Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små

Idag har vi firat den här lille gossen.

Tidsperspektiven får en att hisna!

Han blir två år på tisdag.

För två år sedan var han med och firade sin första jul, 2 dagar gammal.

Jag tänker på och undrar,  hur länge jag kommer att få förmånen att vara med och följa hans liv och leverne?!

Han är liten, men kommer nästa år att växa med 10-mila-kliv, då han går in i rollen som storebror. 

Om vad det innebär vet han inget ännu.

Ett litet tag ännu, får han bara vara lillebror. 

Han tar tjänstvilligt och artigt emot gåvor med ett "Tack så mycket". Han pratar oavbrutet och förväntar sig hundraprocentig uppmärksamhet och omedelbara svar.

Han testar sin omgivning med att t ex doppa händerna i sylt och torka av sig på duken. Eller att ta sin tallrik, titta sina föräldrar i ögonen och hålla tallriken med mat upp och ner. Han är en liten terrorist på lekplatsen och stoppar gärna vägen för andra barn som vill komma upp till rutschkanan.

Men han har de blåaste, oskyldigaste ögon. Det ljuvligaste leende och de tokigaste grimaserna.

Han har en självklar plats i sin farmors hjärta.

Och det går inte att låta bli att tänka på den här låten!