Förenat nytta med nöje!

I dag drack jag mitt förmiddagskaffe i Sävja, hos min kära syster. Hon har en mysig, inglasad balkong full av planteringar av olika slag, och dessutom vetter den mot skogen, så det känns som man sitter mitt i grönskan.

Vi är både lika och olika, min syster och jag. Utseendemässigt så blir vi mer och mer lika varandra. Vi har också väldigt lika röster, liksom en del uttryck. Vi har ungefär samma slags humor och en hel del liknande åsikter. Vi har liknande problem med ryggar och knän. Vi har båda vår mammas putmage. Och vi förstår varandra i mångt och mycket.

Min syster har betydligt bättre "läshuvud" och är mycket mer allmänbildad. dessutom talar hon flera språk.  Hon är bättre än jag på att uttrycka sig. Hon är fantastisk på inredning och konst liksom ekonomi, kanske inte så konstigt eftersom hon har en bakgrund inom bankvärlden och många år i yrket som inredningsarkitekt. Hon är modigare än jag men också mer rastlös, även om det mattats av med åren.

Jag är stolt att ha henne som syster. 

Tror att ingen annan människa förstår mig på samma sätt som hon gör. Vi har talat en hel del om hur vi präglats av våra föräldrar. Vi har talat om hur olika vi uppfattat vår uppväxt. Det skiljer ju 12 år mellan oss, och våra föräldrar hade väldigt olika liv under denna tidsperiod.

Sådant är väldigt spännande att fundera på. Vi är fyra syskon, men det är hon och jag som ändå står varandra allra närmast. Om det beror på att vi är systrar kanske, de andra två är ju våra bröder.

Nåväl, vi fick i alla fall en trevlig dag tillsammans. Jag tillbringade tid mellan kl 9-15 hos henne, eftersom jag lånade hennes grovtvättstuga och passade på att tvätta alla kuddar, täcken och överkast.

Visserligen sprang jag emellan tvättstugan och lägenheten men vi hann med mycket prat-tid också.

Förenade nytta med nöje, helt enkelt!

Modiga eller dumdristiga?

En bättre tonfisk på en bädd av bläckfiskrisotto och en fräsch frukt och grönsaks-sallad.

Så gott kan man äta en vanlig måndag.

Yngsta dottern och jag tog 10-tåget till Stockholm i förmiddags. Vi brukar alltid försöka få till en shoppingdag i huvudstaden någon gång ibland. Jag gjorde det med mina mamma och jag har fört traditionen vidare till mina döttrar. Det är väldigt mysigt och är minst lika mycket för att få umgås som för att shoppa.

När hon var yngre var det lättare att göra själva shoppingen. Då var hon nöjd bara hon fick gå in på Indiska-butikerna. Numera är smaken betydligt exklusivare, och det är NK, Sturegallerian och märkesbotiquerna  som gäller. Men hon är också väldigt försiktig med pengar och resonerar förnuftigt, så idag blev det bara trendspaning. Och just  trendspaning är hon en fena på. 

Själv är jag väldigt otrendig. Jag har nog i princip samma klädsmak som jag haft de senaste 30 åren, och numera tycker jag nästan att det mesta jag provar är fult på mig. Idag när jag hade provat en kjol och funderat både länge och väl och så tillslut tänkt gå till kassan och betala. Då fick jag se en "tant" ganska så överviktig, stå i kassakön med samma kjol. Genast hängde jag tillbaka "min" kjol och gick ut.

Vi gick i alla fall över 20 000 steg så motion fick vi. Kaffet och vaniljbullen på Vetekatten satt bra på förmiddagen. Tonfisken avnjöts på en restaurang i Gamla Stan. Varsin glass i väntan på tåget. Och jag kom faktiskt hem med en marinblå linneklänning, så helt lottlös blev jag inte.

Men tänk så öde Stockholm var idag. För att inte tala om tåget, påväg till var vi helt ensamma i vagnen, påväg hem var det på sin höjd en handfull resenärer. Inga turister i stan och antagligen har många Stockholmare rest iväg på semester till sina lantställen. Inga bussar vid slottet. Ingen musik någonstans. Många restauranger stängda och ganska glest mellan borden på de som var öppna. En mycket märklig känsla.

Var vi modiga eller dumdristiga som begav oss hit?

Sista söndagen i juni

Vinden börjar friska i, den stora rönnen och björken utanför tomten vajar och prasslet låter som ljuv musik i mina öron. Moln dyker upp på himlen och skymmer den stekheta solen. Det är skönt. Det är faktiskt helt underbart skönt! En dryg vecka med temperaturer runt 30-strecket, är inget som jag är skapt för. De sista två dagarna har jag varit tvungen att ha långärmat och försöka undvika solen så mycket som möjligt, då jag cortisonbehandlar mina exemtäckta armar. Så lite moln är bara välkommet.

Igår höll jag mig inomhus hela dagen. Jag kokade rabarber och jordgubbsmarmelad och jag bakade kardemummaskorpor. Det doftade ljuvligt gott i hela huset, men köket blev bastuvarmt, och jag flydde ner i källaren och startade upp ett syprojekt.

På kvällen var vi bortbjudna på middag hos goda vänner.

Det var trevligt och gott och det blev sent.

Ramlade i säng vid 2-strecket.

Och när jag vaknade kände jag att jag nog inte skulle druckit upp den där sista konjaken.....

Det blir en lat söndag. En hundpromenad till graven. Lite trädgårdsrens. Lite sömnad. Några varv på min stickning varvat med iskaffe.  Jag blundar för gräsklipp och döda flugor på golvet och skjuter upp städningen till en annan dag. Ikväll ska maken och jag fritera Wienerschnitzel och dricka kall öl. Vi ska sitta ute och lyssna till svalornas svirr-läten och vindens prassel i  trädkronorna.

Livet är gott att leva, det är den sista junisöndagen för den här sommaren.

Och än återstår sex veckor av min sommarledighet.

Diamonds are a girl´s best friend!

Jag har egentligen aldrig varit något för lyx och flärd.

Undrat varför man åker taxi till ställen när man kan cykla. Varför man köper årgångsviner för många hundralappar när det finns billigare som är goda. Varför man köper dyra märkeskläder när det finns billigare som är lika snygga. Varför man måste boka femstjärniga hotell, betala så mycket för att sova. Dyra lyxkrogar, inget för mig. Ostron, blä! Osv.

Men nu har jag fallit till föga för lite lyx och flärd!

Idag hämtade jag mina vigselringar på smyckesboden. Har ju låtit slå ut dom en storlek. Fick dom samtidigt putsade och jösses vilken skillnad det blev. Nu blänker som som om jag skulle vara nyförlovad och nygift!

Och så fick jag en ingivelse!

Jag provade en tunn ring i vitt guld med diamanter, satte den emellan mina ringar. Och jag blev kär!

Så jag tänkte förnya mina löften, som så många gör. Fast utan att maken är med på det, sånt ligger inte för honom. Men jag kan göra det utan honom, för jag vet att han älskar mig!

Och apropå kärlek! Titta på syskonkärleken mellan bröderna i badbaljan! Är det inte underbart, så säj?!

Kontraster i tillvaron!

Höet är skördat, doften av slaget hö kittlar mina näsborrar när vi tar sista kvällspromenaden med Frasse, Han avskyr värmen som råder just nu, och det blir tidigt och sent om man ska komma någonstans, mitt på dagen lägger han sig i skuggan och rullar kroppen i gräset, flämtar och vägrar att gå.

Vägrenarna i Insjön prunkar av kråkvicker, vitmåra och smörblommor-det är som ett arrangemang av de skiraste spetsar. Så vackert.

I Insjön är det väldigt tyst på kvällarna, bara svalornas svirrande ljud.

Nu har jag gått kvällspromenad i Uppsala. Lilla Majsan, yngsta dottern, pojkvännen och jag. Vi gick ut samtidigt som Flogstavrålet ekade över nejden. Ljudet av biltrafik från Bärbyleden förs med vinden och ligger i bakgrunden som ett ständigt surr. Många människor är ute och går och det är prat och samtal på alla möjliga olika språk, grannens tv-ljud hörs genom den öppna altandörren.

När jag kom hem vid lunchtid väntade mig två barnbarn och en hund. Vi ska hänga med varandra ett par dagar nu. Från att i princip varit ensam i början av veckan, så blir det nu fullt ös med sällskap.

Kontraster i tillvaron!

Så tacksam jag är för det!

Förlorat mig i en annan tid

Igår var jag på besök i en annan tid, en annan värld! Gick en guidad tur på Hildasholm, en vacker byggnad med en fascinerande historia.
När guiden är så duktig på att fängsla en med sitt berättande att man befinner sig i historien-då är det bra!!
Idag har jag suttit och sökt och läst på nätet om Axel Munthe och Hilda Pennington Mellor som vigdes i London i maj 1907. Han var 50 år, hon var 31 år. Det finns mycket spännande läsning. Det är många av dåtidens storheter med i kretsen kring familjen, det finns ett inredningsintresse, ett trädgårdsintresse och det finns intresse för musik, konst och teater, men det finns också svek, kärlekssorg, sjukdom, psykisk ohälsa och ensamhet.
Så min romantiserade bild som jag först fick när jag hörde ryktet om att huset var en s k morgongåva till hustrun, den har fått sig en törn. Det är tydligen just bara ett rykte.
Men jag vill veta mer, och jag vill åka till huset San Michele på Capri, det som Munthe byggt när han var läkare i Italien.

Dottern kom lagom som jag var färdig med den guidade turen. Då fikade vi och sen strosade vi runt i den vackra parkliknande trädgården.

Men idag är en ny dag och jag är kvar i det vackra huset på Vintergatan. Faktiskt byggt samma tidsperiod som makarna Munthe levde! En svindlande känsla! Kanske borde jag levt på den tiden, jag trivs ju så fantastiskt bra här.

Fast vid närmare eftertanke så är nog den här tiden betydligt enklare att leva i.

Bara en sån enkel sak som att jag kunde ta fram färdigplockade, köpta jordgubbar ur kylskåpet, mixa dom med stavmixer, vispa äggulor och grädde med en elvisp och sen stoppa hela härligheten i frysen så att vi har en jordgubbsparfait färdig till ikväll.

Det tror jag hade varit betydligt besvärligare för 110 år sedan!

Så kan starten på en vanlig vecka se ut!

Jag hann inte mer än plocka upp och tvätta efter midsommarhelgens kajakäventyr, innan det var dags att packa om väskan och dra iväg med bilen till Insjön.

Hade först ett ärende att uträtta i Sala hos Clurigt, så när jag anlände till Vintergatan  hade dottern kommit hem från jobbet och satt och väntade på den nyanlagda uteplatsen.

Vi lindade prosciutto runt honungsmelon och korkade upp en flaska Prosecco och pratade och pratade! Så härligt att vara här!

Och jag fick äntligen se den nyanlagda köksträdgården! Vem kan ana att här för några månader sedan bara var sly, stubbar och högt gräs?! Dom har lagt ned ett jättejobb, men vilket fint resultat. Nu är det tomater, sallad, kryddor, luktärter, squash, slingerkrasse och en massa annat på gång i de olika pallkragarna. Inte visste jag att min dotter har så gröna fingrar! Hon som inte ens ville ha krukväxter i sitt rum när hon bodde hemma!

Innan jag svängde ihop en Pasta Vongole (fast tyvärr var vongolemusslorna slut, så det fick bli med blåmusslor istället) så tog vi ett kvällsdopp i den spegelblanka sjön.

Sen satt vi uppe länge och pratade och strax innan midnatt blev det en hundpromenad. 

Det lilla samhället sov, det var alldeles tyst förutom ljudet av våra fötter i gruset och svalornas svirrläten över våra huvuden. Och så den tunga doften av jasmin.

Livet är verkligen enkelt att leva just nu!

Fast en liten smula besvärligt blir det idag. Mina soleksem har blossat upp på armarna. Inte så konstigt med tanke på kajakfärd i gassande sol i tre dagar. Jag smorde in med hög solskyddsfaktor flera gånger om dagen och skylde mig när vi satt still, men det räckte inte. Nu är det illröda blaffor på armarna, och jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig i det ljuvliga vädret. Får bli en långärmad kofta fast väderrapporten visar på 29 grader i eftermiddag.

Dottern åkte till jobbet strax efter kl 7 i morse. Jag ska marinera kyckling sen blir det en långpromenad med Frasse. Tänker plocka smörblommor och gräs och göra en krona.

På eftermiddagen ska jag möta upp dottern på

Hildasholm.

Så kan starten på en vanlig vecka se ut!

Det brinner i martallens topp!

Hela helgen har jag gått och nynnat på Calle Schewens vals av Taube. Där ute i skärgården kändes det så midsomrigt. Och i går kväll, så brann det faktiskt i "martallens topp"! Det var magiskt!

Hela helgen har varit magisk, helt underbar! Den allra bästa midsommaren trots avsaknad av midsommarstång, små grodor, snaps och jordgubbar.

Att glida fram i kajaken mot en fri horisont, det är fantastiskt. Blir lätt att andas, lätt att vara i nuet, lätt att leva.

Att slå läger på en skärgårdsö. Att bada naken. Att värma maten på gasolköket. Att korka upp en flaska vin och sitta och filosofera över smått och stort medan solen sjunker vid horisonten. Och ändå fortsätter himlen att vara ljus. Sommarnatt när det är som bäst.

Sommar-fika

Sommarfika, finns det något bättre?!
Jag älskar fika! Bullar, småkakor, mjuka kakor, pajer. Att avnjuta utomhus.

I mormor och morfars hammock uppe i backen bakom det stora gullregns-trädet, där avnjöts det sju sorters kakor i sommarvärmen.  Jag gillade Finska pinnar och Bondkakor bäst. Hos moster Inga i trädgårdsmöblerna med utsikt över frodiga åkrar, där morbror kom från höskörden, satte sig i blåställ och tog av sig lantmännens keps så att den vita skallen sken som en fullmåne i kontrast mot hans brunbrända ansikte, där bjöds den godaste toscakakan.
Eller bilfika på en Sverigesemester, när regnet vräkte ner och vi stannade vid en parkeringsficka och mamma öppnade påsen med köpta kanelbullar och jag fick sticka sugröret i trekantsfestisen.
Så många fika-minnen!

Idag blev det en snabbfika när jag kom från stan. Jag bryggde starkt kaffe med varm mjölk och skar upp en bit rabarberkaka, jag satte mig på den nya, fina trappen som maken lyckats få klar. Luften var ljummen och jag hade kvar doften av jasmin i mina näsborrar. Hade passerat en jättebuske som stod i full blom och doften var bedövande, ljuvlig.
Snabbt fick det gå, för jag hade lovat hämta äldsta barnbarnet på fotbollsskolan.

Och nu, så här kvällen före midsommarafton har jag precis packat ner nybakade citronbullar i fryspåsar.
Det ska med ett gäng bullar och en kaffetermos i morgon, tillsammans med en hel del annan proviant också. Vi ska gå upp tidigt för att hinna med 9-färjan till Gräso. Allt är förberett för en midsommarhelg i kajak!
Återkommer söndag kväll!

Luftig kalender och vidsträckta sommardagar......

Ingen sovmorgon, jag vaknade kl 6 som vanligt, men jag vaknade med ett leende på läpparna, för jag är LEDIG!!
Det blev en extra lyxig, sen och lång frukost tillsammans med dottern.
Sen gick jag där och strosade i mysbyxor. Jag startade ett nytt syprojekt och gick in i mitt "skapande-mood"!
Ända till dottern ropade; -Hej då mamma!
-Vadå, frågade jag, du börjar väl inte förrän kl 12?
Hon svarade då att klockan var kvart i 12, och jag skrek till!
Kl 12 hade jag bokat tid för lashlift.
På nolltid hade jag slängt på mig jeans och tröja och fick lift till Francys, så jag hann!

Inte läge att helt och hållet lägga undan klockan alltså.......

Med vackert böjda, svarta ögonfransar promenerade jag sedan hem till lilla vovven och sen fortsatte hon och jag mot Stenhagen, över Berthåga kyrkogård genom Stabbyskogen. Det var duggregn och det doftade skog, gräs och mylla. Det prasslade i löven, fåren bräkte i hagen och svalornas svirr över gärdena. Sommardofter och sommarljud. Det bästa just nu!

Sofia Sievertsdotter skriver idag;
Med en kniv mot strupen vet vi alla vad vi skulle göra, om livet fick välja åt oss. Med hjärtat i handen, vet vi vilka vägskäl vi står inför, eller väjer undan för. Med en luftig kalender och vidsträckta sommardagar framför oss får vi alla gåvan att lyfta våra kärnor.
En stund på jorden. Hjärtat som slår. Fortfarande vägskäl som bär på löften. När vinden tar tag i skog och äng, är det för att påminna oss om att nuet är allt vi har. När blommorna fyller vägrenar med färg är det för att visa oss hur man gör när man blommar.

Nu kommer en tid för att glömma klockan!

Det har varit väldigt varmt ett tag nu, och i morse vid frukostgröten så kände jag att mina fingrar var lite svullna. Vigselringarna satt hårdare än vanligt. Jag har inte tagit av dem på 36 år, men nu tänkte jag att det kanske är dags att slå ut dom en smula. Jag vill ju inte att dom ska behöva knipsas av om det blir en varm sommar och jag svullnar ännu mer.  Oj vad jag fick kämpa. Massor av tvål och så iskallt vatten, men det tog ett bra tag att få dom över knogen. Efteråt var den alldeles röd och öm. Huden precis under ringarna var lite inbuktad och alldeles slät och babymjuk. I morgon är det jag som går till guldsmeden! Känns konstigt att vara utan dem.

Det blev en halvdags jobb idag, och sen åkte jag och handlade midsommarmaten.

Vid eftermiddagskaffet så kände jag hur pulsen gick ner och axlarna sänktes.

NU ligger hela sommarledigheten framför mig! 7 1/2 vecka! Underbart!

Det första jag la min lediga tid på var lite arkeologiska utgrävningar i mönsterlådan. Hittade den här gamla godingen från 70-talet, och det i kombination med ett 12 år gammalt viskostyg, blev en riktigt skön och fräsch sommarbyxa när jag fick klippa och sy. Bra start på ledigheten tycker jag!

Nu kommer en tid för att glömma klockan!

Laddad och taggad!

Uppsala Kommun har bestämt att varje medarbetare ska få en sommarpresent, som en uppskattning till anställda och ett stöd till det lokala näringslivet mitt i coronakrisen. Totalsumman uppgår till 7,5 miljoner kronor + 80 000 kr för att trycka upp korten. Ska man skratta eller gråta? Jag tycker det är helt galet och ett idiotiskt sätt att använda skattepengar på.
I förmiddags på jobbet överlämnade vi en sommarpresent till vår rektor och till vår skoladministratör, och då berättade vår rektor att det tydligen har blivit förseningar på det tyska tryckeriet, (varför stödjer man för övrigt inte det lokala näringslivet med dessa pengar??) så "sommarpresenten" kommer inte förrän i augusti.  Men för att vi ska känna att vi är uppskattade och att det nu är dags att varva ner, så hade vår rektor köpt in pocketböcker, så vi fick välja varsin innan vi går på ledighet.
Jag valde en, och dessutom hade mitt paket från Adlibris kommit, jag hämtade ut det på posten i eftermiddags. Biblioteket jag brukar gå till och göra mina lån har tyvärr varit stängt nästan hela vårterminen, så jag beställde fyra pocketböcker för att ha sommarläsning.
För nu jobbar jag bara en halvdag till, sen är det ledigt fram till den 10 augusti!
Känner mig både laddad och taggad!

Ja det var en kväll i juni...

...eller rättare sagt TRE kvällar, sen sist! Och vilka kvällar! Ljumma, sköna, ljusa och alldeles underbara!
Men snabbt som blixten har dom passerat! Och jag har inte hunnit skriva.
I fredags, direkt efter jobbet vid 17-tiden, startade vi AW. Började med en bit mat på Saluhallens uteservering och sen drog vi till 7 Flaskor, där vi satt ute till kl 22.30. Sippade drinkar och dryftade ett och annat. Livet kändes nästan som normalt. Det var folkrikt på alla restauranger, och folk kom och gick utan att verka ägna en tanke åt social distansering.
Sen kom lördag morgon och då dök två barnbarn upp. Pappan och mamman skulle till Loka brunn.
Det kom att bli intensiva timmar fr om då t om för 2 timmar sedan. Som det är med barn, en 5- och en 6-åring. Men det är också alldeles underbart, att vi har så god relation att dom känner sig som hemma hos oss, trygga och nöjda (apropå vad jag skrev i torsdags). Innan pappan och mamman skulle hämta i kväll, så uttryckte 6-åringen det: -Kan vi inte stanna längre här? 20 dagar?
Det känns ju som ett godkänt betyg på vistelsen.
Men i ärlighetens namn, så är det ganska skönt att få vara bara maken och jag igen. Vi sitter ute i trädgården och dricker te. Maken tittar på allsvensk fotboll (som premiärstartade idag) och jag skriver. Det är alldeles stilla och lugnt.
För direkt stilla och lugnt har det inte varit.
Vi har;
Spelat Försvunna Diamanten
Bundit en blomsterkrans
Gräddat våfflor ute i trädgården
Sytt nyckelringar till cykelnyckeln
Varit på cykelutflykt
Träffat kusinerna i Stabbyskogen och lekt
Hälsat på fåren i fårhagen
Letat sniglar och andra småkryp
Ätit lax och fått glass till efterrätt samtidigt som vi spelat "hänga gubbe"
Satt upp tält, pumpat madrasser och övernattat ute i trädgården.
Bytt bandage på Jennifers opererade tå.
Gräddat plättar till frukost
Varit på fotbollsträning
Ätit lunch och spelat "hänga gubbe"
Eric fick spika i farfars brädor medan han fixade med altanen
Jennifer fick pyssellådan och klippte, ritade och klistrade födelsedagskort
till kalaset vi skjutsade till på eftermiddagen
samtidigt åkte vi med Eric till Wiks slott och badade och fikade
Läst sagor
Tagit en skogspromenad och lekt på lekplats
Tittat på Bollibompa
Och så köttfärspaj och sallad som avslutning på helgen, lagom till pappan och mamman kom från Loka.

Tänk så mycket man kan hinna med på en helg!

Det blev dock lite si och så med nattsömnen! Först tog luften slut i luftmadrassen jag låg på. Sen fick maken lov att gå in, eftersom lilla vovven tokskällde när hon inte fick följa med till tältet. Jag bytte madrass och sovsäck, men pga den sköna kvällen var det mycket folk i rörelse och väldigt mycket ljud, så jag hade svårt att somna. Kl 4 blev jag väckt av Eric som var kissnödig. Följde honom in, och sen ville han inte gå tillbaka eftersom han frös, så jag följde honom upp till farfar. Bytte återigen madrass och sovsäck och slumrade till, men vaknade av att tältet var som en bastu, när morgonsolens strålar låg mot tältduken. Fick trassla mig ur sovsäcken och försöka somna om, men det var dömt att misslyckas.
Ser därför fram emot att krypa till sängs snart.
Hur ljuvlig än  Junikvällen är!

Jag är så nöjd

Jag är kluven!
Å ena sidan så undrar jag VARFÖR kan man aldrig få vara nöjd, utan att bli kallad bakåtsträvare?
Å andra sidan undrar jag om det gör mig till gammal och trött (dvs egentligen en bakåtsträvare) bara för att jag är nöjd?

Jag har ställt frågan till min chef, under ett medarbetarsamtal, och jag har ställt frågan under en middagsdiskussion med familjen.
Chefen frågade vad jag hade för mål under kommande läsår, och jag undrade;-Men kan jag inte få vara nöjd och bara fortsätta på en väg som jag tycker fungerar?  Hon mumlade något till svar och så sa hon; -Ja men då skriver vi i målkortet att du vill fortsätta utveckla digitaliseringen av slöjden.

Under middagssamtalet blev jag ifrågasatt från fler håll. Maken tycker att jag stoppar min egen utveckling när jag säger att jag är nöjd, Dotterns pojkvän tror inte jag är sann mot mig själv: -Ja men du pratar ju om den där sjöbastun som du vill ha. Eller det där stora bondköket.  -Ja, jo ,det är ju saker jag önskar mig, men jag är ju fortfarande nöjd och tacksam med det jag redan har. Jag bryter ju inte ihop om mina önskningar inte inträffar.

Vi har olika åsikter där. Men i skrivandets stund är jag inte lika säker på mig själv. Är jag en bakåtsträvare om jag känner mig nöjd?

Arbetsdagen har i alla fall fortsatt med utvärderingar av ämneslags-arbete, eget lektionsarbete och betygsättning. Så där har jag fått lov att titta bakåt för att blicka framåt och sätta upp nya mål som ska leda till högre betyg-för det är ditåt vi strävar. I nuläget har vi för låga betyg på skolslöjden.
Så nu har jag formulerat handlingsplan för läsåret 20-21, tillsammans med ämneslaget och privat, för egen del inom jobbet.

Men som jag känner det precis i detta nu, så kommer jag inte att vara nöjd, förrän jag fått krypa till sängs.

Jag är så nöjd, Anders Lundin

Godnatt

Make a Wish

Efter 9 timmar av utvärderingar och matris-ifyllande, så kändes huvudet ganska tungt och trött. Tog lilla vovven för en kvällspromenad och passade på att ta upp en maskrosboll och blåsa iväg alla frön i motljuset av solen som var på väg ned.

Jag önskar mig inför sommarledigheten:

En bukett blåklint på altanbordet.
Att jag får paddla fram kajaken över lugna havsvatten.
En natt (eller fler) i tältet när duggregnet smattrar mot tältduken, men när morgonen gryr, så spricker molntäcket upp och solen torkar upp det våta.
Nakenbad.
Morgonkaffe på balkongen med snickarglädje i Insjön, tillsammans med dottern och hunden Frasse som ligger och snarkar i knät.
Grillkväll i mitt Södermanländska paradis, hos min kära kusin, när solen går ner över mognande sädesfält och svalornas svirrläten ljuder över våra huvuden.
Solvarma klippor.
Cykelturer på grusvägar.
Fjällvandring med fria vyer och matsäck i ryggsäcken.
Rosévin och Salade Nicoice mitt på en solig sommarvardag.
Barfotavandring på en sandstrand.
Sitta i skuggan och handarbeta och lyssna på Sommar i P1.
En dag i skogen med fyllda blåbärskorgar och gärna skogshallon i en egen korg.
Blåsa såpbubblor med barnbarnen.
Att min jasminbuske äntligen kan slå ut i full blom och fylla sommarkvällarna med väldoft.

Det så många önskningar som ligger och väntar i min sommarledighet!
Först fyra arbetsdagar.

Skolavslutning

På cykeln till jobbet idag, dök en bild upp i mitt huvud!
Det var jag, 7 år gammal i sandaler och finklänning med en bukett liljekonvaljer i handen, på den stora trappen på Seminariet, på väg till min allra första skolavslutning. Jag såg det så tydlig för mig, att jag kom hem och började leta igenom gamla album för att hitta ett foto. Men det fanns inte, måste bara varit i min "egen hårddisk".
Det är något visst med skolavslutningar. Jag har ju avverkat ett antal kan man säga. Först mina egna 13, så mina barns 13 gånger 4, och nu som lärare 21 stycken.
Det är högtidligt, det är skjorta, klackskor och finklänning. Och så är de dom som vägrar klä upp sig, de som kommer i trasiga jeans t-shirt och keps, precis som till vilken skoldag som helst.
Över skolgården dallrar förväntan i luften. Det är skratt och lika mycket gråt. Det är årskurs nio killar, dom är som kalvar i kostym men med klumpiga kroppar och för stora fötter. Solglasögon fast det är halvmulet.  Dom står där och skickar en cigarr emellan sig. Blossar och får anstränga sig till bristningsgränser för att inte börja hosta. Ansiktsfärgen skiftar mot grönt. Flickorna, rödgråtna i klackskor som skaver, bleka ben i sockersöta klänningar, flinar upp sig mot mobilkameran, hänger på varandra, plutar med läpparna.
Och vi lärare som tuggar vegetarisk smörgåstårta och sköljer ner med bubbelvatten, beskådande allting från personalrummet.  Berättade för varandra om respektive klass skolavslutning, som i år var annorlunda. Vi fick inte gå med fanan till aulan som smyckats med blomster. Vi fick inte höra elevernas uppträdande eller sjunga Den blomstertid. Inget rektorstal.
Det var klassvis för sig vi höll vår avslutning i år. Jag släppte in eleverna till Den blomstertid på Spotify. Vi körde ett "Kahoot", jag delade ut priser för gårdagens tipspromenad och jag och kollegan höll varsitt litet tal.  Sen skildes våra vägar. Inga obligatoriska kramar i år. Fast flickorna som inte vill gå, dom fick varsin kram ändå.

Och nu är det officiellt sommarlov.

Här en bild från ett sommarlov från en svunnen tid. Nostalgitripp för mig. Mina fina barn.

Jag jobbar en vecka till, men själva känslan just ikväll kan ingen ta ifrån mig!

Tar åldern ut sin rätt?

Alltså, HUR, kan man bara bli så här utmattad? Är det faktiskt så att åldern börjar ta ut sin rätt?

29 ungdomar äntrade mitt hem vid 10-tiden. Ja först hade jag dom ju i skolan, delade ut plastkassar och lät dom städa sina skåp. Vet ni hur livligt, varmt och stökigt det blir när 29 stycken 14-åringar ska städa skåp samtidigt? Samtidigt som lika många 14-åringar från andra klasser gör samma sak i samma trappuppgång! Skåp som sitter ihop!
Hur mycket skräp det alstrar? Hur många pennor som kan finnas i ett skåp? Eller hur många tomflaskor? Eller gamla svettiga gympakläder tillsammans med fotbollar och verktyg som "råkat" komma med från träslöjden?
Vet ni hur lång tid det sen tar att få tyst på dessa ungdomar och förklara för dom hur dom ska ta sig längs en snitslad tipspromenadsrunda hem till mig.
Och så undrar jag lite hur man nuförtiden uppfostrar sina barn!
Att man faktiskt inte kan roffa åt sig 3 smörgåsar, när skolköket räknat med en per person. Att sluta hälla saft i glaset när det är fullt. Att inte ta halva 2-liters glasspaketet, när 28 till ska ha. Att inte kasta tetrapack på gräsmattan. Att man inte skriker; -det är så fucking mycket flugjävlar här så det ekar över hela Flogsta. Och så vidare...

Det är en stökig klass jag har. Men en och en är de allra flesta riktigt bra ungar. Och jag tror att dom tyckte det var mysigt att komma bort från skolan. Få fika, spela volleyboll, fotboll, leka Twister, spela kort eller yatzi. Och pianot blev flitigt spelat på. Alla kladdkakor gick åt. Och jag fick till slut lov att säga åt de två sista, att nu måste jag gå tillbaka till skolan och jobba, och vi hade sällskap och gick och småpratade hela vägen.

Sen skulle det skrivas på betyg och postas, det skulle bäras böcker och jag skulle på möte. Som sen visade sig bli inställt för att en person var sjuk.
Och då gick liksom luften ur mig!
Jag cyklade hem och tog ett bad! Till middag blev det gårdagens rester och sen satt jag och dumstirrade på serier hela kvällen.

Godnatt!

Från pensel och pincett till varmluftspistol och skrapa

Gårdagens finlir byttes mot rejälare tag!
Maken har startat projekt altan och har farit som en skyttel mellan brädgårdar och hemmet. Idag tyckte jag att det var dags för en insats även från mig. Så på med handskar och så varmluftspistol och skrapa. De stolpar som bär hela altanen har varit svartmålade, men nu när vi ska ha naturträ, så behöver den svarta färgen bort. Det var hörselkåpor som gällde, för ljudet av skrapan mot järn var inte direkt som ljuv musik......
Jag började dagen med trädgårdsrens i ett par timmar. Två stora säckar med ogräs blev resultatet.
Efter kaffet var det så dags för varmluftspistol och skrapa.
Och nu ikväll känner jag mig lätt ledbruten. Min rygg har inte direkt älskat arbetsställningen under dagen.
Men maken han skuttar på.
Fick be honom om hjälp med volleybollnätet nu ikväll.
I morgon förmiddag har jag nämligen bjudit hit min klass. 29 stycken 13-åringar ska gå en tipspromenad hit efter att dom städat skåpen. Jag har bakat kladdkakor och köpt storpack med glass. Vi ska fika och leka lite lekar.
Inte utan att jag smått ser fram emot imorgon kväll.......

Bali-vibbar på Sveriges nationaldag

I torsdags skulle yngsta dottern och pojkvännen flugit till Bali. Det var en del av en 30-årspresent.
Men så kom Corona.
Jag bestämde mig för att göra en kväll med Bali-tema, som ett  fjuttigt, litet "plåster på såret".

Så jag marinerade kyckling (på Bali-vis), jag kanderade syrenblommor (eftersom dom har mycket blommor på maten), jag förberedde en särskild Bali-sallad, jag plockade blommor och dekorerade med, jag skrev en skylt "Rumah Makan"(vilket betyder hus där man äter mat=restaurang) och jag blandade exotiskt bål.

Kl 19 ropade jag ner familjen till vardagsrummet.

Där tog jag emot och hälsade välkommen till en drink framför folkdansuppvisning (ett You Tube-klipp) från Ubud. Middagsbordet dukades upp med kycklingspett Satay med basmatiris, jordnötssås och asiatisk vitkålssallad med nudlar och vi lyssnade på Balinesisk yogamusik. Till dessert var det stort fruktfat med bananvåfflor och glass.

Det var gott och blev lyckat och uppskattat, även om det såklart inte gick upp emot Bali IRL!

Och nu är svenska fasadflaggan intagen, mörkret börjar sänka sig och nationaldagen är slut för det här året!

Fullmåne-fredag

Dottern har idag haft sitt sista seminarium för terminen (digitalt såklart), jag har haft min duktiga student för sista gången. Vi har samarbetat i nästan 1 1/2 år, till och från, så det kändes vemodigt att ta farväl. Hon överlämnade en gåva, en så vacker stickad sjal i lin/bomull/viskos (för att jag råkat nämna att, "det är så tråkigt, bara för att man gör mycket saker själv, så törs folk aldrig ge en något hemgjort"). OCH hon kunde inte knyppla när hon kom till mig, jag lärde henne, och den första spetsen hon lyckades göra, den satte hon runt ett tack-kort till mig!
OCH jag hade terminens/läsårets allra sista lektion idag.
Detta var värt en skål! Jag hade kylt en flaska Cremant, som jag fick i födelsedagspresent, och den var värd att korka upp i eftermiddags!
Dottern hade plockat en bukett liljekonvaljer och satt i en kruka på köksbordet, och dess väldoft fyllde hela köket.
Jag stekte en röding, gjorde ett palsternackspuré som gratinerades i ugnen, serverade med parmesanströdd sparris, romsås och en grönsallad.
Det är fredag. Det är fullmåne. Jordgubbsmåne. Det är tid för ljus, beslutsfattande. Det är tid att ta ansvar för händelser. Det är tid att belöna sig själv för sina positiva egenskaper.

Checklista 4 juni

Brukar inleda sommarlovet med en checklista, men nu har jag tjuvstartat och checkar av det jag gjort av sommaraktiviteter redan nu, den 4 juni.

Syrendoft och rabarberpaj.

Svalornas svirr, lärkornas drill.

Pollentäcke.

Inga strumpor i skorna.

Ljusa sommarkvällar.

Grillat och kall rosé.

Morgonkaffe i trädgården med bara fötter på gräset.

Cykeldäck som knastrar i grus.

Betygen satta.

Öppet sovrumsfönster på natten.

Fästing och myggbett.

Soleksem.

Njutbart. (om man bortser från fästing, mygg och soleksem....)
Och det är bara början!

Dags att höja tempot?

Den här bilden skickade min 25-åriga dotter till mig igår. Jag svarade att riktigt så illa har vi det inte, och att hon inte ska känna så, utan hon får bo kvar så länge hon vill. -Okej, till jag blir 45 då?. svarade hon. Jag räknade snabbt ut att vid det laget är jag 82, så jag svarade; -Ja, då får du agera hemtjänst åt oss!
Sen blev jag lite förskräckt. 20 år är faktiskt ingen särskilt lång period! Ska jag vara så gammal då!?! Det kändes inte alls roligt!
Men nu har jag läst lite tröstens ord ur Sofia Sievertsdotters bok "Tillitens väg"

"Det är inte alla förunnat att bli äldre, kliva igenom portar och undanbedja sig uppvaktning på bemärkelsedagar. Listor av tacksamhet, vardaglig tristess och böner för framtiden tillhör de levande. Födelsedagar är tillfällen att sätta nya guldkanter på årsringarna, men också en möjlighet att sknka tankar till dem som inte får räkna nya linjer under ögonen.
Att befinna sig i livets höst är att på vissa sätt sakta ned, men kanske också att höja tempot. Man inser att man inte har all tid i världen. Ålderdomens skönhet är den lagrade motsvarigheten till en bebis älskvärdhet. I början av livet, men också i slutet, är vi i extra stort behov av vård och vördnad. Varje rynka är en väg som modigt trampats, visat prov på hur man hittar kraften i berg- och dalbanor och står i jämvikt genom utmanande väder."

Maken och jag tog en kvällspromenad och rensade på svärföräldrarnas grav. Snart skulle min svärmor ha fyllt 95 år, svärfar 94. Apropå att åren går......

Det kanske är dags att höja tempot!

Nej, jag gillar INTE pollen!

Men den här bilden är väldigt illustrativ över tillståndet just nu!

I söndags kväll skurade jag altan, bord och stolar innan vi skulle grilla och äta ute. Två dagar med värme och sol har gjort att gräspollenhalten exploderat. Idag när jag kom hem såg jag att vårt svarta piano och pianopall i hallen såg ut som på bilden ovan, någon hade dragit fingrarna över pallen och strecken var lika tydliga som texten på bilden.
Ytterdörr och altandörr har stått öppna hela dagen, med korsdrag som följd, och alltså är allt på nedervåningen täckt med pollen. Det syns bäst på svart, men allt är såklart likadant. Golv, tavlor, väggar, möbler, tak, mattor. ALLT!!
Skakade duken på altanen innan jag skulle duka middagsbordet, och ett moln av pollen bildades.
Inte så konstigt att ögonen runnit och näsan kliat.
Det är galet.
Man borde dammsuga och våt-torka. Ja, det borde man. Det borde jag.
Men.....

Rosenskimrande, motiverande och löftesrik energi.....

så hoppfullt låter mitt horoskop för kommande vecka! Och energi är precis vad jag behöver just nu!

Idag har jag jagat elever och nästan nått ända in i mål. Har i alla fall skrivit in alla betyg. Men några elever måste jag fortsätta jaga, och imorgon ska jag ta itu med bedömning av min fantastiska student. Hon är verkligen värd den allra bästa bedömningen, kommer att bli en fantastisk lärare. Bara hon kan hitta balans också, för hon är extremt noggrann, nästintill pedantisk och ambitiös. Det var så pass idag att när min kollega och jag satt och diskuterade ett bedömningsproblem så sa vi; Angelica skulle varit här, hon hade vetat!  Vi gick in på skolverket och sökte svaret, så det löste sig ändå, men det är faktiskt sant det där om min student. Hon är ordentligt påläst! Kommer sakna henne, men vi kommer att hålla kontakt och byta ideér och lösa problem tillsammans. Känns roligt!
Men det blir nästa läsår. Nu ska vi först ta itu med slutet av detta!