När jag klev upp ur sängen i morse och kikade ut genom fönstret så var där grått och slaskigt. Borta var all den vackra vita snön på träd och buskar. Det blåste rått in under morgonrocken när jag hämtade tidningen. Ännu mer frusen och kall inombords blev jag när maken, som klivit upp tidigare, berättade att Ryssland i natt gått in i Ukraina och att kriget nu är ett faktum. Jag slog på tv-nyheterna och såg eländet med egna ögon.
Hur är det möjligt? Alla försök till diplomatiska samtal med fredliga förtecken, så totalt bortsopade. Putin en galen människa. Hans tv-tal i natt är absurt. Hans hot mot omvärlden. Så många människoliv som kommer att dö, så mycket lidande, så mycket förstörelse så alldeles i onödan. Ingen vet hur detta kommer sluta. Finns det risk att kärnvapen kommer på tal? Oro, olust, ilska, sorgsenhet känner jag denna grå februaridag.
För att locka fram en liten smula tröst lyssnar jag på när Tage Danielsson läser sin dikt "Flower Power
Tänk om krigföringen kunde gå till så här:
Av blommor blir man blomfrom
krig för man med violpistol
och pelargonkanon
och bomb av tulipanuran
i en konvaljbatalj.
Sen skickar man en kattfotnot
och pratar anemonreson
med fiendernas ljungkung
och sen går kriget upp i vårlökrök.
Idag ska jag ta tåget till dottern i Insjön. Skulle egentligen åkt dit redan i söndags, men ville vara hemma och underlätta vardagen för maken. Nu är han nästan smärtfri och kan röra sig lite mer, t om lätt stödja på sin "sko". Jag känner fortfarande mig lite tveksam, eftersom jag är rädd att han kommer att göra för mycket när inte jag är hemma. Men jag tror nästan att han vill bli av med mig ett tag, så han har övertalat mig att åka. Kanske tycker han att jag pjåltar för mycket med honom.
Återkommer på måndag kväll.
Och ett önsketänkande men tänk om kriget då kan ha gått upp i vårlökrök.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar