Sista lektionen idag hade jag en lång diskussion med en gosse i klassen som fuskat. Jag har en teoretisk uppgift i årskurs 8. Alla elever ska lösa ett korsord med frågor om olika dräkthistoriska epoker. Den här pojken älskar inte slöjd och har ganska mycket spring i benen, men nu satte han sej villigt vid min kateder ("för att jag ska koncentrera mej bättre"!). Fem minuter senare kom han med korsordet färdigt.
Något stämde inte, för de flesta elever tar korsordet minst 30 min. Då insåg jag varför han skulle sitta vid mitt bord. I en pärm på bordet låg elevernas mappar med utvärderingspapper och två andra elevers färdiga korsord. Han hade helt enkelt skrivit av! Sen följde diskussionen! -Hur kan du säja att jag har fuskat. Varför skulle jag ha fuskat. Du har inga bevis för att jag har fuskat! Osv i all oändlighet. Tillslut sa jag bara: "Du jag är bara väldigt, väldigt besviken på dej, jag trodde faktiskt inte att du var sån," och så gick jag för att hjälpa dom andra eleverna. Det dröjde bara en halv minut så skrynklade han ihop det färdiga korsordet och gick och hämtade ett nytt tomt och satte sej och plitade. Och sista kvarte hjälpte jag honom med de ord som var kvar.
Cyklade fort, fort från jobbet kvart över fyra för att hinna med mitt core-pass halvfem, bara för att upptäcka att det var inställt. Så det blev hem och laga mat istället. Passade även på att göra två pajer till helgen och baka limpor. Efter middagen och medan brödet gräddade tog jag en promenad med en sekatör i fickan. När jag cyklat hem från jobbet såg jag nämligen att man fällt en massa sly i ekebydalen och i en hög såg jag några videkvistar.
Nu pryder dessa kvistar bordet i vardagsrummet! Lärkan, snödropparna i trädgården, cykelvägar rensopade från grus, ljuset som återvänt och mina videkissar. Jag räknar mina vårtecken!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar