Jag är en ond människa!

Mitt vanliga basspinningpass hade idag en vikarie.
En fräsch muskulös 25-åring som ledde ett MEDEL-pass med hög volym och extremt högt tempo-medan hon hela tiden kom med käcka små utrop som väl förmodligen skulle peppa oss att ta i mer. Fast man hörde knappt vad hon sa eftersom musiken var så uppskruvad.
Till saken hör att jag inte kan trampa i otakt, det går bara inte. Så där snodde jag på som en skållad råtta med pedalerna-såg nästan döden i vitögat och började tänka onda tankar och skicka svarta blickar på ledaren. Typ som;" hoppas vattenflaskan välter på musikanläggningen så att det blir kortslutning och du faller död ner, då kanske du inte låter så jävla glad o pigg längre"!! Gud så jag HATADE henne!
Tog mej knappt hem, men nu så här efter duschen med ett litet glas vin, Coldplay i högtalarna och härliga grönsaker och torsk redo att tillagas börjar jag undra lite. Är jag en ond människa, kanske rentav en djävul i mänsklig förklädnad som går omkring och tänker så om en medmänniska???
Annars har söndagen förflutit i maklig takt. Blev lång sovmorgon, sen frukost, långpromenad med äldsta dottern (fast vi halkade mest omkring; ömsom i lera, ömsom på isfläckar), kaffe och smörgås i solen på altanen och så äntligen kom jag mej för att skriva brev till mitt fadderbarn. Augustina 14 år från Indonesien har "varit mitt" fadderbarn sedan 2003. Jag var duktigare på att skriva under de första åren, sen har det avtagit. Är nog lite besviken, trodde att jag skulle få veta massor om hur en familj lever därnere och få en personlig kontakt genom breven. Men det ända som står  i korta meddelanden är ungefär; -hoppas allt är bra med dej och din familj, vi mår bra och är friska. Utförligare än så är det aldrig. Genom foton ser man lite hur dom har det, men ibland är det flera folk med och man får inte veta vilka familjemedlemmar det är.
Nåväl, jag hoppas ändå göra något gott för 200 kr i månaden, det dövar lite mitt eget samvete. (I synnerhet idag, efter mina onda tankar)....