En räv bakom örat....

... betyder att man är slug och opålitlig. Men vad betyder det om man har en eller flera rävar på foten? 

För det har ju, gudbevars, varit SOCKTOBER! Dvs oktober, den månad när man ska sticka sockor! I år blev det tre par på rävtema!

Men slug och opålitig är jag inte, tror mer att foträvar betyder att man är listig som en räv!!

Så här den sista oktoberdagen har det ju också varit Allahelgons dag. Vi har haft barnbarnen hos oss och vi har varit ute i rugg-vädret och grillat korv och haft godis-skattjakt i skogen. När det regnade så mycket att påsarna med godis gick sönder och godiset tappades. Men det goda humöret tappades inte som tur var!  

Sen blev det besök på kyrkogårdar med ljus-tändning och prat om döden. Och det kan bli djupa samtal med en 5- och 6-åring, Jag hoppas att mina och makens föräldrar fanns med från sin himmel och kunde höra vårt samtal!

 

Som en igelkott

 Äntligen har jag kommit mig för att försöka få bukt med mina handskakningar. Dom har blivit värre och det påverkar mig även på jobbet. Ibland har jag svårt att visa t ex ett stygn och annat finmotoriskt. När jag ska måla mascara på fransarna får jag ta stöd på ett särskilt sätt med armen, men råkar ändå ut för att jag rycker till och så har jag plötsligt mascara i hela pannan. Att hälla upp kaffe, vin eller annat flytande med höger hand kan jag glömma och jag håller helst ett glas i vänster hand, för att inte spilla. Pappa var väldigt skakig och mina äldre bröder är det också och medicinerar för det. Jag vill inte äta någon medicin utan tänker prova en annan väg.

Idag hade jag  tid hos Dokor Pan som jobbar med kinesisk medicin och akupunktur. 

Han gav mig papper och penna så att jag skulle skriva namn, adress och födelsedatum och jag sa att det kanske blir svårt att se vad jag skriver för jag söker för min skakiga hand.

Då bad han mig räcka ut tungan! Så där satt jag och lipade åt doktorn i kanske 20 sekunder.

-Aaa. du har tjockt blod, det flyter för långsamt. Du har kalla händer också? Och fötter?

Jo, ja får ofta vita fingrar och domnar.

-Jag ser på ditt öra, det där vecket. Du har problem med kranskärlen, hjärtat. Dina njurar också mår inte bra. Du är trött också.

Men nu känner jag mig ju sjukare än när jag kom, protesterade jag.

-Ingen fara, vi ska se till att du blir bra.

(Till saken hör att doktorn inte kunde säga bokstaven R, så tänk alla R som L och hans ansikte var öppet och det såg ut som att han ständigt log och var glad.)

Det var en snabb diagnostisering och sen fick jag klä av mig och lägga mig i ett bås. Han hade säkert 10 bås med bara en tunn vägg och draperi istället för dörr. Sen stoppade han drygt 20 nålar på fötter, vader, mage, panna. händer och handleder. Såg ut lite som en igelkott!! Innan han gick ut för att ta nästa patient strök han mig faderligt över kinden och sa förtroendeingivande; -Vi ska se till att du blir bra!

Efter ett tag kom han in och vred på nålarna och efter ytterligare en stund plockade han bort dom och jag fick vända mig på mage och han satte nålar från nacken och ner till svanskotan längs ryggraden. Han var inte nådig med sina ord;  -Aaa, ser att du är stel. Det går inte om du ska leka med barnbarnen. Ser att du har sned rygg. Ser att du har åderbråck.

En dryg timme tog hela behandlingen och jag var alldeles yr i huvudet när jag skulle resa mig.

-Aaa, beror på ditt tjocka blod, dålig genomströmning.

På måndag ska jag dit för en ny behandling. Det ska bli spännande att se vad som händer i kroppen.

Ska laga en oxfilé och gorgonzolapasta nu och se om jag kan hälla upp rödvin med höger hand. Men så fort kanske det inte går. 

Träden släpper löven och faller i vila men ett nytt liv spirar

För att göra "något extra" av min  första höstlovslediga dag. bryggde jag en termos med kaffe och packade ryggsäcken. Först hade jag en nagel-fixtid på stan och ett par timmar senare, med glittervackra naglar,  begav jag mig på cykelutflykt. Trampade genom stadsparken utmed ån förbi Ultuna, Sunnersta mot Flottsund. Vidare förbi Alnäs, Lyssnarängen, Vårdsätrabadet mot Lurbo och så hem,  Höstfagert och solen bröt igenom molnen då och då. Luften hög och klar. Kaffet avnjöt jag med sjöutsikt och livet kändes njutbart.

Och njutbart var också beskedet om att allt ser bra ut i min sonhustrus mage. Nu väntar barnbarn nr 5! Jag har vetat det ganska länge, men nu är det officiellt, och jag är så glad! Pappan fick delta digitalt på dagens ultraljud.

Som Sofia Sievertsdotter skriver; Löven faller inte för att något tar slut utan för att något nytt börjar. 

Så nu ser vi fram emot att få följa ett nytt liv!!

 

Nu tar jag höstlovsledigt!

Tänk så mycket man hinner med när man jobbar helt ensam! Jag var så effektiv och fick massor gjort på jobbet idag. Bytte bara några ord i morse med vaktmästaren som höll på att måla om i korridoren. Tog med matlåda och kaffetermos i klassrummet för att inte få något avbrott, och efter 7 timmar hade jag hunnit med allt jag föresatt mig! Kände mig supernöjd med dagen!

Jag har t ex skrivit och kopierat upp en klassuppsättning stödfrågor till loggboksskrivandet och bifogat exempel med betygsnivåer. För det är en viktig del i bedömningen att eleverna ska dokumentera sitt praktiska arbete. Sen kan man diskutera nödvändigheten och nyttan i detta, men det är en del av läroplanens betygskriterier så bara att göra det bästa av det. 

Jag har förberett och sorterat upp vikariematerial till sex fristående lektioner årskursvis, för att vara säker på att en ev. vikarie inte ska "ställa till det" för mina elever. Detta är arbeten som även en icke textillärare fixar. 

Jag har bytt ut inspirationsmaterial på anslagstavlan och "skyltat nytt" där alla beskrivningar till detta finns i ett särskilt tidskriftsställ.

Jag har bedömt några elevarbeten och svarat på mejl och jag har städat en låda och sorterat om för att hitta saker bättre.

Och nu har jag alltså höstlovsledigt i två dagar och så helg på det. Det känns inte så dumt, även om de aktiviteter jag planerat ställts in pga coronarestriktionerna. Men jag har inga problem med att hitta på nya aktiviteter som den hemmagris jag är. Bara känslan av att vakna upp till en ledig dag i morgon bitti är njutbar!
 

Hemifrån-arbete

 Idag fick jag sålla mig till de "hemifrånarbetandes" skara. Lite intressant i studiesyfte, men inget som jag skulle vilja göra för en längre tid!

Gick upp och började rigga datorn kl 8.30. Vi skulle ha 14 klassgenomgångar på s k mitt-terminsbedömning. Jag och mina kollegor är väl mer el mindre nybörjare på Teamskonferenser och datorerna fungerade inte till hundra procent. Några hade inga ljudmickar alls, andra lät som om dom pratade i tomburkar eller stördes av knasterljud. Några hade jättebra mickar, min kollegas gäspar och snörvlingar hördes tydligt. Och när min kaffemaskin satte igång och jag inte hade stängt av micken så hade det tydligen låtit som om någon höll på att riva ner väggarna.....

Annars höll vi på till klockan 16.15 med avbrott för förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsfika. Jag passade på att göra mina ryggövningar på förmiddagen, ta en rask promenad runt Kvarnbolund på lunchen och leta fram en gammal chokladkaka och brygga en dubbel espresso på eftermiddagen. 

Fördelarna var att kunna sitta i myskläder och samtidigt som jag konfererade ha min stickning igång, dessutom tror jag vi var en smula mer effektiva än mot när vi träffas i skolan.

Men imorgon är det jag som jobbar från skolan, för praktiskt sals-arbete kan inte göras hemifrån. Och eftersom de flesta har komp att ta ut, så lär jag få jobba i min ensamhet. Det var ju också syftet idag, med tanke på de hårdare restriktionerna i Uppsala.

Ord som känns ända in i hjärtat

 En del har verkligen förmågan att sätta rätt ord på livet. Rätt ord för att beskriva speciella känslor och sinnesstämningar. Ord som känns ända in i hjärtat.

Därför blir det några rader från Sofia Sievertsdotter igen. Och en del av hennes Oktoberbrev:

Att åldras är att blomma. Det är att bära alla epoker inom sig och att stå rakryggad i nuet utan styrning utifrån andras tyckande och tänkande.

Alla högtider är tillfällen att sätta nya guldkanter på årsringarna, men också en möjlighet att skänka tankar till dem som inte får räkna nya linjer runt ögonen. Vi kan påminnas om att vi inte har all tid i världen och att livet pågår  nu.

Kommande allhelgonahelg, låt oss ta vara på tiden vi har och minnas dem som inte längre finns hos oss i livet. Låt oss omfamna den ålder vi befinner oss i och ta vara på de dagar som vecklas ut framför oss. Hjälp oss ta vara på livet.

Och jag har tagit hand om mina linjer runt ögonen idag. Var och färgade bryn och fransar och fick en superskön ögonmassage. Så mjuk och försiktig men ack så ljuvlig!

Och så har jag varit och handlat gravljus, så nu är vi redo att minnas de som bara finns kvar i våra hjärtan och tankar. 

Och jag har köpt både lammstek och rödvin så vi ska sätta guldkant på den kommande högtiden.

Och jag vet att livet pågår här och nu, och jag är tacksam att få vara med!

En smula mossig.....

Det 6-åriga barnbarnet frågade igår vad jag tittade på för barnprogram när jag var liten. Och jag rabblade glatt upp Anita och Televinken, Tant Maud och hamstern som planterade hyacintlökar, Humle och Dumle och inte minst Pellepennan och Suddagumman. Glada minnen för en 62-åring. Jag sökte på You Tube för att visa. Och blev inte direkt förvånad över att 6-åringen inte blev särskilt imponerad.......

Herregud, var det där vad jag matades med som barn..... Vill minnas att barnprogrammen var redan klockan halvfem också, men där kan jag ha fel.

Men vad är detta mot dagens high tech......6-åringen som fått mammans gamla avlagda mobil och försökte lära mig om Pockemons värld. Inte undra på att jag kände mig en smula mossig!

Men som tur är har inte film, mobil och dator helt tagit över deras värld, dom har fortfarande andra intressen också. Igår var vi t ex på Uppsala Konstmuseum och gick en konstguidning för att sen jobba i verkstaden och tillverka fantasi-träd av lera. En riktig hit!

Och idag har det sytts, varit på fotbollsträning, bakats bröd och så har vi varit i skogen och täljt barkbåtar som det sen kördes med i den gamla badbaljan i trädgården.

Så än så länge kan man hålla någorlunda jämna steg med sina barnbarn och hitta på aktiviteter som är populära. 

Men som sagt, när jag tittade på Pellepennan och Suddagumman, ja då kände jag mig allt lite mossig!

Trevlig helg!

 Nu är det ett fall covid bekräftat på skolan. Läste på Teams strax innan jag skulle åka hem idag. En elev är bekräftad med smitta,  men eftersom det är sekretessbelagt så nämndes två möjliga klasser, i vilken eleven skulle kunna tänkas gå. Jag har haft båda dessa klasser hela terminen. Så nu undrar man ju om man träffat på eleven då den var smittad. Det är bara att vänta och se om man får några symptom.

Nästa vecka är skolan tom på elever och vi har också fått direktioner om att jobba hemma. Vi ska ha ett stort möte på tisdag via Teams. Föreläsningar är också på Teams. Själv tänker jag åka upp på skolan och jobba. Kan inte förstå vad skillnaden är. Har ju umgåtts med alla kollegor och elever hela terminen. Nu ska jag ha klassrumsarbete ensam. Kan varken sprida eller ta emot smitta då.

Men först ska vi ha en helg. En helg med barnbarnen. Och maken har jour, dvs patienter med besvär får ringa jourtandläkaren och boka tid, och då får maken rycka in och jobba. 

Jag hoppas att det blir någorlunda lugnt! På båda fronter!

Trevlig helg!

Regn, regn, regn

Det har varit en regnig torsdag. Alla nerfallna löv ligger som blöta fläckar på asfalten. Blev blöt när jag cyklade till jobbet, blöt när jag cyklade hem. Så jag kände mig duktig när jag åter  trotsade regnet och i mörkret trampade iväg till vattengympan, hade varit lätt att stanna hemma i soffhörnet med en kopp te.

Sofia Sievertsdotter skriver om "kärleksregn"

När det regnar häller naturen kärlek och omtanke över oss. I varje droppe ett hav av tillförsikt. I varje själ en inbyggd reflex att ge som regnet, ta emot som jorden och vila i tillit som vinden.

Hjälp mig idag att ta emot den kärlek som regnar över mig. Låt mig se välvilja bakom oro, hängivenhet bakom stress och längtan bakom irritation. Gör mig redo att ta emot likt jorden. När jag somnar ikväll låt mig minnas dagens vackraste stunder.

Det är kärlek som gör ett hus till ett hem!

 Plötsligt blev det mycket prat om hus-köp i familjen!

Mellansonen med familj köpte nytt hus i början av sommaren och sålde nuvarande hus i augusti. Som dom hållit på att fixa, styla och dona. Och nu renoveras det för fullt på det nyköpta huset.

Äldste son med familj har varit på mängder av husvisningar en längre tid. Nu har dom själva sålt sin lägenhet och velat fram och tillbaka om ett radhus, men just idag lagt ett muntligt bud och ska förmodligen skriva under på det till helgen.

Mellandottern och pojkvännen har skickat prospekt på tomt för ett framtida nybygge.

Yngsta dottern skickar med jämna mellanrum prospekt på sekelskiftesvåningar i Stockholm, hon har planer till nästa höst.

Och som om inte det vore nog så kläckte maken ur sig vid middagsbordet ikväll att han varit ut  på nätet och tittat på ett hus. Kanske skulle vi också flytta? Han hade dessutom nämnt det för yngsta dottern, som resten av kvällen trakasserade mig med bilder och lovord om hur bra det här skulle passa oss. Att hon skulle kunna bo kvar hemma längre och hur hela familjen skulle kunna samlas för stora middagar och mysiga sammankomster här.

Det blev lite mycket på en gång. 

Visst vill jag ha ett stort fyrkantigt kök där alla kan samlas och visst önskar jag en balkong på ovanvåningen. Men nej, jag är inte där nu. En flytt i taget tänker jag. För även vi kommer på olika sätt att beröras av våra vuxna barns flyttar.

Och man kanske inte behöver ha allt man önskar sig, det är ändå kärlek som gör ett hus till ett hem!

Tråkigt!

 Det här är sista veckan före höstlovet. Årskurs nio-eleverna skulle egentligen varit ute på prao, men det satte Corona-pandemin käppar i hjulet för. Nu håller elevrådsstyrelsen på att planera Halloween-aktiviteter till på fredag. Det ska ordnas en spöktunnel, pyntas och bjudas på godis. Där har vi vuxna suttit och försökt corona-säkra aktiviteterna, ett inte helt enkelt uppdrag. Lucia-firande och julavslutning är också sådant som kommit på tal. Ska det ställas in eller kan vi säkra dessa aktiviteter på något sätt?

För just idag har man ju gått ut med speciella restriktioner för Uppsala-regionen. Åk inte kommunalt, jobba hemifrån om du kan, ingen fysisk kontakt med andra än hushållets medlemmar, inga fester, möten eller aktiviteter med andra människor. Inga onödiga resor utanför regionen.

Jag som hade tänkt bjuda med mina barnbarn till Stockholm och Junibacken i helgen, men det är bara att glömma. Min kultur-resa med några vänner till Stockholm nästa torsdag måste väl också ställas in. Och att åka och överraska min storebror i Västerås som fyller till helgen är inte till att tänka på.

Det är tråkigt!

Stay close to people who feel like sunshine!

 ...och det har vi verkligen gjort. Från lördag lunch till måndag morgon har de här två solstrålarna förgyllt tillvaron! Så mycket skratt och glädje en snart 5- och 2-åring kan bjuda på. Så många klokskaper som sagts av framförallt den äldre gossen. Så mycket kärlek.

Men lika mysigt som det har varit, lika skönt är det nu. Jag har precis hjälpt sonen att bära ut spjälsängen till bilen. Leksakerna är ihopplockade i ett hörn. Huset är tyst med bara Norah Jones i högtalarna och jag har hällt upp ett glas rödvin. Fänkålssoppan står o väntar på spisen, liksom det nybakade brödet och blåbärspajen. Stearinljusen är tända och jag väntar hem maken som haft jour och kommer lite senare. Ikväll är det bara vi.

Å ena sidan ser jag mig i spegeln och saknar ett rynkfritt ansikte jag saknar också en rörligare kropp och rygg och knän som inte smärtar. Å andra sidan när jag tänker tillbaka på småbarnsåren med alla aktiviteter, städning, undanplockning, heltidsarbete, husletning och tusen andra saker som det är med fyra barn i ett spann om 11 år så tycker jag det är skönt att det är över och man blivit äldre. 

För inga pengar i världen skulle jag vilja vara utan den tiden, men var tid har sitt.  Nu ser jag det som en ynnest att få vara med och dela våra vuxna barns liv och låna barnbarnen ibland. Tacksam för att dom vill vara hos sina gamla föräldrar och hos farmor och farfar, för det är minsann ingen självklarhet. 

Champagnens dag-fast med Prosecco.....

 Jag har tre klasser i årskurs 9 på fredagar, och i varje klass har jag elever som verkligen får mig att le. Det händer så mycket mellan årskurs 7 och årskurs 9, och man har en härlig relation till elever man följt under det här åldersspannet 13-16 år. 

Så fick jag veta att just idag är det Champagnens dag. Men eftersom hushållet inte kunde bjuda champagne, så korkade maken och jag upp en flaska Prosecco. Skulle säga att det gick precis lika bra! 

Vi tände stearinljus och satte oss vid köksbordet och dryftade ett och annat om veckan som varit och helgen som kommer.

I morgon har vi tillsammans med grannarna längs gatan -vilket är 100 hushåll- gemensam höst-städning. Det står containrar utställda och vi hoppas kunna slänga i en del trädgårdsrensavfall om det finns plats kvar när vi röjt allmänningarna längs gatan. Maken har klippt äppelträdet och jag har klippt ner rosorna och pionerna.

Så kommer det barnbarn. Två eller fyra, det vet vi inte ännu, men jag gissar att det blir fullt upp, så vi får se när jag återkommer här.

Skit samma hur det ser ut....

 Vi står utanför lilla simhallen och väntar på att barnens simskola ska ta slut så vi får gå in. Vi är 14 damer och 2 herrar. Medelåldern är ganska hög. Kropps-storleken är modell L och uppåt. 

Medan vi väntar passerar de som ska in och simträna i stora simhallen. Medelåldern är ganska låg. Kropps-storleken är modell S/M och samtliga är extremt vältränade och ser så starka och målmedvetna ut.

En gång i tiden var jag också vältränad och jag sörjer att kroppen inte längre klarar att träna i samma omfattning som jag gjort. Kommer på mig själv med att innan jag går in i simhallen, stå utanför Friskis & Svettis fönster och kika in på de som har gympa-pass, och önska att jag kunde vara med. 

Men det är bara att foga sig i livets gång, och vara tacksam för det som kroppen klarar av att göra. 

Skit samma hur det ser ut....

Äntligen AW

 Slöjdlärarna har haft en trevlig tradition med AW en gång i månaden på 7 Flaskor. Sen kom corona och allt blev upp och ner. Vi försökte en gång i våras, men då var vårt ställe stängt och det blev inte alls som vi tänkt. Sen anmälde vi oss till en sittning i augusti, men då gick bartendern och blev sjuk och så gick tiden.

Ikväll kom vi oss äntligen för, och då provade vi ett relativt nyöppnat ställe; Brasserie Paulette på Svartbäcksgatan. För oss gamla Uppsalabor så var det här Katalin startade en gång i tiden.

Baren var dock inte i klass med 7 Flaskor. Vi tog varsin drink vid bordet och så bestämde vi oss för att äta. Jag beställde en Hjortfilé med potatis- och gruyere-pure, rårörda lingon och kantareller, till det bad jag om ett riktigt gott vin. Och ja, det fick ja. En Barolo från 2016. Det var fylligt och lagom strävt med smak av körsbär och ekfat. Hjortfilén smälte i munnen. Stämningen runt bordet var god. Jag beställde in ännu ett glas vin tillsammans med ostbricka. 

Sen skulle jag betala. Det blev dyrt. Vinet kostade nästan 200 kr glaset. Men så var det gott också......

Och jag tänkte att vad gör väl det. Vi har ju hoppat över säkert 5 gånger, så det fick väl kosta lite extra den här gången då. 

Men nu har vi bokat ett nytt datum om precis en månad. Traditioner är till för att hållas på, eller hur?!

Lita på att livet bär dig

Den här stunden när sommarnatt gick över till nästa dag. Långt ute på en liten skärgårdsö. Makens huvud i mitt knä. Vågskvalpet. Lugnet.

När dagen varit som en käftsmäll...

Sofia Sievertsdotter skriver;

Försök inte göra alla till lags, förenkla istället ditt liv så att endast det allra viktigaste och vackraste finns kvar. Slösa inte bort dina dagar, använd dem istället för att bygga det slott som just du är menad att bygga av ditt liv.

Lyft ditt hjärta, lyft din blick, lyft den framtid du vill möta. Lita på din längtan, lita på din kraft, lita på att livet bär dig.

Rosa månad

Oktober är ju en månad då det samlas in pengar till bröstcancerforskingen och det krängs små rosa band, rosafärgade mjölkförpackningar och en massa annat krafs. Uppkom på 90-talet i USA.

Mamma fick bröstcancer 1984, när hon var 62 år, alltså precis den ålder som jag är i nu.

Jag klämmer och känner och jag går på mammografi när tillfälle ges. Något mer finns det inte att göra, bara hoppas att man klarar sig undan bröstcancer OCH alla andra cancerformer!!

Tema rosa blev det idag när jag bakade morots- och rödbetsbröd till kvällens soppa.

Och när jag klippte ner rosenbuskarna och tog in de sista fånget av rosa knoppar, som jag hoppas ska slå ut.

Och så var det ju de rosa byxorna som barnbarnet sydde igår! Jag skrattar fortfarande när jag tänker på vad hon kallade sin urinvägsinfektion som hon precis blivit botad från tack vare en penicillin-kur. 

-Jag hade vinbärsinflammation, det gjorde jätteont när jag kissade.

Och nu sitter jag och inväntar nästa laddning med barnbarn som ska vara här en stund i eftermiddag-kväll, medan föräldrarna går på ett par husvisningar.

 

Tacksam för lediga måndagar!

I fall någon undrar varför jag är en lite smått orolig mamma/farmor/svärmor.... 

Här är huset som son med familj köpt och ska renovera.

Vi har haft barnbarnen hos oss även idag och efter fotbollsträningen åkte maken över med en sticksåg till huset i Norby.

Dom har ju en del att göra.......

I övrigt har dagen bjudit på fullt program.

Från att ha sytt byxor med Jennifer medan storebror Eric var på fotbollsträning. Till att ha gjort våffelmackor till lunch, spelat spel, gått till stora lekplatsen och klättrat, hoppat, gungat,  grävt, spelat volleyboll och fotboll. Det sistnämnda utfördes barfota, så fyra små smutsiga barnfötter fick ett fotbad och en liten pedikyr när vi kom hem igen. Sen dök kusinerna upp, vi hade bjudit in äldste son med familj på middag. Så leken fortsatte mellan måltiderna. utom- och inomhus.

Och nu är det söndagkväll och huset är tomt, diskmaskinen surrar och leksakerna är undanplockade. Inte utan att man är en smula trött.

Det är dags att göra kväll och krypa till sängs.

Jag är så tacksam för att jag har en ledig måndag imorgon.

 

Lördagkväll

 Barnbarnen har just blivit hämtade av en skitig och helt slut son/pappa. Han har haft tre heldagar i sitt renoveringsobjekt till hus. Rivit väggar och brutit upp golv, släpat och burit allt det ner-rivna till släpkärra och kört många vändor till miljöstationen. Nu är det bara ytterväggar och tak kvar av huset. Och sonen var som sagt skitig, full av blåmärken och skrapsår och helt slut. 

Och mamman/farmodern fick återigen bita sig i läppen för att inte säga något onödigt.

Var själv lite trött efter en intensiv dag med barnbarnen. Dom är helt inne på att sy på symaskinen när dom kommer hit. Idag var det 6-åringens tur, och det skulle bli en tröja. Jag lyckades leta fram min gamla balklänning jag hade när jag var höggravid med första barnet, alltså för 36 år sedan. Den sydde min mamma i ett töjbart polyestertyg, den var stor som ett tält så jag såg nog inte ut som någon baldrottning direkt, men roligt hade jag i den i alla fall. Nu klippte jag till en tröja av den och på bröstet applicerade vi ERIC med stora bokstäver i rött, gult, blått och grönt. Eric fick hantera strykjärn, sax, knappnålar och symaskin. Och tålamod och noggrannhet hade han bättre än många av mina skolelever. 

Men så skulle det också lagas och ätas lunch, spelas fotboll med farfar, spelas piano och läsas saga. Sen skulle det skjutsas på födelsedagskalas, båda barnen, på andra sidan stan. Medan dom var på kalaset besökte maken och jag "Butiken på landet" och fikade hos kära syster. Väl hemma sydde vi klart tröjan och sen var det dags att lagas middag och tittas på barnteve. Och nu har dom alltså åkte hem.

Imorgon bitti kommer dom tillbaka.

Men nu kryper vi i myskläderna och gör lördagkväll i soffhörnan med lite ost, kex och vin!

En ögonblicksbild

Stor och liten, sida vid sida, var och en fokuserad på sitt. På bilden sitter min äldste son och mitt yngsta barnbarn. En snap jag fick av svärdottern häromdagen. Förmodligen varade ögonblicket bara en kort, kort stund.

Men ögonblicken i livet, det är dom man borde fokusera på! Det kan vara en skit-dag, men under den skit-dagen så inträffar ögonblick som är värda att minnas och ta till vara.

Jag hade ett par ögonblick idag, men i övrigt är jag glad att det är fredag.......

Vi får väl se hur det blir med den saken!

 Du lilla fyrbenta varelse med viftande svans, lite sned nos och kloka bruna ögon. Du som är så rädd men samtidigt så kaxig. Som blir helt galen när du ser en katt. Som älskar att springa fram och skrämma fåglar. Jag tror att det är bra för ditt ego när dom flaxar iväg i sista stund. Fast egentligen kunde dom lika gärna sitta kvar och gå till attack. En stor kråka är faktiskt större än vad du är! 

Idag gick vi en långpromenad tillsammans. Imorgon far du iväg igen, tillsammans med dottern. Det var mysigt att få ha dig hemma en liten stund. Jag blir mer och mer övertygad om att jag faktiskt är en hundmänniska. Att jag borde ha en egen liten vovve. Vi får se hur det blir med den saken, maken är inte lika övertygad. Eller rättare sagt, han är helt övertygad om att vi INTE, ska ha en hund.

Vi får väl se hur det blir med den saken.

En vanlig onsdag i oktober

 En vanlig onsdag i oktober. 

Började min morgon med några elevsamtal. Att tala om för elev att han nog måste duscha och byta kläder lite oftare. Att bekräfta för en annan elev att hans framgångar och ansträngningar för att sikta mot ett högre idrottsbetyg faktiskt verkar lyckas.

Att möta klassen och få lov att stampa med foten och hytta med näven när ord som bög och kuk flyger över klassrummet.

Att senare på eftermiddagen få besök av fyra flickor som kom och berättade om hormonstinna pojkar. Som berättade om obekväma blickar och kränkande kommentarer. Om pojkar som kliver innanför bekvämlighetszonen. Om pojkar som uttrycker sig plumpt och oförskämt. Om pojkar som skrattar och "skojar" på fel sätt utan en tanke på att det sårar.

Att ha en lektion där det plötsligt kliver in tre killar som uppträder hotfullt och kränkande mot en elev i gruppen. Och som när jag motar ut dom, inte alls skäms och är ångerfulla utan fräser åt mig; -Du rör mig inte. Men jag höll i en tygrulle som jag använde som ett utmotningsverktyg, nästan som ett vapen!

Att sitta i möte och prata elever och inse hur många som just i detta nu är otrygga och ledsna. Elever som har ångest varje morgon för att gå till skolan. 

Det händer mycket under en dag i skolans värld.

Därför var det väldigt skönt att komma hem. Dottern och pojkvännen -som överraskande dök upp från Borås i går- hade tappat upp ett bad. Lilla vovven som kom och gläfste och viftade på svansen. Maken som stod och stekt lammfärsbiffar och gjorde rotfruktsgratäng. 

Det blev en lång, mysig middag med prat och skratt. Som gjort för att glömma dagens drabbningar och bara koppla av!

Hur kunde det plötsligt bli så mörkt?

Jag vaknade till för att gå på toaletten i natt. Kändes det som. Trodde jag.

När jag kom tillbaka till sängen gick maken upp och jag fattade ingenting. 

Det visade sig att klockan var 6.

Utanför fönstret var det mörkt.

Hur kunde det plötsligt bli så mörkt?

När jag cyklade hem från jobbet vid halvsex så var det nästan lika mörkt, OCH det tokregnade.

Nu gäller det att hitta ljusglimtar.

Stulen text

 Stulen text, men jag tog den till mitt hjärta direkt när jag läste den i morse på Fröken Fridas Instagramkonto. Fotot togs på Söders höjder för 2 år sedan.

God morgon till doften av falnande gröda.

Av ångande åker och nalkande höst.

God morgon till vila och trädkronor röda

God morgon till allt som ges plats i ditt bröst.

Kanelbullens dag

Det bidde ett par vantar, det som jag startade sticka i går eftermiddag. Nu har jag precis varit till brevlådan och postat iväg dom till barnbarnet som har namnsdag på tisdag. Hoppas postnord sköter sig så att dom kommer fram i tid!

Det är roligt att överraska, kanske särskilt när det inte förväntas av en. Jag ska skicka ett till namnsdagsbrev den här veckan. Imorgon ska jag ner på stan för att hitta något att stoppa i det. 

För nu har jag bestämt mig för att vara frisk. Nej, jag har inte slutat snora och jag är fortfarande en smula tjock-skallig, men kanske behöver jag bara komma ut i friska luften och röra på mig. Det känns som jag bara växlat mellan att sitta och ligga de senaste 9 dagarna. Nu börjar ryggen säga ifrån, så nu får det  vara nog!

Och visst har jag ätit kanelbullar! Maken bakade sina specialare, efter Roy Fares recept, och på eftermiddagen tände vi ljus och njöt av nybakade, varma bullar och starkt kaffe med mjölk, allt medan regnet strilade mot köksfönstret!

Hur gick det till?

 Hur gick det till? Att jag nästan började låta som min gamla mamma?!! 

Dock, hejdade jag mig i sista stund och kände mig skamset påkommen.  Av ingen annan än mig själv!

För jag minns mycket väl hur irriterad jag blev när mamma gång på gång sa; -Jag förstår inte hur ni orkar! Ni håller ju på jämt. Hur ORKAR ni?

Jo visst var man i farten hela tiden. Med fyra barn och alla deras aktiviteter. Med jobb, hem och så egna fritidsaktiviteter. Visst höll man på. Men det hade ju mamma och pappa också gjort när dom var i samma situation.

Och idag, när sonen och äldsta barnbarnet tittade förbi efter en fotbollscup för att låna kofot och slägga, eftersom dom nu fått tillträde till sitt nyinköpta renoveringsobjekt till hus. Dom skulle hem och slänga i sig lunch och sen dra till Upplands Väsby för att köpa ngt dom sett på Blocket och sen åka till huset och börja riva. Och dränera. Och totalrenovera. På fyra månader. Samtidigt som två heltidsjobb på pendelavstånd ska skötas. Och två barn.

Det var då jag NÄSTAN sa de förbjudna orden. Men tack och lov så blev det ett; Lycka till, istället.

För vad gagnar ett: Hur orkar ni?

Det är ju bara min egen oro som finns i dom orden. En oro som bottnar i kärlek och omtanke. Men som inte fyller någon funktion i att komma till uttryck på det sättet

. Jag får stötta på andra sätt, det vet jag.

Och kanske är det jag själv som är lite trött! 

Jag vill helst sitta under korkeken...., jag menar, jag vill helst sitta vid köksbordet och sticka.

Kan vi bestämma det?!

Varje dag skördar jag en skål tomater. Gläds åt att den milda temperaturen håller i sig och att solen tittar fram då och då, så att så många som möjligt hinner mogna innan frosten kommer. Dom är så goda! Smakar mycket!

Och tack och lov för mina smaklökar! Förra helgen var dom tillfälligt helt borta, och jösses så tråkigt det är att äta när inget smakar något! 

Ikväll ska jag laga heta vitlöksräkor med pasta och dricka vitt vin. Kanske läge att fira?!  Fick svar på testet redan idag, och jag hade inte Covid-19. Maken blev nog mest glad, för han hade inte gillat att vara hemma från jobbet en hel vecka. Själv blev jag väl varken glad eller besviken. Å ena sidan hade det väl varit bra att haft skiten, men å andra sidan så kan jag gå tillbaka till jobbet tidigare.

Fast jag behöver bli av med huvudvärken och nästäppan först, det verkar vara segt och långdraget, elva dagar nu.

Men kanske behöver jag bara helgen på mig för att bli av med eländet. 

Vi bestämmer det. 

För jag har visserligen inte haft långtråkigt. Har plöjt igenom alla fyra säsonger av Weissensee, på Svt Play. Har lyssnat på klimakteriepodden, framgångspodden och Kammebornias stickpodd. Har verkligen vilat och sovit 10-11 timmar per natt och även en stund mitt på dagen. Och så har jag virkat färdigt på septembers projekt med nya grytlappar.

Men som jag längtar att få röra mig!! Ta långa promenader, cykla och börja gå på vattengympan igen.

Kan vi bestämma det kroppen? Du får två dagar på dig att bli helt frisk!!

 

Vänta och se!

Ett tag förbannade jag den dag jag planterade frön av Japansk lykta i trädgården. Den visade sig nämligen ha en enorm livskraft och den kom upp precis överallt! Även inne hos grannen. Men med idogt arbete och flit så är jag där och drar upp varenda liten reva som dyker upp i rabatten och nu har jag ett ställe, längst bort i ett hörn av trädgården där den får växa och sprida ut sig, och där pryder den sin plats med den äran!  Idag plockade jag in ett fång, för att få in en liten färgklick.

Idag var också första gången jag var ute och cyklade på nästan en vecka. Jag skulle på provtagning för covid-19. Jag hade bokat tid, kl 11, men när jag kom dit fem minuter i, så var det minst 10 personer före mig i kö, på mitt provtagningsställe. En visir- och munskyddssäkrad sköterska gick runt och tog personuppgifter och sen var det bara att vänta. Det tog en dryg halvtimme innan det var min tur. Två sjukskötare tog emot och förklarade hur det skulle gå till. En topsning i näsa och en i svalg. Inte särskilt behagligt, men snabbt överstökat. 

Innan jag gick på sjukskrivning, hade jag skrivit en ny placeringslista för min klass. Hann aldrig visa den. Nu har tre elever i klassen skrivit till mig i Teams-chatten för att få veta vem dom har blivit placerad bredvid. Jag svarade dom; Vänta och se, vänta och se.

Samma lika gäller nu för mig, angående svaret på testet. Har jag corona eller inte?

Vänta och se, vänta och se.