De här två rofyllda bilderna är tagna vid lunchtid. Vi hade gått en långpromenad i 2 timmar, hundarna och jag. Solen sken och det var alldeles vindstilla, fåglarna kvittrade och det var faktiskt lite vårkänning i luften, trots att det fortfarande är januari.
Det där lunch-kaffet smakade gudomligt och avnjöts tillsammans med pussel, medan hundarna tog sig en välförtjänt vila.
Vid 15-tiden var det dags för eftermiddagspromenaden. Jag var så tacksam över att mitt knä verkar någorlunda återställt så att jag kunde promenera utan värk. Till saken hör att man får gå väldigt försiktigt, eftersom hela Insjön är väldigt isigt, och där det är grusat så är det nästan så att gruset halkar iväg, så man kan inte vara säker någonstans. Det är väl nu man borde ha sådana där skor med dubbar! Jag valde en skogsstig utmed vattnet som är fin. Det borde jag nog inte gjort, för t om hundarna, med sina klor, hade svårt att få grepp. Ett tag påminde dom båda två om Bambi på hal is! Själv kämpade jag på i skarsnö och höll mig i trädstammar. Men plötsligt så bara försvann marken under mina fötter, benen flög upp i luften och jag for ner och landade med min 60-kiloskropp direkt på svanskotan. Jag fick nog en smärre chock, det kändes som jag tappade luften och strax därefter kom smärtan och jag grät en skvätt. Till och med hundarna verkade chockade. Dom stod alldeles still på varsin sida om mig och bara tittade. Jag blev lite rädd och funderade på om det kunde ha blivit en spricka. Det får väl tiden utvisa. Vi tog oss sakta tillbaka hem och nu har jag duschat och tagit en värktablett. Förflyttar mig långsamt och gör inga häftiga vridningar med kroppen.
Se det blev ett riktigt återfall för inom loppet av tre dagar har jag slagit omkull rejält två gånger.
Håller tummarna för att det inte blir tredje gången gillt....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar