När jag hör ljudet av kardborrbanden från makens bandage, som ritschar till, varje morgon när han ska dra på sig mjukisbyxorna efter nattsömnen, och när jag sedan hör kryckorna som sätts i golvet tillsammans med den stapplande gången. Precis då förflyttas jag tillbaka till barndomen. Min pappa, som drabbades av polio i den sista epidemin i början av 50-talet, med förtvinade benmuskler som följd, han hade bandage med kardborrband och han tog sig fram med hjälp av kryckor. I början hade han bara en käpp, sen efter fall så blev det kryckor, och mot slutet var han tvungen att ha rullstol hela tiden.
Det är märkligt det där, hur tydligt minnen kan uppstå, bara genom ett ljud eller en doft.
Precis en vecka har nu gått sedan makens hälsena gick av. Han är tapper och positiv, men jag vet att han är ledsen och har väldigt ont emellanåt. Ledsen över alla o-åkta skridskoisar och uteblivna långpromenader. Dagarna blir långsamma när man är förvisad till fåtöljen och får ägna sig åt att läsa, lyssna på poddar och se på tv. Han som är van att vardagarna är fyllda till bristningsgränsen med hårt arbete, van att ständigt träffa människor och få prata. Plötsligt blev det stilla och tyst.
Det märks när jag kommer hem och vi sätter oss till bords. Som han pratar då! I förrgår hade han studerat gamla böcker om inlandsisen, så då fick jag i det närmaste en föreläsning om det. I går hade han läst om svenskarnas utvandring till Amerika så då berättade han ingående om det. Idag fick vi middagsgäster, och då diskuterades politik och läget i Ukraina.
Vi har också hittat en tv-serie på Svt Play som vi ikväll såg det sista avsnittet av. Något att se om man vill skratta, jag har älskat den! Den känns så verklig, vardaglig och med underbara karaktärer. Se dem om du har möjlighet!! Här ett kort smakprov Pörni
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar