här vill jag väva för att jag har lust. Lust att ta tillvara gammalt bomullsgarn på härvor, inköpt på auktion på 70-talet. Lust att se vad det kan bli av det. Lust att väva. 

Det är något rofyllt med en skyttel som far fram och tillbaka mellan händerna samtidigt som fötterna  förflyttar sig över tramporna, och väven växer fram.

Och nog för att jag känner mig väldigt tillfreds med mitt liv, men kanske kan det ändå bidra till att jag blir en liten smula gladare....

 

Res- och matminnen

Ikväll lagade jag wienerschnitzel med råstekt potatis och gröna ärtor. Till det drack vi varsin IPA.

Jag kom att tänka på senast gången jag åt just wienerschnitzel. Det var 2019 i Frankfurt af Main, en riktigt varm sommardag på en liten bakgård, där svalorna gjorde sina lopar, en liten fontän porlade och våra och andra restaurangbesökares röster ekade mellan stenhusen. En stor kastanj tronade mitt på gården och skänkte lite skugga. Det var här jag lärde mig att man egentligen äter en riktigt schnitzel tillsammans med potatissallad med mycket färsk gurka.

När jag stod och lagade maten så sköljde gamla mat- och semesterminnen över mig. Jag lyssnade på irländsk musik och mindes specifikt en varm sommarkväll i Galway på en gågata full av restauranger och pubar som alla var överfyllda med skrattande och pratande folk. Levande musik från olika pubar hördes ut på gatan i en salig blandning. Här beställde vi de mest utsökta vinkokta musslor med friterad pommes och kall öl. Hur ljuvligt smakade inte det.

Sekunden efteråt förflyttades jag till en liten sylta i Mobil i Alabama för ganska många år sedan. Vi bilade tillsammans med dotter Karin och hennes amerikanska värdfamilj under utbytesåret. Jag beställde hummer med en fantastisk sås till, det smakade himmelskt gott. För att inte tala om de friterade räkorna på Bubba Gump i New York. Eller den lena hummersoppan i Visby på Linds gård 1981. Och herregud, pizzaslisen i ett hål i väggen i Rom, påväg till en fotbollsmatch. För att inte tala om den lilla restaurangen i en gränd i samma stad, dagen vi skulle åka hem. Tog en dessert med färska jordgubbar och citron pudrade med florsocker. Och då är jag ändå ingen älskare av jordgubbar

Vi pratade om det vid middagen. Jag är en fena på att minnas maten under våra semestrar och resor. Maken minns sevärdheter, resvägar eller  historiska fakta. Där är vi olika, men kan ju på så vis komplettera varandra.

Nu hoppas jag att vi snart får fylla på med dylika res- och mat-minnen!!

 

Loj lördag

Försedd med travar med pappersnäsdukar, en flaska vatten för att lindra stickig hals, ögondroppar för variga ögon och fet salva att smörja sårig näsrot med, så har jag idag fått min vävstol ihopsatt i dotterns gamla flickrum och jag har börjat solva om den pådragna handduksväven. 

Det känns så härligt att ha lämnat källaren som var lite mörk. Här är allt ljust och fräscht med stort fönster med dagsljusinsläpp, och så svärföräldrarnas gamla kristallkrona från 40-talet. De många garderoberna rymmer dessutom alla mina garner, tyger och andra tillbehör. Här kommer jag att trivas bra känner jag!

I fönstret tronar årets pelargon "Astrid" som jag fick av äldsta dottern förra helgen. Den är ljuvligt söt med sina rosa-vitas blommor.

Får glädjas åt det och fortsätta kurera mig och inte hänga läpp över att en eftermiddagsfika och en middagsbjudning blev inställda, eller åtminstone uppskjutna...

Maken gläds åt att han fick åka till Älvkarleby och spela årets första golfrunda. 

En loj lördag helt enkelt!

Fylla år

Så har man gått och blivit ett år äldre. Igen. 

Det roliga med det är ju att man blir så uppvaktad. Att andra tänker på en och skämmer bort en.

Det startade redan strax före kl 07.00 när maken kom in och sjöng Ja må Du leva, med bas-sprucken morgonröst, jos och finchoklad på en bricka och ett fång Lövkojor i näven. Sen försvann han ut genom sovrumsdörren och i nästa sekund kom han in med en cykel!! Han hade gått och köpt mig en alldeles egen Mountain-bike. Vilken rolig överraskning! Vi har ju cyklat tillsammans de tre senaste somrarna och då har jag lånat makens cykel, sen blev den stulen i somras. Men nu kan vi ge oss ut igen, och jag har min alldeles egna cykel! Jätteroligt!! 

När han hade dragit iväg till jobbet så kom yngsta dottern hem och började rådda med födelsedagsfrukost i köket. Det bjöds smoothiebowl med färska bär, nybakade frukostfrallor, ost, marmelad, smör och nybryggt te. Lyxigt! 

Vi trotsade maj-vädret (fyra grader och duggregn) och tog en långpromenad med lilla vovven innan jag var tvungen att cykla till jobbet.

När jag kom hem la jag mig i badet och tog emot födelsedagsgratulationer per telefon, allt medan maken lagade min favoriträtt Fisksoppa. 

Dessvärre vaknade jag kl 03 i natt med halsont, rinnsnuva och huvudvärk. Till saken hör att bägge mina döttrar har liknande symptom. Men det kan ju bara inte vara corona igen. Vi har ju nyss tillfrisknat från det. Förmodligen en vanlig "hederlig" vår-förkylning. Dock jäkligt irriterande.

Jag tog mig ändå till jobbet, för det går bort så många fredagar och jag har tre niondeklasser den här dagen som alla är på slutklämmen med sina obligatoriska arbeten och måste få bli klara innan terminsslut. 

Det kändes verkligen inte bra att hela tiden gå och snora och torka rinnande ögon eller måsta gå ifrån och snyta mig eller nysa, och så halsen som brände och stack. Så efter halva dagen sjukskrev jag mig. Nu sitter jag i soffan med fleece-tröja och sjal och filt. Ska lägga mig och sova lite middag och sen sätta på bastun. Maken skulle iväg och rida med sina jobbarkompisar så han är nog också sugen på en fredagsbastu när han kommer hem, 

Sen får vi se åt vilket håll den här förkylningen tänker ta vägen.

Försvinna så fort som möjligt tänker jag mig!!

 

När man skäller ut sin 35-årige son.....

 Jo jag vet att maken ofta säger; -Nu är dom vuxna, dom måste leva sitt egna liv och stå för beslut och åtaganden. Lägg dig inte i.

Samtidigt vet jag att navelsträngen fortfarande finns där, åtminstone till en liten, liten hundradel, kanske bara som en smal liten sytråd, men ändå..... Mer el mindre omedvetet så bär jag mina vuxna barns bekymmer och tillkortakommanden. Dom dyker upp vid de mest olämpliga tillfällen. T ex kl 03.00 på natten. 

Men i eftermiddags dök det upp kl 18, när jag stod och lagade mat! För att gör en lång historia kort, så behöver sonen låna vår bil, då han imorgon ska till Västerås och hans sambo till Tyresö på jobb. Dom har två bilar, men den ena är trasig. Samtidigt så fick jag höra att sonen imorgon tänkte skjutsa sina barn till förskola/skola i den trasiga bilen som har körförbud. Jag blev helt vansinnig! Först erbjöd jag min hjälp, men då ringde sonen och så passade jag på att skälla ut honom. Är du helt dum i huvudet, vet jag att jag sa.

Det slutade med att han efter ett tag ringde upp och först försökte ge mig dåligt samvete. Han sa; - Ja nu får våra hungriga barn vänta på maten och vi lämnar dom alldeles ensamma för att komma över och hämta er bil redan ikväll. 

Den snyfthistorien bet inte på en fortfarande irriterad mamma/farmor.

Sen kom han med ett fång blommor och choklad.

Nu berodde inte det på att han är ångerfull, utan mer på att jag fyller år imorgon. Och jag är fortfarande inte helt säker på att han inte kommer att använda bilen med körförbud vid annat tillfälle. Dom har en ganska tjorvig livssituation just nu. Men å andra sidan har dom ju själva försatt sig i den situationen. Och jag kan inte lösa den åt dom. Nej, jag vet det! 

Men till middagen drack jag två glas rödvin, för att jag behövde!! 

Ge mig lite ork, energi och vilja......

Jag har blivit lat och slö. 

Har så mycket olika saker som jag skulle ta tag i, men får ingenting alls gjort. Börjar göra mig färdig för sängen redan vid 21-tiden på kvällen. Kan jag fortsätta skylla på Corona? Trött på kvällarna och hostig på morgnarna. Kanske är det så att det är en eftersläntring.....

Eller så är det latmaja som vill ha något att skylla på! 

Jag behöver ta tag i min sommargarderob, rensa, stryka och hänga in i garderoben från vädringsstången.

Jag behöver riva ner min vävstol och flytta två trappor upp. Men då måste jag först ta tag i att bli av med möbler. En del ska flyttas till barnen en del ska läggas ut på blocket.

Jag behöver införskaffa och göra iordning födelsedagspresenter.

Jag behöver skaffa blomfrön och förså.

Jag behöver putsa fönster.

Jag behöver sy nya stolsdynor till utemöblerna.

Jag behöver planera och boka en sommar-resa. 

Jag behöver rensa förrådet.

Jag behöver baka. 

Och så vidare.......