Pusselbitar

 Natten mellan onsdag och torsdag sov jag uruselt. Torsdagen var en intensiv dag. Vid 21.30 när jag satte mig tillrätta med datorn för att skriva här på bloggen, så måste jag slocknat till, för när jag vaknade möttes jag av en lång sida fylld av bokstaven m. Måste hamnat med något finger på den tangenten i samma ögonblick som jag "försvann bort"..... Det var bara att deleta och släcka.

Men idag är jag riktigt pigg. Det är fredagkväll och jag har gått på sportlovsledigt! Inte för att det verkar bli så mycket vintersport kommande vecka, för idag har det börjat slaska rejält och det känns som att snön försvinner i rekordfart Men det blir en paus från skolarbetet i alla fall. Maken pratade ju om att vi kanske skulle åka upp till fjällen med skidorna, men han måste jobba. Jag hade tänkt åka och hälsa på min kusin i Södermanland, men nu talar man ju om en tredje våg och att man måste hålla på restriktionerna så det känns inte försvarbart att invadera hans hem, jag som träffar så mycket folk och han som lever ensam och bara träffar några få. Så vi får se vad veckan bjuder för aktiviteter. Tar det lite som det kommer.

Skålade i alla fall in ledigheten med en flaska Prosecco, och det var inte svårt att få den att ta slut!

Allt går ju så försvinnande snabbt. Åren, månaderna, veckorna, timmarna. 

Men mottagandet när jag kom från jobbet idag var överväldigande!

Två-åringen sprang ut i hallen och började hoppa jämfota och tjoade; Fammo, fammo kommej. Fammo, fammo kommej. Om och om igen.

Min trötthet blev som bortblåst och jag blev alldeles varm om hjärtat.

Och det är väl så att alla dessa små ögonblick av lycka, tillsammans bildar det pusselbitar som gör vårt liv helt!