Jag är så tacksam att jag har någon vid min sida.
Det smärtade mig igår att se min faster vid kistan där hennes älskade make, sedan många, långa år nu låg och hon står ensam kvar. Visserligen har hon en stor familj med barn, respektive och barnbarn. Men så tungt när ens älskade försvinner. Själv har jag sagt till maken att jag ska dö först, men det fnyser han bara åt och säger; -Det blir som det blir med den saken, men förmodligen går jag först.
Och om våra barn hör oss prata så, blir dom jättearga. Men det börjar komma tankar, det kan inte hjälpas. Jag tänkte t ex igår att jag måste hämta ett vitt arkiv och skriva hur jag vill ha det på min begravning.
Idag har varit lite av en "mellandag". Vi var på gym i morse och direkt efter frukost drog maken iväg på skridskoisen och själv gick jag ut 2 timmar med hundarna. Undrar för övrigt om dom ändå känner någon form av gemenskap där dom går, sida vid sida. Det ser oerhört gulligt ut i alla fall.
Hemma igen bytte jag sängkläder och tvättade ett par maskiner, jag slog in paket och gjorde födelsedagskort och jag satte mig och sökte resor på nätet. I Maj hoppas jag att vi ska kunna pricka av ett resmål från min "önskelista". Så var det dags för en timmes hundpromenad igen och när vi kom hem, kom maken hem. Genomblöt upp till låren, då han gått igenom isen vid en passage under en bro. Så nu sitter han i bastun för att värma sig och torka upp pjäxor och kläder, Själv har jag tagit fram innanlår för att tillreda oxrullader till fredagsmiddag. Om en timme ska jag åka till stationen och hämta dottern som kommer med tåget och gör oss sällskap i helgen.
Så nu får jag många vid min sida och det är jag så glad åt! Trevlig helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar