Om alla får vara friska, så ska vi samla familjen till jul. Jag är något av en sambandscentral och skrev listor som jag skickade ut i lördags med fördelad mat på var och en.
Maken och jag står bl a för vuxendryck. Idag åkte jag och handlade på systembolaget. Det blev en dyr historia. Så går det när man sätter barn till världen, som växer upp till mat- och dryck-älskande vuxna!
I eftermiddag har jag så smått börjat förbereda det som går. Jag bakade ut den sista pepparkaksdegen. Jag bakade saffransbiscotti som nu står och torkar i ugnen. Och jag kokade kola. Ett nytt recept som skulle vara så fantastiskt bra, med brynt smör och havssalt. Det skulle inte göras något kulprov, utan när temperaturen var 124 grader då skulle det vara klart. Bara att hälla upp på ett oljat smörpapper för att en halvtimme senare skära i bitar och slå in i papper och lägga svalt.
Pyttsan! Smeten satt fast som berg på det oljade smörpapperet och det var väldigt löst och kladdigt. Smakprovet var fruktansvärt sött och segt, det kändes som hela min tandrad skulle följa med när jag tuggade. Förmodligen kommer det att kladda fast även i det nya omslagspapperet. Nej, det där receptet blir det ingen repris på.
Alltså jag känner att jag nästan blev mätt och trött på julmat bara av att tänka på den. Julbord har aldrig varit något jag längtat efter. Så varför envisas vi egentligen med att upprepa det, år efter år??
Jo men vårt hembakta julbröd med en skinkbit på, det är ju faktiskt en favorit.
Sill är gott. En bit lax går ner.
Janssons och köttbullar tycker andra är ett måste.
Prinskorv till barnen förstås.
Kalvsyltan, revbensspjällen, den hemgjorda leverpastejen, den stoppade korven, ålen, grisfötterna och sillsalladen har dock inte varit med på många, många år. Tack och lov för det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar