Hon är envis, kärringen. Visst visste hon att snön regnade bort för en knapp vecka sedan. Men samtidigt hade ju temperaturen sjunkit och det hade fallit ny snö. Så nog sjutton skulle hon ut och åka skidor på förmiddagen.
Jo, hon åkte en mil. Eller.... åkte och åkte..... Ibland blev det tvärstopp, när leran eller gruset var framme. Och inte fanns det några spår. Men på isen gled det ganska så bra även om det slank hit och dit, så själva åkstilen var väl inte den vackraste. Fast sånt bryr hon sig inte om längre. Huvudsaken det känns skönt och gör gott för kropp och själ! Så hon var ganska nöjd, när hon efter en stor kopp kaffe cyklade till jobbet för dagens enda dubbellektion.
Sen stannade hon kvar för ämneslagsmöte, och efter det författade hon ett brev;
Redan förra året började vi smida planer för att hålla ett 100-årskalas för våran pappa som föddes den
7 februari 1921. Tyvärr är det ju inte läge för att hålla några större kalas just nu. Den där jäkla pandemin som sätter käppar i hjulet för både det ena och det andra. Men att helt och hållet ställa in finns inte på världskartan. Så idag skrev jag ihop ett brev till mina kära syskon. Vi får tänka om och smida nya planer. För kalas ska det bli!
Men nu börjar den här dagen gå mot sitt slut, och när jag var ute och skottade ikväll hade jag hoppats på att få se fullmånen. För ikväll skulle den vara helt full. Men det hade börjat falla mer snö, så det var inte läge. Mer snö är ju också bra, det kanske innebär lite bättre spår framöver. Så man slipper slinka hit och dit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar