Framåtblickar

 För precis en vecka sedan ägnade jag tisdagen åt matlagning inför jul. Den här tisdagen har jag förberett mat inför nyår. I morgon bilar vi upp till Grövelsjön för några dagar i en fjällstuga, maken och jag. 

Det är dags att se framåt, ett nytt år är på väg. Dottern och jag pratade nyårslöften på hundpromenaden. Jag är mer för att göra "önskelistor" utan krav på att de måste uppfyllas. Och det har jag alltid gjort, uppskrivet, väl synliga, i min årsalmanacka. Som jag alltid broderar ett nytt omslag till varje år, med ett motto som sätter temat för året. Bättre än att avge löften som man får dåligt samvete av att inte kunna eller orka hålla, tycker jag. 

I år står det "Gör nuet till din uppmärksamhets bästa utsikt". Jag har ingen aning om vem som sagt det, men jag hörde eller läste det någon gång under detta år och skrev upp det. Tycker det är så vackert beskrivet för hur man ska se till att leva i nuet. Därför har jag också, på baksidan, applicerat ett fönster med chiffong i olika lager som föreställer blånande berg och solupp- eller solnedgång och så fåglar som flyger på himlen. På framsidan sitter en ensam fågel på en gren och vilar i eftertanke. Solen är en Yin- och Yang-symbol med strålar och så flygande fåglar runt omkring. 

Det är jag under det kommande året; alltid i eftertanke, alltid i balans, alltid fri att lyfta och följa min lust och känsla, för om jag får för mig att flyga, ja, då gör jag det. Fönstret symboliserar att hemmet och familjen är min trygga punkt, som jag älskar över allt.

Och som det ser ut, kommer 2021 att bli ett händelserikt år för min familj. Äldste son med familj ska flytta till nytt boende, men flyttar först in hos oss, för det blir ett glapp innan dom får sitt radhus. Dom ska också få tillökning, i slutet av mars får vi välkomna en ny liten familjemedlem. Näst äldste son ska också flytta, först till ett tillfälligt boende medan de färdigställer sitt renoveringsobjekt till hus. Yngsta dottern ska ta examen och sen flytta ihop med pojkvännen som letar lägenhet i detta nu. Hon ska också leta jobb och starta upp en ny karriär. Äldsta dottern ska förhoppningsvis stå brud i september. 

Mycket kommer alltså att hända framöver. Det viktigaste är självklart ändå att vi får hålla oss friska. Resten kan vi lösa på ett eller annat sätt!

Och nu tar jag en "nyårspaus" härifrån. Återkommer när jag är tillbaka i stan igen!

Gott Nytt År!

Tillbakablickar

 2020 skulle komma att bli ett märkligt år!

Maken och jag startade det på bästa sätt. Vi tillbringade nyårshelgen på Storsätra fjällhotell i Grövelsjöfjällen. På himlavalvet visade sig ett märkligt fenomen kallat pärlemormoln, otroligt vackra färgskiftande moln skiftande som just pärlemor. Som om inte det vore nog så visade sig en starkt lysande nymåne. Nystart med ett löfte om något alldeles extra, ja så vet jag att jag tänkte, när jag låg där i badtunnan och blickade upp mot himlavalvet.

Vintern var inte mycket att tala om. Ingen snö, inga isar. Maken fick dra iväg ända till Hälsingland för att kunna åka långfärdsskridskor. Sportlovet tillbringade jag på Masesgården för en riktigt hälsovecka. Man hade då börjat höra mer och mer om Corona, samhället började stängas. Min resa till Trondheim ställdes in. Liksom min sommarkurs på Capellagården. Maken blev permitterad. Döttrarnas resor till Paris och Bali ställdes in. Sonens resa till Oslo likaså. Hur man än försökte stålsätta sig, så nog kände man av oron i samhället.

Midsommarhelgen blev den varmaste i mannaminne, och maken och jag gjorde en fantastisk paddling på spegelblankt hav med tältövernattning långt ute i havsbandet utanför Gräsö i norduppland. Nästa semesterfärd gick till Ramundsberget där vi fjällvandrade tillsammans med döttrarna och deras pojkvänner. Här fick vi (äntligen??) uppleva snödrivor..... Någon vecka senare så blev det cykelsemester för maken och mig. Först längs Göta Kanal och därefter på Kinnekulle. Sen var det någon klåfingrig typ som stal den ena cykeln när vi övernattade i dotterns studentrum i Borås, så den semestern fick ett snöpligt slut. Vi fortsatte istället med en kajakfärd i Dalälven med goda vänner och en vecka senare en magisk paddling i Stendörren där vi bl a fick uppleva säl på nära håll.  

En vecka innan dotterns bröllop skulle gått av stapeln tog jag med mig båda döttrarna på spa i Orbaden och på övernattning på Högbo bruk.  En annan sensommarhelg tillbringade jag med min syster uppe i Orsa-Grönklitt.Sen drog vardagen igång. En vardag som genomsyrades av larm om nya coronautbrott. Det blev inga middagsbjudningar, restaurangbesök, konserter, teater eller bio. Fast jag fuskade en helg och tog med maken till Ekerö och Skytteholms herrgård.

Jag är ändå tacksam över året, att vi hållit oss friska och krya. Det enda som faktiskt betyder något!  Vi har tillbringat mycket tid med att passa barnbarn. Inte mycket till träning har blivit av men jag har promenerat väldigt mycket under året. Har bokfört 105 mil, och då är inte "vardagspromenaderna" medräknade.  Och jag har inte mätt cyklingen eller paddlingen. Så än är det "lite krut" kvar i kärringen! Julhelgen har varit fantastisk och nu ser vi fram emot ett nytt nyårsfirande! Om det och framåtblickar berättar jag mer imorgon!

Det är som en slags ingenmansland eller ett tomrum. På ett bra sätt!

Inte ställa morgonalarmet. Äta sen frukost och sitta kvar runt köksbordet med pepparkakor och bryggkaffe och prata i morgonrock till långt in på förmiddagen. Stå och tom-glo ut genom fönstret. Som idag inte bjöd på samma vackra utsikt idag som igår. Den vackert vita snön regnade bort under natten och den lertrampade gräsmattan tittade fram igen. Fågelborden vajade så kraftigt i vindbyarna att fåglarna hade svårt att sitta still och äta. Tallriset i zinkbyttan och halmbocken på altanen välte omkull. Kläderna som hängde på vädring flög ner från sin klädställning och hamnade i blötsnön. Träffen med gästerna vi planerat bjuda på eld, glögg och pizzabitar fick vi skjuta på. Det blev en loj, lat dag. Jag satt och skrollade efter en vinterjacka på nätet, men det slutade med att jag gick upp på vinden och letade fram den gamla extrajackan ur min skridskoryggsäck. Det är makens gamla Moncler från 1975,  fylld med oetiskt plockat dun och jag har lagat fickan med ett knallrött hjärta. Nu blir den återanvänd och jag skjuter på mitt jack-köp ännu en säsong. 

Det känns som att just dessa mellandagar är en så god anledning som någon att faktiskt skjuta upp saker. 

Det är som en slags ingenmansland eller som ett tomrum. På ett bra sätt.

 

Allt är jordnära, sensuellt och vackert runtomkring mig....

 .... så stod det i mitt horoskop för denna vecka. Och tänk så rätt det stämde in!! Se bara på bilderna;

Atmosfären i och runt detta vackra hus på Vintergatan 7 i Insjön har allt av det sensuella, vackra och jordnära. Tack vare dottern och hennes Nicklas som verkligen har blick för det som skapar hemtrevnad.

Så min dröm om en jul med familjen samlad blev verklighet. Den bästa julen. 

Julafton visade sig från sin bästa sida med rimfrost och strålande sol.

Efter grötfrukost så höll vi oss utomhus fram till Kalle Anka startade. Det var skattjakt för barnen-i fjol fick dom leta efter nyckeln till Tomtens bar, men i år skulle det letas efter 7 bägare med vaccin mot corona, så att tomten verkligen skulle kunna komma till kvällen. Vi fick lunch utomhus runt elden med nygräddade tunnbröd  i vilka vi rullade in gubbröra. Vi gick promenader med hundarna och vi sjöng julsånger runt elden.

På kvällen dukades det upp julbord, sjöngs snapsvisor och så kom tomten. Det blev jul-uppträdande med gitarr och sång och vi lekte julklappsleken och hade frågesport.

Intensiva timmar som gick alldeles för fort. Juldagens förmiddag bilade vi tillbaka till Uppsala. I snöväder. Landskapet förvandlades till julkortsvackert och idag har vi umgåtts utomhus med svåger och svägerska. Vi tog en promenad och samlades sedan i trädgården runt grillen för glögg, korv och saffranspannkaka. 

Nu avslutar vi den här annandagen med bastu, go-middag och kortspel.

Och hela livet ryms, i just denna stund!

Så här såg det ut när jag kom ner i köket i morse! Degen hade blivit som ett vulkanutbrott, med "lava" nerför degbunken, några degkluttar på bänken och en krater i själv bunken!

Men jag samlade ihop spillrorna och fortsatte brödbaket...

.... och några timmar senare hade jag åstadkommit detta!

Sen fortsatte jag med att krydda och rosta glöggnötter, jag kokade risgrynsgröt och rörde ihop en saffranspannkaka, jag gjorde en Janssons frestelse och två stora grytor med Sjömansbiff, och däremellan en kastrull soppa till middag.

Och så var det den där stunden! När jag slog mig ner  med en kopp nybryggt kaffe. Jag glodde ut över trädgården och upptäckte plötsligt 7-8 domherrar med knallröda bröst som satt och pickade frön på marken under äppelträdet. Kort var ögonblicket, för plötsligt lyfte dom och flög iväg.

