Häromdagen läste jag ett så bra beskrivet inlägg om "fortsättningen på livet". Fortsättningen som är min och alla människor som kommit upp lite i åren.
Utryckt från Stina Wolter;
"Igår grät vi över linsgrytan, min man och jag. Av rädsla för framtiden, av vanmakt och hopp, av förtvivlan och av längtan efter.....nära uppriktigt liv. Det är en så märklig ålder vi är i. Inte på grund av normerna, nej de skiter vi rätt rejält i, utan PLATSEN. Det är en viktig plats. Vi vill fatta beslut. Vågar vi? Orkar vi? Var ska vi?
Det som skrämmer mest är inte alltid begränsningarna, utan den svindlande smaken av frihet. Det var enklare då spåren var upplöjda, givna och klara. Småbarnsårens pärlband av dagar och alla nu som höll en i en slags given hastighet. Nu stannar vi upp på ett liknande läge som när vuxenlivet skulle börja. Liknande stegran inför att plöja upp nytt, hitta sin riktning.
Vad vill jag? Vem är jag? Hur? Vad? Var?"
Jag har tio månader på mig att hitta en ny riktning. Om tio månader står jag inför den svindlande smaken av frihet.
Jag kan ju inte göra något åt längden på mitt liv. Men jag kan påverka dess bredd och djup!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar