Tro, veta, tröst och längtan

Morgonljuset är magiskt vackert. När solen letar sig upp vid halvåttatiden och belyser träden i skogsdungen så starkt och jag står och kikar på fåglarna som äter sin frukost. Ser ni de svarta koltrastarna som sitter i snön och äter det som småfåglarna sprätter ner?!

Jag var på hugget i morse. Steg upp och tvättade håret och satte sedan igång med städning av övervåningen så att sonhustrun skulle få tillgång till sitt hemmakontor, som är placerat i yngsta dotterns rum. Där skulle jag också vädra och bädda rent, eftersom vi äntligen skulle få hem äldsta dottern och pojkvän i helgen. Hon har inte varit hemma sedan i augusti och för pojkvännen var det ännu längre sen.

Sen fortsatte jag med nedervåning och källare, jag förberedde en middagssoppa och satte en bröddeg på jäsning i kylen. Jag slog in alla hjärtans dags- presenter och skrev kort. Till kaffet skrev jag inköpslistor inför helgen.

Sen blev det riktigt bråttom till jobbet, skulle vara där tidigare för ett möte med specialpedagogen, men jag hann, eftersom jag tog bilen idag. Och den tog jag för att jag behövde köra några symaskiner till verkstan efter jobbet.

Det blev stor-handling igen, vi skulle ju bli många runt bordet fredag-söndag.

Trodde jag.....

Efter att jag kommit hem och plockat in alla varor satte vi oss till bords och åt. Sen startade jag upp ett muffinsbak och skulle precis fortsätta med tårtbottnar när jag fick ett sms.

Det var från dottern. Dom hade precis fått veta att en närstående dom hjälpt flytta förra helgen fått tillbaka ett positivt covid-test. Hon undrade hur dom skulle göra. 

Maken och jag konfererade och det fanns ju egentligen bara ett svar. Stanna hemma. Vi har en höggravid kvinna i huset. 

Men oj vad det tog emot att säga det.

Och fy vad ledsen dottern blev, hon bara grät resten av kvällen och skickade nyss en godnattbild där ögonen var rödkantade och svullna. Det gjorde ont i mitt mammahjärta, och som jag saknar henne!

Alla blev besvikna, men vi tröstade oss med nybakade blåbärsmuffins och te.

Och jag läste Fröken Fridas instagramtext ikväll med stor  behållning;

Ska vi längta lagom? Till fredagens "På spåret" med ostbricka och rödtjut på dunk.

Ska vi längta lagom? Till sovmorgon på söndag och fräknar i mars.

Ska vi längta lagom? Till ungarnas hemplitade paljettbeströdda kort till Alla Hjärtans Dag.

Ska vi längta lagom? Till botten på tvättkorgen och tacos på fredag.

Ska vi unna oss att längta så långt vi vågar även om det landar i nästippelångt!

Och jag tänker att det viktigaste är att ingen blir sjuk, men längtar ändå till att jag får hit min Karin och Nicklas!