Är det så här det kommer att bli?

 

Det blev skidor för mig och dottern. Det blev skridskor för maken.

Sen eftermiddag for dottern och pojkvännen iväg för att uträtta ärenden. Maken som satt i bil på väg från Ängsö slott, ringde och bad mig sätta på bastun, och när han väl kom hem bastade vi tillsammans. Dessvärre kom han hem haltandes. Han hade halkat, när han förflyttat sig på land mellan åkbara isar, och sträckt en muskel. 

Jag gav upp bastubadandet först. Tog en dusch och gick upp för att klä på mig mys-kläder.

När jag höll på att smörja in kroppen fick jag höra en väldig aktivitet från dottern och pojkvännen, som kommit hem igen. När jag kom ner i vardagsrummet stod båda böjda över maken, som låg i soffan. Dom stoppade om honom med filtar, dom gav honom vatten och choklad och tittade oroligt på honom.

Det visade sig, att när han kommit från bastun och gått in i köket för att dricka vatten, så var han nära på att svimma. Dom hade fått hjälpa honom till soffan, lägga honom ned och hämta vätska. Nu låg han där, lätt besvärad och med värken från helvetet. Muskeln i vaden liksom hoppade i full aktivitet och underbenet var svullet.

Han hade klivit snett när han skulle förflytta sig mellan bärande isar och något i vadmuskeln gick fel!

Jag gick till köket för att förbereda middagen, och av olika anledningar skar jag mig på en trasig tallrik. Jag skrek till när blodet i ringfingret plötsligt stod som en fontän rakt upp i luften. 

Plötsligt var fokus (från dottern och pojkvännen) på mig. Jag blev omhändertagen, fick tryckförband  av dottern, medan pojkvännen torkade golv och diskbänk och sköljde av blod-fläckad torskfilé.

Dottern och pojkvännen undrade om vi skulle klara oss själva, eller om dom skulle behöva ta hand om oss......

Är det så här det kommer att bli??? (Att ens barn ska behöva ta hand om en menar jag)