Skavanker

Jag har accepterat och lärt mig leva med min gryende Hallux Valgux som smärtar när jag har för trånga skor.
Jag har accepterat att jag fått lägga slalomskidorna på hyllan eftersom knäna blivit dåliga.
Jag accepterar och lever med den ständig ryggsmärtan, pga förslitning som gjort att de tre nedersta kotorna i ländryggen växt ihop.
Jag accepterar att jag måste vara försiktig med att klippa för mycket eller lyfta för tungt så att inte min "tennisarm" kommer tillbaka och börjar smärta.
Jag accepterar att mina fingrar vitnar och domnar om jag blir det minsta kall.
Jag accepterar och lever med mina skakningar i höger hand, pappa var skakig och mina båda bröder är båda skakiga.
Jag acceptera att mina ögon rinner extremt mycket när jag kommer ut i blåst och kyla, men att dom samtidigt blivit torra, vilket innebär att jag inte kan bära mina kontaktlinser lika många timmar, längre.
Jag står ut och lever med mina plötsliga vallningar, att jag plötsligt och utan förvarning blir svettvarm.

Allt det där kan jag ta, är så illa tvungen.

Men sedan ett par månader tillbaka har jag fått besvär med höfterna. Det har kommit och gått, men senaste tiden har det liksom parkerat. En molande smärta i höftlederna som strålar ut i låren, värst på ena halvan av kroppen. På nätterna har det varit jobbigt, det har huggit som av knivar när jag försökt vända mig och byta sovställning.
Igår kväll efter hundpromenaderna hade jag sån värk att jag hade svårt att gå.  Jag satt med massagekudden, tog ett varmbad och letade upp en ask smärtstillande och inflammationshämmande tabletter. Skulle sätta mig och skriva här på bloggen, men hade så ont att jag bara kände mig deppig utan minsta skrivlust, så jag gick och la mig istället. Känner oro över hur det ska bli.

Dock är jag gladare idag. Jag har fortsatt knapra piller så den värsta udden av smärtan har lagt sig. Jag promenerade t om över med hunden till dess ägare idag. Då fick jag ju det stora nöjet att träffa lilla Alfred två dagar gammal! Och vem kan deppa efter en sådan angenäm aktivitet?

Förhoppningsvis är höftproblemen av övergående art. Och i annat fall får jag väl lära mig att acceptera och leva även med dom!