Från det rimfrosttäckta, snöfluffiga och på gärdena diamantströdda snökristallerna till det smutsiga, leriga med enstaka grus-snöhögar. Så fort försvann det vintervackra. Det var knappt att vi fick ihop till en snögubbe, och under dagen fick vi med jämna mellanrum sätta tillbaka morotsnäsa och stenögon, som vartefter temperaturen steg, föll till marken.
Och visst har varje säsong sin skönhet, men nog hade väl vintern kunnat stanna kvar ett tag till!
Genomblöta men glada barn ändå. Lergeggig hall som fick våt-torkas och kläder hängas på tork i tvättstugan. Jag har knaprat värktabletter och gått med värmedyna på fortsatt värkande nackspärr, tacksam att maken inte drog iväg på skridskoisen så vi var två om stjärtlappar, i snöhögar, klättrandes på stenhällar i skogen, plaskandes med pinnar i vattenpölar och lekandes på utegym.
Föräldrarna kom hem med rosig hy och milda till sinnet efter sköna spa-behandlingar och lite egentid. Jag minns hur värdefullt det var att få rå sig själv, tänka en hel tanke, prata hela meningar och bara andas, när barnen var små! Det är så lätt att tappa bort sig själva i par-relationen när det går så mycket tid till att vara ansvarsfull förälder och heltidsarbetande vuxen med karriärtankar.
Jag minns själv, en natt i början av september i en hyrd stuga, innanför Visbys ringmur. Året var 1986 och jag var nybliven tvåbarnsmamma. Hur jag satt uppe och grät efter amning av en månadsgammal bebis. Jag kände det som att jag nu bara var någons mamma, inte någons älskade, någons fru, någons kvinna. Förmodligen var det väl hormonerna som spökade, men jag minns det så tydligt. Det är inget som går att rycka på axlarna åt, när känslan är dylik. Nu vet jag mer om mitt egenvärde och min del i vårt förhållande. Det känns kärleksfullt, stabilt och tryggt.
Så nu klappar jag maken godnatt på kinden och släcker lampan. Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar