Och visst var det så. På Gåfotboll, som han deltog i för första gången idag, så small hälsenan av så högt att medspelarna hörde ljudet. 3 timmars väntetid på akuten, taxi hem med halva benet i en knähög sko, där foten lutar snett framåt. 8 veckor dag och natt ska den bäras, och så tror och hoppas man att senorna ska hitta tillbaka till varandra och växa ihop.
Efter en vecka som pensionär. En vecka som han fyllt med dagliga långpromenader, gympa med nyköpt halvårskort på Friskis & Svettis och skridskoturer med främjandet och kompisar. Men nu är det vila som gäller. Jag tycker så himla synd om honom, men han är verkligen den sanne optimisten när han säger; -Det var väl tur att jag fick det nu och inte när jag jobbade. Nu slipper jag sjukskriva mig! Och tur att det inte kom i Maj månad med hela sommaren framför en. Det kunde vart så mycket värre!
Jag har nu hjälpt honom av med kläderna, blandat till en dubbel alvedon-brus och burit böcker till nattduksbordet. Jag promenerade också ner till Studenternas idrottsplats för att hämta hem makens cykel som blivit kvar. På väg ner dit, halkade jag på en isfläck och hann tänka; -Nej inte jag också....Men jag slog bara i knät lite lätt.
Så visst kunde det vart värre.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar