Hur gick det till?

 Hur gick det till? Att jag nästan började låta som min gamla mamma?!! 

Dock, hejdade jag mig i sista stund och kände mig skamset påkommen.  Av ingen annan än mig själv!

För jag minns mycket väl hur irriterad jag blev när mamma gång på gång sa; -Jag förstår inte hur ni orkar! Ni håller ju på jämt. Hur ORKAR ni?

Jo visst var man i farten hela tiden. Med fyra barn och alla deras aktiviteter. Med jobb, hem och så egna fritidsaktiviteter. Visst höll man på. Men det hade ju mamma och pappa också gjort när dom var i samma situation.

Och idag, när sonen och äldsta barnbarnet tittade förbi efter en fotbollscup för att låna kofot och slägga, eftersom dom nu fått tillträde till sitt nyinköpta renoveringsobjekt till hus. Dom skulle hem och slänga i sig lunch och sen dra till Upplands Väsby för att köpa ngt dom sett på Blocket och sen åka till huset och börja riva. Och dränera. Och totalrenovera. På fyra månader. Samtidigt som två heltidsjobb på pendelavstånd ska skötas. Och två barn.

Det var då jag NÄSTAN sa de förbjudna orden. Men tack och lov så blev det ett; Lycka till, istället.

För vad gagnar ett: Hur orkar ni?

Det är ju bara min egen oro som finns i dom orden. En oro som bottnar i kärlek och omtanke. Men som inte fyller någon funktion i att komma till uttryck på det sättet

. Jag får stötta på andra sätt, det vet jag.

Och kanske är det jag själv som är lite trött! 

Jag vill helst sitta under korkeken...., jag menar, jag vill helst sitta vid köksbordet och sticka.