Men det kändes magiskt vackert och jag fick "Viskar en bön" med Mauro Scocco i huvudet.

Där finns en textrad som lyder;

Och hela livet ryms, i just denna stund!

Så ska det vara denna kommande jul!

I varje stund ryms hela livet och jag ska ta tillvara det!

Med detta sagt gör jag ett litet uppehåll i skrivandet här och tar en jul-paus!

 

Visst kan det väl bara bli bättre??!!

Vintersolståndet! Nu vänder det!!

Och visst kan det väl bara bli bättre??!!

Jag cyklade ner på stan 7.30 i morse, det var kolsvart ute, men när jag passerade kyrkogården med alla stora träd så hörde jag fågelkvitter! Då kom jag att tänka på att jag såg sälg-hängen i skogen för lite sen. Och på svarta vinbärsbuskarna är det knoppar.

Och dom säger ju att 2020 är det hittills varmaste året. Att det är sådana här vintrar som vi har nu, som är det normala framöver. Dvs grå moln, regn och plusgrader.....

Usch, man vill verkligen inte tro att det är sant!

Jag vet i alla fall vad jag önskar mig till jul! 

Att vår familj kan stråla samman!!

Nu är det bara två dagar kvar. 

Men idag kom maken hem och berättade att hans kollega ligger hemma i feber och halsont. I fredags satt dom tätt tillsammans och analyserade röntgenbilder och gick igenom patientfall. 

Det är bara att hålla tummarna för att makens immunförsvar står emot.

Själv dricker jag ingefärsshot med chili och bearbetar mig själv mentalt!

Och i detta nu, väntar jag på att den skållade smeten ska svalna, så att jag kan röra ner jäst och gå i säng. Imorgon väntar en dag i köket.

ps: vad jag gjorde så tidigt på stan? Fixade glitter-naglar till jul och nyår!

 

Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små

Idag har vi firat den här lille gossen.

Tidsperspektiven får en att hisna!

Han blir två år på tisdag.

För två år sedan var han med och firade sin första jul, 2 dagar gammal.

Jag tänker på och undrar,  hur länge jag kommer att få förmånen att vara med och följa hans liv och leverne?!

Han är liten, men kommer nästa år att växa med 10-mila-kliv, då han går in i rollen som storebror. 

Om vad det innebär vet han inget ännu.

Ett litet tag ännu, får han bara vara lillebror. 

Han tar tjänstvilligt och artigt emot gåvor med ett "Tack så mycket". Han pratar oavbrutet och förväntar sig hundraprocentig uppmärksamhet och omedelbara svar.

Han testar sin omgivning med att t ex doppa händerna i sylt och torka av sig på duken. Eller att ta sin tallrik, titta sina föräldrar i ögonen och hålla tallriken med mat upp och ner. Han är en liten terrorist på lekplatsen och stoppar gärna vägen för andra barn som vill komma upp till rutschkanan.

Men han har de blåaste, oskyldigaste ögon. Det ljuvligaste leende och de tokigaste grimaserna.

Han har en självklar plats i sin farmors hjärta.

Och det går inte att låta bli att tänka på den här låten!

 

Varje liten bubbla dansar av glädje!

 Vi hade gått en riktig långpromenad med kaffetermos och smörgås, och när vi suttit och slappat ett tag och medan bastun blev varm, så korkade jag upp en flaska av Ernst bubbel som jag fått i present.  Och maken tackade inte nej till ett glas. Men när jag läste högt från flask-etiketten "Varje liten bubbla dansar av glädje",  då muttrade han grinigt; "Lägg av...."  

Vi tycker väldigt olika om Ernst, maken och jag.

Jag vill bara påpeka en till skillnad mellan oss två; 

När vi var ute och gick så passerade vi,  i Norby, en kvinna med rullator som stod och pratade med ett par. Plötsligt utropar hon högt; -"Tandläkarn! Kjell!"  Så där blev vi ståendes och pratade ett tag. När vi ska skiljas åt, vänder hon sig till mig och säger allvarligt; Förstår du vilken fantastisk man du har?!  Ja, jo, det gör jag nog.

Sen gick vi några kvarter och passerar plötsligt en lång, muskulös yngling i 25-årsåldern som ska ut och springa. Han ropar; -"Barbro! Hej, hur har du det?"  Det visar sig vara en gammal elev. Vi språkade ett slag innan våra vägar skildes. Tänk vad dom växer upp och blir till stiliga unga män!!  

Så, ja, maken drar till sig äldre kvinnor och jag själv unga män. Eller hur ska man tolka det hela??!!

Innan middagen ägnade jag några timmar åt att brodera, och det kändes som en perfekt sysselsättning till ett glas bubbel.

Nu har vi avnjutit en Paella och ska, på dotterns rekommendation titta på en norsk serie "Hjem till jul", som hon påstår är sevärd!

Kanonstart på jullovet

 

Så har min klass klarat av halva högstadietiden. Idag hade vi avslutning. Jag tog med mina ungdomar ut för att ta en gruppbild, delade ut tomtebloss och försökte tända för att få en stämningsfull bild. Det visade sig dock vara omöjligt i blåsten, så det blev en bild utan bloss, men med tämligen glada ungdomar. Sen fikade vi i klassrummet och tittade på rektorns tal via Teams, innan vi skildes åt.

Jag skrev under och postade alla betyg, jag var och köpte blommor till skolledningen och tog en fika innan det var dags att ta sig an klassrummet och förbereda för terminsstarten. Det är liksom lika bra att få det gjort så kan jag släppa alla tankar på skolan.

Nu känner jag mig helt ledig, och det känns underbart!

Fredagkvällen blev extra trevlig då jag fick öppna tidiga julklappar OCH bli bjuden på champagne.

Om det här sätter ribban för kommande lov, då kan det inte bli annat än perfekt.

Fast det enda som betyder något är att vi alla får vara friska!!

Meningen med livet, det är att skapa mening i livet!

 Orden i rubriken är Mia Törnbloms. Hon uttalade dom i Agneta Sjödins nya pod "Så in i själen", som jag lyssnade på i morse. Den gav mersmak, och jag kommer definitivt att fortsätta lyssna på den. I nästa program är Malin Berghagen gäst. 

Jag har haft förmånen att möta både Mia Törnblom och Malin Berghagen på flera av de träningsresor som jag deltagit i. Två kvinnor som är ganska olika som typer, men båda två har väldigt många klokheter att komma med, dom är dessutom väldigt trevliga och generösa. 

Malin fick mig att stå på huvudet, under ett yoga-pass. Något jag inte trodde var möjligt i min ålder och med min stela kropp. Hon fick mig också att ta farväl av mina döda föräldrar, i en guidad meditation. En oerhörd stark upplevelse.

Mia fick mig att skriva tacksamhetsdagbok under många år. Jag har läst flera av hennes böcker och är framförallt förtjust i den som hon skrivit för ungdomar "Du äger". Den har jag läst ur för eleverna i skolan vid ett flertal gånger. Och som Mia säger; Din självkänsla måste tränas ständigt. Precis som du tränar din fysiska kropp. När du slutar träna så försvagas du. Samma sak händer med självkänslan om du slutar träna den. 

Ska jag vara ärlig, så är det nog egentligen den fysiska kroppen jag skulle behöva återuppta träningen med. Den är i ett uselt skick just nu.

Jo, jag vet.....

Ett uppifrån-perspektiv

Dotterns pojkvän fick idag äntligen hem sin nyinköpta mercedes. Han var som en liten pojke på julafton när han visade upp nyckeln, champagneflaskan, chokladen och parfymen. Ja, champagne, parfym och choklad var lite bonuspresent i samband med avtäckningen av bilen.

När vi skulle gå ut och titta på underverket ikväll, så tittade jag upp på himlen och fick se stjärnor!! När var himlen så klar att man kunde se stjärnor senast?? 

Alltså, det kändes verkligen som ett betydligt större underverk än själva bilen!

Ikväll har jag skrivit alla julkort. Har dragit ner antalet markant i år. Halverat. Tänker att om julkorten är den enda kontakten man har med någon, varför har man då den kontakten? På något sätt tänker jag att man ändå måste ha något mer utbyte under året som gått. Men jag är fortfarande tveksam till om jag tänker rätt där..... Min gamla faster och farbror vill jag skicka till.  Och så skickar jag inte till dom som jag räknar och hoppas med att träffa i jul, Vi kan ju faktiskt önska varandra god jul irl. Ändå blev jag så oerhört tacksam över dotterns handmålade akvarell som kom med posten igår. Där hon skrev så rörande att mina ögon svämmade över.

Det är inte lätt att göra rätt.

Jag har redan lite dåligt samvete över några som inte får julkort i år.

Men jag lyfter blicken och tittar upp på himlavalvet och tänker att det finns det som är större!

Ibland behöver man se på sig själv och sitt liv med ett "uppifrån-perspektiv"!!

 

Alla behöver vi sagor med lyckliga slut!

244 köttbullar senare så känner jag mig nära på marinerad i köttbulledoft. Fläkten över spisen mäktar inte riktigt med när man steker på relativt hög värme en längre stund.

För det  tar en längre stund att komma igenom 1,6 kg köttfärs.

Och klockan blev ganska sen, för jag kom iväg senare från jobbet än jag räknat med.

Men nu står hela plåten ute på altanen för svalning, och jag sitter och tar igen mig med en kopp te.

Tittar på och njuter av de vackert utslagna amaryllisarna som hänger i fönstren. Njuter också av en stor bukett med röda tulpaner och blåbärsris som står på matbordet, och av nya knoppiga hyacinter på soffbordet.

Hela december blir som ett härligt julfrosseri!  

Köttbullarna ska frysas in till julbordet.

Imorgon hoppas jag julkorten jag beställt kommer, så att jag kan ta mig an och skriva adresser.

Jag börjar också varje morgon med att sitta klistrad framför adventskalendern på tv.  Den är så galet bra och jag tror vi alla behöver lite sagor med lyckliga slut i denna bistra tid. 

 

Oliktänkande

 Vi bråkar sällan, maken och jag. Tycker väldigt lika om väldigt mycket. 

Men ibland tycker vi olika och då fräser det till. Sen blir det ofta tyst och vi går åt olika håll. Kanske skramlar jag lite extra med disken och han går upp till sin fårskinssfåtölj och sätter på sig hörlurar och försvinner in i någon dokumentär på Svt Play.  Sen brukar vi ses vid kvällsteet och då är allt glömt och förlåtet.

För vad finns det egentligen som är värt att bråka om? Finns det över huvud taget någonting som är svart eller vitt??  Det är väl bara oliktänkande. Utan något egentligt svar på vad som är fel eller rätt. 

Lucia-dag

Morgonen började med att dottern slog på Luciamorgon från Jukkasjärvi på teven. 12 minuter in i programmet spelades Koppången på cello och sopransaxofon och tårarna bara flödade nerför mina kinder. Det var pappas favorit som också spelades på hans begravning. Just den här kombinationen slog an en speciell känsla och en gråtkanal. Det fick lov att bli en promenad till minneslunden efter att programmet var slut, där vi tände ljus för lilla pappa och mamma och även till svärmor och svärfars grav, dom fick också ett ljus.

Men nu sitter jag här med blossande kinder, glöggstinn mage och rökdoftande hår. Med öron bedövade av julmusik, källaren full av fuktiga filtar och fårskinnsfällar. Med hjärtat fyllt av kärlek och tacksamhet för denna söndag.

Glöggmingel i trädgården för sex personer och en liten vovve. Som tyvärr började minglet med att skälla som en galning. Men när det lugnade sig kom vi andra till tals. I tuggorna mellan grönkålspizzan med getost och honung dryftad vi livets glädjeämnen och de senaste händelserna.

Och jag kände att det här med ute-sammankomster inte är så dumt. Jag hade hunnit förbereda i lugn och ro på förmiddagen, och behövde sen inte byta om. Kunde bara dra på överdragsbyxorna, tjocktröjan och fårskinnsvästen över pyjamasen. 

Visserligen kom de en regnskur på den mjuka pepparkakan med lingonfrosting och kanhända blev kaffet en smula utspätt, men vad gjorde det. Vi var ett härdat släkte som höll i, höll ut och höll avstånd allt medan mörkret sänkte sig och elden falnade.

När gästerna försvunnit och kvällens bastubad var avklarat,  dök dotterns pojkvän upp. Medan jag skalade räkor till kvällens fisksoppa, spelade dom kort vid köksbordet och tredje ljuset var tänt.

Nu är huset åter tyst, bara diskmaskinen surrar.

Och någon Lucia syns inte till, men hon från Jukkasjärvi var ju fin. Och som sagt,  Koppången,  på bas och klarinett måste upplevas. 12 minuter in i programmet!

Kanske en mistel är dumt i år....??!!

En lördag klädd i grått med regnstänk.

Frukost i stearinljusens sken.

Inköp av ved, amaryllisar, hyacinter och en mistel.

Kanske en mistel är dumt i år?!

Men om jag bara pussar på maken och lilla vovven!

Och barnbarnen förstås.

Och dottern kan få pussa på pojkvännen.

Så mycket annat folk kommer ju inte hit.

Då är det väl ändå coronasäkert.....

Om man tittar noga så kan man se en av de tre amaryllisarna jag hängde upp och ner i fönstret i en tunn blomsterståltråd. Med lite vatten i den ihåliga stjälken, så håller dom länge och blir till ett fönstersmycke.

Så var jag lite olydig.

Jag cyklade ner till 7 Flaskor och tog några drinkar med mina jobbarkompisar. Och vi hade så trevligt. Det var nästan som "före coronan", när vi gick hit regelbundet.

Det var tema på drinkarna ikväll, de sju dödssynderna.

Jag drack avund och girighet.

Sen avslutade jag med en hederlig Gin o Tonic.

Och nu har dottern och jag betat av ännu en jul feel good film. 

Det gäller att passa på när huset är tomt på män! 

Jo, för det är skillnad på män och kvinnor! 

I smak på filmkategori också!

 

Hello weekend!

Ingen make, ingen pojkvän. Dottern, lilla vovven och jag.

Lagade en chilihet fredagspasta med räkor och sen kröp vi upp i soffan för att se en mysig feel good julfilm.

Den visade sig visserligen innehålla både familjebråk och annat elände, men det är väl kanske mer verklighetstroget på det viset.

Och med mjölkchoklad i obegränsad mängd, så känns det mesta ok.

Nu är det helg!

 

Gamla fotoalbum och instagram

 Det här är första sidan i mitt allra första fotoalbum. 8 juni 1958, min dopdag. Mina syskon uppställda och uppklädda. Jag själv i den tidens barnvagn. Svart-vitt såklart.

I bokhyllan har jag kanske 10-15 album. Tror de sista foton som finns, är tagna en bit in på 2000-talet.

Sen tog instagram över, men de första bilderna där är från 2012, så det är ett glapp där emellan.

Konstigt nog, eftersom jag verkligen älskar familjefoton. Sitter mer än gärna och bläddrar i mina gamla album. Och jag kan gång på gång gå tillbaka och kika på mina instagram-bilder. Det är min historia. Mina ögonblick i livet. 

En bild säger mer än tusen ord säger man, och det tror jag beror på att när du ser ett foto du tagit, så kommer du ihåg så mycket mer runt omkring ögonblicket då det togs. Vad som hände före och efter och hur du kände det. 

Till mina barn gjorde jag fotoalbum med dagbokstexter från det dom föddes till dom blev tonåringar. Sen fick dom ta över själva och det vet jag att flickorna gjorde ett par år, men sen tog det slut. Nu ligger allas foton digitalt. Kanske är det lika bra, men jag är inte så säker. 

I alla fall är jag glad åt mina album. Och är det någon som vill följa mig på instagram så heter jag barbro_kullander där.

Huvudet är tomt

En lång dag på jobbet idag pga betygssättningen, men nu är det gjort för den här gången.

Nu ska det avslutas med alla sjuor och planeras för nästkommande grupper. Likaså i årskurs 8 kommer nya grupper. I årskurs nio är det bara några elever som byter plats från textil till trä, eller tvärsom.

Det blir annorlunda avslutning pga corona-läget. 

Men det är 1 1/2 vecka kvar att hålla ställningarna med lektioner och aktiviteter. Inte alltid  helt lätt att få eleverna att behålla motivationen när betygen väl är satta. Även om man försöker förmana dom med att det dom gör nu, det kommer att tas med i bedömningen till vårterminsbetyget. 

Dom är väl trötta av att prestera hela tiden.

Och vem är inte det.

När betygen väl är satta så känns  huvudet ganska tomt och hjärnan en smula överhettad.

Jag längtar efter....

 Gråa dagar skyndar aldrig på, sjunger Winnerbäck.

Jag kan inte hålla med honom. Det har varit  grått varje dag, sedan i början av november. Som en trött filt över världen. Både vad gäller vädret och corona-läget. Men inte går tiden långsammare för det! Dagarna går och går. Man stiger upp på morgonen och man kryper i säng på kvällen. Och däremellan försöker man planera in allt som ska göras, så gott det går.

I morgon ska alla betyg skrivas in. Som jag har manat på elever att dom måste lämna in arbeten och utvärderingar idag. Dom har vetat om det i månader, men det är som många inte fattar att det verkligen är sista chansen nu.

Det är ju inte bara grått, utan kolsvart, morgon och eftermiddag. Kvart i nio ska solen gå upp. Kvart i tre ska solen gå ner. Men av detta ser man inget pga alla moln. Det är elektriskt ljus som gäller hela dagarna. Nu har jag inga problem med detta. Årstiderna har sin egen tjusning, och jag skulle inte vilja vara utan växlingarna. Men jag önskar att det skulle vara riktigt vinter när det faktiskt är vintermånader.

Jag längtar efter knarrande snö under fotsulorna. Jag längtar efter promenad bland snötyngda granar. Jag längtar efter krispig luft. Jag längtar efter iskristaller på fönsterrutan. Jag längtar efter vit utandningsrök och vita morrhår. Jag till och med längtar efter att skotta gången fram till brevlådan!

Någonting att äta, någonting att dricka....

 Om alla får vara friska, så ska vi samla familjen till jul. Jag är något av en sambandscentral och skrev listor som jag skickade ut i lördags med fördelad mat på var och en. 

Och mat och dryck blir det!

Maken och jag står bl a för vuxendryck. Idag åkte jag och handlade på systembolaget. Det blev en dyr historia. Så går det när man sätter barn till världen, som växer upp till mat- och dryck-älskande vuxna!

I eftermiddag har jag så smått börjat förbereda det som går. Jag bakade ut den sista pepparkaksdegen. Jag bakade saffransbiscotti som nu står och torkar i ugnen. Och jag kokade kola. Ett nytt recept som skulle vara så fantastiskt bra, med brynt smör och havssalt. Det skulle inte göras något kulprov, utan när temperaturen var 124 grader då skulle det vara klart. Bara att hälla upp på ett oljat smörpapper för att en halvtimme senare skära i bitar och slå in i papper och lägga svalt. 

Pyttsan! Smeten satt fast som berg på det oljade smörpapperet och det var väldigt löst och kladdigt. Smakprovet var fruktansvärt sött och segt, det kändes som hela min tandrad skulle följa med när jag tuggade. Förmodligen kommer det att kladda fast även i det nya omslagspapperet. Nej, det där receptet blir det ingen repris på.

Alltså jag känner att jag nästan blev mätt och trött på julmat bara av att tänka på den. Julbord har aldrig varit något jag längtat efter. Så varför envisas vi egentligen med att upprepa det, år efter år??

Jo men vårt hembakta julbröd med en skinkbit på, det är ju faktiskt en favorit.

Sill är gott. En bit lax går ner.

Janssons och köttbullar tycker andra är ett måste.

Prinskorv till barnen förstås.

Kalvsyltan, revbensspjällen, den hemgjorda leverpastejen, den stoppade korven, ålen, grisfötterna och sillsalladen har dock inte varit med på många, många år. Tack och lov för det. 

Men en liten saffransbiscotti till 11-kaffet, det säger jag inte nej till!

Trädgårdsfest i december!

Kommer du ihåg när du fyllde 5 år?

Jaså, inte det. Nä, det gör faktiskt inte jag heller, det var ju så rysligt länge sedan.

Men idag fyllde ett av barnbarnen 5 år, och farmor hade förstått sytt en present. Ett stolsöverdrag att ta fram vid födelsedagar. På ena sidan finns en tårta att stoppa ljus i,  den räcker till man fyller 12 år. Sen tänker jag att man tycker att det är alldeles för barnsligt.

På insidan är det ballonger.

För att fira födelsedagsbarnet så hade vi trädgårdsfest idag. Corona-säkert. 

Mormor och morfar kom från Söderhamn. Kusinerna var på plats.

Vi invigde vår eldkorg för mysfaktor och tände grillen för att bjuda på korv-lunch.

Dagen var grå med fukt i luften, men med bra kläder, med fårfällar och filtar, med bollar att sparka och med närheten till eldstäderna så höll vi oss utomhus i nästan fyra timmar.

Det var riktigt mysigt och trevligt.

Sen röjde vi undan och tog en långpromenad i mörkret.

Nu har vi badat bastu och ätit gårdagens rester.

Det finns lite rödvin kvar, så nu dukar vi upp lite ost och kex och sätter på den danska serien

"Sjuksystrarna på Fredenslund", som vi upptäckte för ett tag sen.

Ett bra avslut på den här helgen!

 

Skördefest, pepparkakor och bubbel!

Vilken lycka att kunna gå ut i trädgården och gräva upp sina alldeles egenodlade jordärtskockor! Premiär idag, och under bara en enda planta var det nästan ett kilo skockor. Stora och fina.

Det blev en gratäng med lammkorv och grönkålssallad till middag. Så gott! Och hälften la jag i kylen att laga soppa av i veckan. Resten blir kvar i jorden ett tag till.

Sen fortsatte jag med sekatör och ett par papperskassar ut i skogen. Hade sett en omkullfallen tall när dottern och jag tog en promenad i veckan. Enligt maken så är en omkullfallen tall ingen anledning till att  man får ta ris. Men jag hävdade motsatsen och tog hem ett jätteknippe, att pryda altanen med. Har jag begått något fel så förlåt.

Vi hade planerat pepparkaksbak idag. Och för att införa något nytt till traditionen, öppnade vi en flaska bubbel. Det blev ett bak med stil! Och en tradition att hålla fast vid. För min egen del, så hjälpte drycken till att undvika ätande av kakdeg, vilket jag annars är svag för. 

Vilken dag det blev! 

Huset doftar fortfarande pepparkakor som blandas med doften från de vita hyacinterna på soffbordet. Lilla vovven ligger hoprullad på kudden i soffan och sover. Nyheterna står på i bakgrunden. Dottern sitter och skriver på ett skolarbete. Stearinljusen håller på att brinna ner. Maken, som gick upp klockan fem i morse, sover redan. Mörkret utanför fönstret är kompakt men i mitt hjärta brinner ett ljus av tacksamhet för hur jag har det i mitt liv!

 

Fredagskvällskänsla

Visst är väl detta en underbar "tvätt-etikett"!?!

Passar min känsla just nu. Min avslappnade fredagskvällskänsla. 

Det är betygssättning på gång. Huvudet surrar av alla 200 betyg som ska sättas. På onsdag kväll i nästa vecka ska det vara klart. Men just nu tar jag helg. Och följer råden på tvättetiketten!

Take it easy. Relax. Eat. Drink and be merry. Do not diet. Smile.

Bra råd, om ni frågar mig!

Har badat och lagt en ansiktsmask. Har lagat mat, ätit och tittat på På Spåret. Har skrivit "göra-listor" inför helgen. 

Och det där mörkret och det ihållande regnet. Äsch, det förtränger vi!!

 

Jag gillar att städa. Särskilt efteråt.

Torsdagar är mina veckostädningsdagar, eftersom jag börjar jobba först kl 13. Jag sätter på hög musik och visslar eller sjunger med samtidigt som jag far runt med dammtrasa, dammsugare, toaborstar, disktrasor och moppar. Jag vädrar mattor och kuddar och plädar. Ofta sätter jag på några tvättmaskiner också.

Har faktiskt inget emot att städa, det känns alltid skönt efteråt och jag uppskattar ett nystädat hem, särskilt när det är gjort och jag brygger kaffe och sitter och pustar innan det är dags att bege sig till jobbet.

Idag hann jag också med en långpromenad med dottern och lilla vovven.

Men ibland känns det ändå litegrann så här:

Och nyss läste jag ett roligt inlägg på instagram, som jag borde haft till min mamma, som alltid for runt och verkligen storstädade i varje vrå inför jul;

Till alla som städar och putsar frenetiskt inför julen;

-det är Jesusbarnet som kommer, inte hälsovårdsnämnden!

 

Lipa betyder kärlek

Den här kom till mig ikväll när jag drack mitt kvällste med lilla vovven bredvid. 

1970 spelades den flitigt. Och det var då jag började lyssna på på prog-musik. Den här låten blev Bernt Stafs genombrott, men det sägs att han tyckte den var "dravel" och den sämsta på lp-skivan "Dimman lättar".

Jag vet inte om det bara är "dravel" eller om texten vill säga något speciellt. Men titta på lilla vovven här, så förstår ni kanske varför jag kom på den här låten just ikväll!

Dottern gick med henne till veterinären för att skrapa bort tandsten, men när hon gick därifrån var även 8 tänder i underkäken borta. Och då finns det liksom inget som stoppar tungan, så numera hänger tungan ute så här. Men det sägs ju att "lipa betyder kärlek" så det här lilla knytet som är så full av kärlek kan väl få visa det!

Det jag INTE vill ha till jul.....

När det inte är så många gånger kvar på terminen och eleverna gjort allt det som är obligatoriskt, då brukar jag plocka fram ull i olika färger och tovnålar. Som förslag på saker att göra har jag bilder på en söt liten  tovad snögubbe och några små valar. 

Men idag hade jag en pojke i årskurs sju som var kreativ på sitt alldeles egna sätt. För han tovade Donald Trump!! Där snackar vi julkula på en ny nivå...... Efter att jag tagit bilden tovade han även dit läppar och en tråd så att den faktiskt skulle kunna gå att hänga i granen.

Jag älskar dom här eleverna som har fantasi, "tänker utanför boxen" och genomför alldeles egna idéer!

Sen skulle inte jag vilja ha en Trump i granen. Men å andra sidan sitter jag och tittar på Ernst Jul på tv just nu, och jag skulle faktiskt inte vilja ha blomkål i min julkrans heller.......

 

Det blir jul. Bit för bit.

I går tände vi första ljuset och det var glöggpremiär. Då började det klia lite i pysselfingrarna.  Och jag fick för mig att vika stjärnor av tapetpapper. Har sett så många fina i olika inredningsreportage och jag tänkte "hur svårt kan det vara"?!

Alltså, det var ganska svårt. Jag gjorde om och gjorde om. Det blev snett, det blev ojämnt och limningen gick upp trots att jag använde limpistol.

Men alltså på långt håll och med svaga ögon så blev det ändå ganska bra, och jag är nöjd.

Med en hyacint på bordet och en stjärna i fönstret så blev det julstämning i sovrummet.

Och idag har jag bakat saffransbullar fyllda med smör, mandelmassa och rivet apelsinskal.

Det blir mer och mer jul.

Bit för bit!

 

Tacksam för ett magiskt dygn

Med krispig luft och rimfrostpyntat landskap välkomnar vi första advent. 

Vi lagar kolbullar över öppen eld och intar lunchen utomhus.

Vi spritar händerna, sätter oss med avstånd i vardagsrummet där kakelugnens värme sprider hemtrevnad. Vi dricker spritsigt bubbel och lingon-gin o tonic så det blir spritat även inombords.

Vi äter älgköttsgryta och dricker rödvin och sitter uppe och pratar hela lördagskvällen.

Sen vaknar maken och jag i det vackra gästrummet med de blåblommiga tapeterna. Det är fortfarande mörkt och vi ligger kvar i sked. Maken läser med pannlampan på och jag ligger och kisar tills det svaga dagsljuset skickar skuggor på den vita adventsstjärnan som hänger i fönstret, Fönstret med den vackra utsikten mot kyrkan och ännu en rimfostvacker dag.

Vi går en uppfriskande morgonpromenad runt byn med en ivrig fransk bulldog. Sen kommer vi in i stugvärmen där det doftar nybakat frukostbröd och nybryggt kaffe.

Det första adventsljuset tänds och vi sitter länge vid frukostbordet och språkar om ditt och datt.

Sen packar vi ihop och gör luftkramar och skickar snustorra slängpussar innan bilen tar oss tillbaka till Uppsala.

Tacksam för ett magiskt dygn!