Så är jag tillbaka i det vackra huset på Vintergatan.
Men jag trodde ett tag att jag skulle få lov att avbryta och åka hem.
Igår när tåget började sakta in för att stanna vid Insjöns central så reste jag mig, satte ryggsäcken på ryggen, lyfte upp lilla vovven på högerarm och drog resväskan med vänster hand och började gå genom mittgången mot dörrarna. Precis framme vid dörrarna gjorde tåget en sista bromsknyck, och den var så häftig att jag helt enkelt föll handlöst bakåt i gången. Jag hann bara tänka att jag inte fick släppa lilla vovven och sen låg jag där på rygg och sprattlade, hade inte en chans att ta emot mig. Tack och lov för ryggsäcken, annars hade jag slagit i bakhuvudet. En tonårstjej frågade mig hur det gick och jag reste mig och skrattade lite generat att det gick bra, jag blev bara överrumplad. Sen fick jag skynda mig av.
På perrongen stod dottern och bulldoggen och väntade. Tillsammans promenerade vi hem, där svärsonen lagat söndagsmiddag och korkat upp vin. Det var så gott och trevligt, kvällstimmarna rullade snabbt iväg och det var inte förrän jag skulle ta trappan upp till övervåningen som jag kände att knät började smärta.
Och sen följde helvetesnatten där smärtan var pulserande hög och jag fick pallra upp med kuddar för att försöka avlasta och lindra. Jag vred och vände mig och det var hopplöst att sova. Slumrade till korta stunder för att vakna med dunkande värk och försöka hitta en ny ställning. Hann grubbla över om hela vårterminens träning, cykling, skridsko- och skidåkning nu gått åt skogen. Att jag skulle vara tvungen att ta mig till sjukhus och röntga. Att jag inte skulle kunna ens ta mig nerför trappen, än mindre hjälpa till med hundarna. Nu skulle dottern inte få någon avlastning. Det var jag som skulle bli en belastning istället.
På morgontimmarna somnande jag tillslut, och när jag gick upp halvnio var både svärson och dotter på sina respektive arbeten. Försiktigt satte jag foten i golvet och upptäckte att det faktiskt var bättre att stå än att ligga. Det gick ok att gå i trappan och efter frukost tog jag hundarna på promenad. Med små, kortare steg så gick det faktiskt riktigt bra att ta sig fram. Och nu är snart den här dagen till ända. Jag har tagit mig fram 9 km och knät har liksom "smörjts igång". Det är när jag blir still för länge som det gör ont. Så jag tror nog att det här ska gå vägen. Behöver nog bara vara försiktig.
Och om det är så, är ingen mer tacksam än jag! Att inte kunna gå, det skulle göra mig deppig!
Nu ska jag vispa ihop en raggmunkssmet. När dottern kommer från sin träning blir det frasiga raggmunk med rårörda lingon, knaperstekt bacon och rårivna morötter!
Här i det vackra huset på Vintergatan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar