Sammanfattning av sportlovet!

 Dags att sammanfatta sportlovet 2021. Ett hemmalov, förutom den lilla utflykten till huvudstaden i onsdags. Jag har promenerat varje dag. Så pass att jag denna vecka kommit upp i 5 mil och 7 km, så det får jag väl känna mig nöjd med! Och våren har tagit ett jättekliv denna vecka. Snödropparna tokblommar i trädgården, liksom julrosen som jag flyttat runt många gånger till olika rabatter, men ändå sticker den upp med sin hallonröda blommor. Tulpanbladen börjar också krypa upp. Och vi har suttit ute och fikat flera dagar i rad. Veckan har varit bra och gått rysligt fort! 

Idag fick jag ett fång tulpaner av yngsta dottern och pojkvännen. Det är nämligen min namnsdag, jag heter Maria. Betydelsen för Maria lyder; rebellisk och efterlängtat barn. Inte har jag då varit särskilt rebellisk, men kanhända var jag ett efterlängtat barn. Jag var ju sladdbarn och kom efter att pappa tillfrisknat ifrån polioepidemin. Å andra sida, kan jag lika gärna varit en olyckshändelse. Om det vet jag inget, men jag är i alla fall glad att jag fått livet till skänks!

Och glad över min sportlovsvecka, jag är som gjord för att vara ledig!

Slutet gott, allting gott!

 Det är fullmåne, vilket innebar att natten varit orolig i huset. Jag vaknade kl 03.30. Maken strax efter. I källaren turades barnen om att byta sängar, så föräldrarna fick trängas och sov dåligt och oroligt. Verkligen ingen bra natt för någon!

Men maken drog iväg till Dalarna med full skridskomundering kl 07.00. Sonen behövde åka till jobbetpå förmiddagen. Sonhustrun drog iväg på fotbollsträning med barnen. Jag plockade lite härhemma. 

Annars idag har det gått en hel del tid till att spela Fia med Knuff och Yatzy tillsammans med 5.åringen. Alltså det är ju inte så jättekul, men känns ändå bra att göra något tillsammans, och barnbarnet tyckte det var roligt.  I alla fall så länge han vann!!

Ikväll har jag lagat mat tillsammans med sonen. Jag vispade medan hann droppade ner smör i en Bearnaise-sats. Som jag vispade. Det förgräddades club-steak som sedan grillades utomhus. Det var dessutom tre smårätter som vi lagade tillsammans. Och allt gick bra och var frid och fröjd, ända till sonen skulle svartpeppra det färdiggrillade och uppskurna köttet, och jag såg att han fått tag i kardemumma-kvarnen.  Sonen blev tok-arg och vrålade att nu var det bara att slänga allt. Jag bara stod och gapade, för så där har jag inte sett honom sedan i tidiga tonåren.  Han försvann och när vi dukat fram allt kom han tillbaka sammanbiten och tyst.  Vi åt alla med god aptit, det var jäkligt gott allting. Kardemummasmaken kändes inte. 

Sen avslutades kvällen med irish coffea och kortspel och det blev en hel del skratt. Tack och lov. 

Slutet gott, allting gott.

Och så hoppas jag att fullmånen inte påverkar oss lika mycket i natt!!

Måste vara tacksamma över den tid vi har och där vi är!!

Med kisande ögon mot vårsolen!

Den riktigt värmde idag!

Så satt vi. Hon med tratten och jag!

Och jag plockade in ett fång snödroppar att njuta av.

Hur gick det till? Att hela sportlovet försvann innan jag ens hann blinka??!!

Hade en tanke om att jag ikväll skulle befinna mig i Insjön, i det vackra huset på Vintergatan. Men så blev det inte. Det blir Noreens väg hela helgen. 

Får vara tacksamma över den tid vi har och där vi är!

 .

Maken har packat iordning för skridskoåkning på Siljan imorgon. Har ställt klockan på 05.30 och förberett för varm choklad. Men själv tänker jag stanna kvar i sängen lite längre!

Godnatt!

 

Rena landet...

Det är ett förvånansvärt varierat djurliv i vår lilla radhusträdgård, fast vi bor i stan.

Vi matar ju fåglar så det finns gott om talgoxar, koltrastar, starar, pilfinkar, en och annan domherre, blåmes och skator. Igår var det en stor fasan som gick och sprätte frön. Idag var det en nyfiken ekorre som klättrade upp och ner i äppelträdet och rönnen. När jag fyllde på fågelfrön så flyttade han sig på behörigt avstånd och satt och iakttog mig. Det kändes som att vi fick ögonkontakt. Jag trodde först att han var ute efter småfåglarna, men när jag gått in och stod och kikade i fönstret, så satt han och åt av nerfallna solroskärnor bredvid både koltrast och talgoxe, som inte var ett dugg rädda. Inte heller är dom rädda för de 3-4 rådjur som ganska ofta dyker upp när det börjar skymma. Att dom överhuvudtaget klarar av att leva så nära människor det är för mig en gåta. Skogsbacken ovanför vår allmänning på baksidan av huset är inte särskilt tät eller stor och där vistas både barngrupper från förskolor och studenter på picknick. Men dom har väl vant sig vid det här livet. Det är väldigt trevligt med dessa djurbesök, känns lite som att vi bor på landet.

För att inte tala om lyckan jag känner när jag sätter grepen i jorden och plockar upp stora fina jordärtskockor mitt i vintern. Bonden i mig vaknar!

Så till middag avnjöts jordärtskockspuré med vinkokt torskrygg, smörstekta kantareller och brynt smör.

En värdig torsdagsmiddag. Sen satt sonen och jag och planerade helgmiddagarna. Vi är båda matintresserade och han är inte rädd för det som är lite omständligt, så på lördag blir det lite mer avancerad kok-konst. Jag har skrivit en inköpsnota nu ikväll. Återkommer om resultatet.

Men nu ska jag krypa isäng och imorgon bitti i gryningen, strax innan maken kliver upp 06.00 så kommer jag att höra några enstaka fåglar börja kvittra.  Det är fördelen med att bo "här på landet"....

 

En behjärtansvärd "ickenödvändig" utflykt!

 Vilken dag jag haft! Trotsade påbuden om att avstå "icke-nödvändiga-resor" och tillsammans med två arbetskamrater så tog vi 10.09-tåget till Stockholm i förmiddags.

Vi hade bokat till utställningen "Modet lever vidare" där delar av Sara Danius kläder och skor ställdes ut på Sven Harrys konstmuseum. Dessa kläder säljs samtidigt på auktionssajten Tradera och ligger ute där till 8 mars, internationella kvinnodagen. En knytblus ligger just nu ute för 4 700 kronor. Inget för min plånbok, men smak hade hon!!  Fick samtidigt se Sven Harrys hem, då han byggt upp en kopia av sitt eget hem, som i verkligheten är ett hus ute på Lidingö, mycket smakfullt inrett!

Vi fortsatte med en utställningen "Bakom hörnet vindens jojk" om samernas land. Vi fick en egen liten visning, och jag älskade framför allt Britta Marakatt-Labbas broderier.

Efter varsin kaffe promenerade vi genom stan mot Fotografiska.

Passerade på vägen Scala-teatern (där jag inte för så jättelänge sedan såg Sissela Kyle i en fantastisk enmansföreställning) Nu är ju allt stängt, men jag tyckte om vad man skrivit ovanför entrén;

Om allting är för jävligt måste man ändå vara glad för det är ens skyldighet att inte öka världens sorg, som Tage sa!

På Fotografiska startade vi med att äta. Det kändes så lyxigt att gå på restaurang, det var länge sedan. Jag beställde in en mustig lammgryta och rödvin!

Till visningarna var man tvungen att boka plats, så vi fick passa tiden och sen hade vi 1 1/2 timme på oss att gå runt. Det var en bra blandning av olika fotografer. Mattias Klum var den enda jag kände till, men de andra var också mycket sevärda.

Bara att få vistas i musei-lokalerna kändes fantastiskt, så svältfödd som man nu är på kulturella evenemang i dessa dagar.

Mörkret hade sänkt sig över Stockholms stad och det var härligt att se alla ljusen över vattnet och Djurgårdsfärjorna som gick i skytteltrafik, utanför Fotografiska. Vi strövade mot stationen men fastnade på en liten mysig bar Pharmarium vid Stortorget i Gamla stan. Där provade vi roliga drinkar och fördrev ytterligare ett par timmar innan vi tog tåget tillbaka till Uppsala.

Och även om sonen tog emot mig med en filt över huvudet "eftersom jag nu var en smittorisk", så tycker jag faktiskt att detta var en behjärtansvärd "ickenödvändig" utflykt. För det höjde nivån på mitt välmående markant!!

Be like a tree

Idag träffades min syster och jag för en promenad. Vi gick i naturreservatet Kungshamn-Morga, längs med Mälarens mjuka isyta. Jag älskar de gamla ekarna i kohagen nedanför Fredrikslunds gård. Så stora och mäktiga står de där och sträcker sig mot skyn.

Det är något visst med stora träd. Har alltid tänkt att jag skulle vilja bo under en kastanj, en björk, en lind, en bok eller en ek. Min favoritkonstnär Charlotte Adde gör de mest fantastiska träd på tavlor och gjutna som tredimensionella vägg-skulpturer. Jag äger tre tavlor med träd på, gjorda av henne.

Jag känner ett slags vördnad inför  stora träd, så perfekt skapta av moder natur. Tänker att dom vill säga mig något, lära mig något. Kanske precis som raderna antyder här ovan.
 

Föraning om vår

Alltså det är ju ingen idé att sura för att vintern försvann. Nu försöker jag tänka att det går mot vår. Snödropparna (som faktiskt redan för en månad tittade fram men sedan blev snötäckta), tittar fram i rosenrabatten. Fåglarna kvittrar. Ljuset är tillbaka. Och jag köpte ett fång tulpaner och sprang upp i skogsbacken och knipsade av lite blåbärsris att sticka ner i vasen.

Sen dukade jag fint och vispade ihop en våffelsmet så yngsta dottern, pojkvännen och lilla vovven kom hem på lunch, tillsammans med sonhustrun som jobbar hemifrån.

På eftermiddagen tog dottern och jag en långpromenad. Dock utan hund, eftersom hon inte får gå några promenader på 3 veckor. 

Det kom ett nyhetsbrev från Sofia Sievertsdotter idag, som också ingav vårkänslor, de sista raderna lyder som följer;

På våren står livets vackraste pärlor på kö. Hjälp oss att omfamna ljuset. Låt oss väcka det som har slumrat i mörker och upptäcka nya vägar framåt. Hjälp oss att skala av det som  inte längre behövs och påminn oss om att förbli ödmjuka inför naturen. Låt oss minnas att njuta av våren.

 

Söndagsreflektion

 Från det rimfrosttäckta, snöfluffiga och på gärdena diamantströdda snökristallerna till det smutsiga, leriga med enstaka grus-snöhögar. Så fort försvann det vintervackra. Det var knappt att vi fick ihop till en snögubbe, och under dagen fick vi med jämna mellanrum sätta tillbaka morotsnäsa och stenögon, som vartefter temperaturen steg, föll till marken. 

Och visst har varje säsong sin skönhet, men nog hade väl vintern kunnat stanna kvar ett tag till! 

Genomblöta  men glada barn ändå. Lergeggig hall som fick våt-torkas och kläder hängas på tork i tvättstugan. Jag har knaprat värktabletter och gått med värmedyna på fortsatt värkande nackspärr, tacksam att maken inte drog iväg på skridskoisen så vi var två om stjärtlappar, i snöhögar, klättrandes på stenhällar i skogen, plaskandes med pinnar i vattenpölar och lekandes på utegym. 

Föräldrarna kom hem med rosig hy och milda till sinnet efter sköna spa-behandlingar och lite egentid. Jag minns hur värdefullt det var att få rå sig själv, tänka en hel tanke, prata hela meningar och bara andas, när barnen var små! Det är så lätt att tappa bort sig själva i par-relationen när det går så mycket tid till att vara ansvarsfull förälder och heltidsarbetande vuxen med karriärtankar.

Jag minns själv, en natt i början av september i en hyrd stuga, innanför Visbys ringmur. Året var 1986 och jag var nybliven tvåbarnsmamma. Hur jag satt uppe och grät efter amning av en månadsgammal bebis. Jag kände det som att jag nu bara var någons mamma, inte någons älskade, någons fru, någons kvinna. Förmodligen var det väl hormonerna som spökade, men jag minns det så tydligt. Det är inget som går att rycka på axlarna åt, när känslan är dylik.  Nu vet jag mer om mitt egenvärde och min del i vårt förhållande. Det känns kärleksfullt, stabilt och tryggt. 

Så nu klappar jag maken godnatt på kinden och släcker lampan. Godnatt!

I feel so, so, so Alive right now......

 

Alltså jag vaknar ju alltid med ryggvärk, det har jag liksom vant mig vid. Efter ett tag mjukas det upp och känns bättre, det är bara så det är.

Men i morse vaknade jag med värsta nackvärken. Hade väl legat tokigt på något vis. Tog en långpromenad till dottern och pojkvännen för en förmiddagsfika och för att få träffa lilla vovven som genomgick en så stor operation i onsdags. Det blev mysigt, dom bjöd på kaffe och lilla vovven ville sitta i mitt knä och bli kliad och gosad med. Sen ville dom att jag skulle följa med och titta på färgprover till nya lägenheten, och det gjorde jag så gärna. Bara det att när pojkvännen gasade och bromsade in så SKREK jag. Det  HÖGG verkligen i nacken. Han blev så försiktig och körde i 20 km i timmen hem, jag satt med huvudet i händerna, rädd för smärtan.

Sen kröp jag ner i ett varmbad och när jag lagade middag så värmde jag en dyna som jag la runt axlarna, mot nacken. Nu när jag börjar bli redo för sängen, börjar jag känna mig lagom uppmjukad med mindre värk.

Och jag hoppas på en god nattsömn, för imorgon ska vi fira sportlovsledigt med barnen, föräldrarna ska på Spa i Barkarby!

Godnatt

Jag minns faktiskt första gången jag kände av den här typen av smärta. Jag var 17 år och jobbade hos Vanja Brunzell, en kläd-designer i Uppsala.  Jag broderade en del kläder och fick sy upp några beställda plagg till kunder. Det var ju ansvarsfullt och lite nervöst och det blev en hel del handarbete, så nacken/ryggen sa ifrån och jag minns att jag sökte för akut värk. Herregud, det är 45 år sedan....

Pusselbitar

 Natten mellan onsdag och torsdag sov jag uruselt. Torsdagen var en intensiv dag. Vid 21.30 när jag satte mig tillrätta med datorn för att skriva här på bloggen, så måste jag slocknat till, för när jag vaknade möttes jag av en lång sida fylld av bokstaven m. Måste hamnat med något finger på den tangenten i samma ögonblick som jag "försvann bort"..... Det var bara att deleta och släcka.

Men idag är jag riktigt pigg. Det är fredagkväll och jag har gått på sportlovsledigt! Inte för att det verkar bli så mycket vintersport kommande vecka, för idag har det börjat slaska rejält och det känns som att snön försvinner i rekordfart Men det blir en paus från skolarbetet i alla fall. Maken pratade ju om att vi kanske skulle åka upp till fjällen med skidorna, men han måste jobba. Jag hade tänkt åka och hälsa på min kusin i Södermanland, men nu talar man ju om en tredje våg och att man måste hålla på restriktionerna så det känns inte försvarbart att invadera hans hem, jag som träffar så mycket folk och han som lever ensam och bara träffar några få. Så vi får se vad veckan bjuder för aktiviteter. Tar det lite som det kommer.

Skålade i alla fall in ledigheten med en flaska Prosecco, och det var inte svårt att få den att ta slut!

Allt går ju så försvinnande snabbt. Åren, månaderna, veckorna, timmarna. 

Men mottagandet när jag kom från jobbet idag var överväldigande!

Två-åringen sprang ut i hallen och började hoppa jämfota och tjoade; Fammo, fammo kommej. Fammo, fammo kommej. Om och om igen.

Min trötthet blev som bortblåst och jag blev alldeles varm om hjärtat.

Och det är väl så att alla dessa små ögonblick av lycka, tillsammans bildar det pusselbitar som gör vårt liv helt!

Drogad hund

 I morse 8.30 lämnades lilla vovven in på Rembackens djursjukhus. Nio timmar senare hämtades hon hem, drogad, med tratt och en livmoder och två äggstockar fattigare. Det satt en cysta på ena äggstocken som spruckit och livmodern var påväg att bli inflammerad.

Dock var det inte "rätt inflammation" för att försäkringen skulle gälla.....

Men det är en annan historia, som jag inte vill börja tänka på, för då blir jag så upprörd och arg.

Nu är vi tacksamma för att det var en godartad knöl och att lilla vovven, efter omständigheterna, mår relativt bra efter den stora operationen.

Med jämna mellanrum, fyra dagar framöver, ska hon få mer morfin, tratten ska bäras i 14 dagar till och så får man vara uppmärksam på att hon inte blir skendräktig, för då måste hon in igen. Tydligen inte ovanligt att lite äldre hundar kan få en jobbig hormonomställning när man plockar bort "hela paketet".

Det lilla, lilla livet. Så ynklig och vimmelkantig. Hur mycket förstod hon av det som hände idag, och av värken som hon nu måste genomlida? Och den obehagliga tratten som någon trätt på hennes lilla huvud! Det måste vara riktigt jobbigt.

Riktigt jobbigt kan det nog också komma att bli imorgon bitti för inneboende familjens barn. Dom är nämligen bortbjudna på middag hos goda vänner på granngatan ikväll, och har fortfarande inte kommit tillbaka hem, Barnen brukar lägga sig vid 19 och 20  för att orka upp och vara på förskolan kl 08. Nu är klockan snart halvnio..... 

Fast sådant behöver jag ju inte bekymra mig över eftersom jag inte behöver ta striderna...... Tar och brygger mig lite te och slår mig ner framför Renées brygga istället!

Två var en för mycket.....

 Fettisdagen idag. Jag bakade semmelbullar igår som vi skulle äta efter soppan ikväll. Så kom jag till jobbet i morse och då var hela köksbordet i personalrummet fullt av kartonger med semlor. Först hade jag inte tänkt ta någon, utan spara mig till kvällen, men så efter lunch till kaffet blev jag så sugen så jag tryckte i mig en. Tänkte att man fick unna sig två semlor på just den här dagen.

Och nu har jag alltså tryckt i mig semla nummer två. Just i detta nu, känns det verkligen som att två var en för mycket. 

Tanken är ju att denna dag är starten på en drygt 40 dagars lång fasta före påsken. Men det är bara det att i vår familj så är detta istället startskottet för semmelfrosseri. Varje tisdag fram till påsk kommer vi nu att sätta i oss varsin semla till kvällsfikat. Så det blir mer en anti-fasteperiod.

Men man kanske kan försöka något nytt:

Värt ett försök.

Godnatt

Anden i flaskan och nymånen

 

Nyfixade naglar och frisörbesök på samma dag. Vilken lyx! Nagel-färgen jag valde heter "Anden i flaskan". Och eftersom jag är lite barnsligt lagd, så valde jag att önska mig tre saker när min nagelterapeut skruvade locken av flaskan. Tyst för mig själv. 

Sen föll det sig så att jag fick ett önsketillfälle till denna måndag! När jag under middagsmatlagningen behövde gå ut med kompost-soporna så hängde nymånens skära så ljusgult klar på den kalla, blå himlen. Jag knixade med benen i en vördnadsfull nigning och så upprepade jag mina tre önskningar.

Nu är det bara att vänta och se. Om mina önskningar slår in. Jag hoppas verkligen det!! Man får ju inte avslöja vad det är, men så långt kan jag säga att det handlar INTE om materiella saker.

Alla hjärtans dag

Barnen sov ovanligt länge i morse, så jag hann gå upp och baka ut brödet, dekorera chia-puddingen och lägga fram paketen. Maken hade dock åkt iväg till skridskoisen, så han blev utan "finfrukost" och fick sitt paket till middagen istället. 

Det är roligt att ge!! Särskilt  oväntade överraskningar som blir uppskattade. 

Risk att det blir lite FÖR bra, svärdottern utbrast att hon skulle kunna tänka sig att bli kvar här.....

Fast jag tror nog mer det var menat som ett skämt. dom vill nog komma undan för sig själva så småningom!

Jag har ägnat dagen åt skidåkning. Drog först iväg mot Lurbo och sedan genom skogen mot Hammarskog. Bra före och lagom kallt!

Jag åker inte jättefort, blir ganska ofta omåkt av både yngre och äldre, smalare och tjockare. Det handlar såklart om teknik, och jag är väl ingen stjärna direkt, men jag tycker det är väldigt roligt. Dessutom är det relativt skonsamt mot både knän och rygg.

Precis när jag kommit hem igen så kom yngsta dottern och pojkvännen med ett fång tulpaner och en ask choklad till mig och med ballonger och godis till barnen. 

Så visst tycker jag även att det är roligt att få oväntade överraskningar!! 

Nu ikväll när jag stängde sovrumsdörren så hittade jag ett rosa hjärta fastsatt med rött snöre på handtaget. Dottern hade knutit fast ett kort med en kärlekshälsning. Sådant värmer!

Och även om "Alla hjärtans dag" egentligen från början är en av köpmännens påhitt så gör det inget att vi uppmärksammar kärleken.

Takdropp ner i kaffet!

Solens högsta bana ger fortfarande långa skuggor. Kolla mina ben! 

Men den lyste ljuvligt och skänkte glitter i snökristallerna idag när maken och jag gav oss ut på en skidtur. Det är verkligen ett privilegium att kunna sätta på sig skidorna direkt utanför husknuten och bara ge sig av. Visserligen får man passera några vägar, men sen har vi hela Hågadalen mot Lurbo och så genom skogen mot Hammarskog och tillbaka. Föret var fantastiskt. Maken alltid 50-100 m före, men han väntade in med jämna mellanrum och stod med näsan vänd mot solen.

Det var så skönt att vi dukade årets först fika ute på altanen när vi kommit hem. Solens strålar värmde och vi njöt av nybryggt kaffe och blåbärsmuffins. Jag hade lilla vovven i knät, som vill vara med fast hon inte alls mår bra, ena barnbarnet sov i vagnen och det andra lekte i snön. Vi fyra vuxna lapade sol. Det var till och med så att snön på taket över ytterdörren började smälta och droppade rakt ner i min

 kaffekopp. Den där först fikastunden utomhus är den allra bästa. 

Och solen sken även i Insjön, och det gjorde mig glad att få se en snap från dottern och pojkvännen som dragit iväg med skotern och gjort en brasa där dom gräddade våfflor över öppen eld. Jag tror att hon njöt i fulla drag, även om hon inte kunde komma hit till oss i helgen.

Nu börjar lördagkvällen gå mot sitt slut. Vi har ätit go-middag, druckit vin

 och tillbringat några timmar kring middagsbordet, två av fyra barn med respektive.

Maken har laddat hallgolvet med skridskoutrustning, för imorgon bär det av för tur på långfärdsskridskor med nybörjarkursens deltagare. 

Själv har jag laddat kylen med chia-pudding och deg till frukostfrallor. Tänker fixa en Alla Hjärtans-dags-frukost.

Godnatt!

 

Tro, veta, tröst och längtan

Morgonljuset är magiskt vackert. När solen letar sig upp vid halvåttatiden och belyser träden i skogsdungen så starkt och jag står och kikar på fåglarna som äter sin frukost. Ser ni de svarta koltrastarna som sitter i snön och äter det som småfåglarna sprätter ner?!

Jag var på hugget i morse. Steg upp och tvättade håret och satte sedan igång med städning av övervåningen så att sonhustrun skulle få tillgång till sitt hemmakontor, som är placerat i yngsta dotterns rum. Där skulle jag också vädra och bädda rent, eftersom vi äntligen skulle få hem äldsta dottern och pojkvän i helgen. Hon har inte varit hemma sedan i augusti och för pojkvännen var det ännu längre sen.

Sen fortsatte jag med nedervåning och källare, jag förberedde en middagssoppa och satte en bröddeg på jäsning i kylen. Jag slog in alla hjärtans dags- presenter och skrev kort. Till kaffet skrev jag inköpslistor inför helgen.

Sen blev det riktigt bråttom till jobbet, skulle vara där tidigare för ett möte med specialpedagogen, men jag hann, eftersom jag tog bilen idag. Och den tog jag för att jag behövde köra några symaskiner till verkstan efter jobbet.

Det blev stor-handling igen, vi skulle ju bli många runt bordet fredag-söndag.

Trodde jag.....

Efter att jag kommit hem och plockat in alla varor satte vi oss till bords och åt. Sen startade jag upp ett muffinsbak och skulle precis fortsätta med tårtbottnar när jag fick ett sms.

Det var från dottern. Dom hade precis fått veta att en närstående dom hjälpt flytta förra helgen fått tillbaka ett positivt covid-test. Hon undrade hur dom skulle göra. 

Maken och jag konfererade och det fanns ju egentligen bara ett svar. Stanna hemma. Vi har en höggravid kvinna i huset. 

Men oj vad det tog emot att säga det.

Och fy vad ledsen dottern blev, hon bara grät resten av kvällen och skickade nyss en godnattbild där ögonen var rödkantade och svullna. Det gjorde ont i mitt mammahjärta, och som jag saknar henne!

Alla blev besvikna, men vi tröstade oss med nybakade blåbärsmuffins och te.

Och jag läste Fröken Fridas instagramtext ikväll med stor  behållning;

Ska vi längta lagom? Till fredagens "På spåret" med ostbricka och rödtjut på dunk.

Ska vi längta lagom? Till sovmorgon på söndag och fräknar i mars.

Ska vi längta lagom? Till ungarnas hemplitade paljettbeströdda kort till Alla Hjärtans Dag.

Ska vi längta lagom? Till botten på tvättkorgen och tacos på fredag.

Ska vi unna oss att längta så långt vi vågar även om det landar i nästippelångt!

Och jag tänker att det viktigaste är att ingen blir sjuk, men längtar ändå till att jag får hit min Karin och Nicklas!

 

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge?

Jag har en smula abstinens!

Min vävstol och min symaskin är lagrad bakom vår stora, tunga chiffonje i källaren, för att ge plats till den inneboende familjens sängar. Allt tyg, knappar och garn ligger oåtkomligt i kartonger staplade under vävstolen. 

Blev en aning tillfredsställd i kväll när jag fick sy i en tappad knapp på barnbarnets overall och laga hans reflexväst som spruckit vid blixtlåset. Satt med nål och tråd och knåpade till kvällsteet. I vanliga fall är inte direkt lagning min favoritsysselsättning, men i brist på annat så kan det var ok. Var faktiskt påväg till en garnbutik i måndags för att köpa garn till ett par vantar för att ha något att sticka, men det visade sig att butiken var stängd. 

Det är något som fattas mig när jag inte har något handarbete på gång. Jag ersätter det till viss del med bakning och matlagning. Ikväll blev vi åtta runt middagsbordet, så visst finns det att göra där, men det blir inte riktigt samma sak. 

Men visst är det ett världsligt problem, Eller, det är väl inte ens ett problem.....

Och den som väntar på något gott väntar ju aldrig för länge, sägs det!

Det kommer tid till allt vad jag vill göra!

 

Ingen kan beskylla mig för att vara en nattuggla!

 När jag jobbar så är jag kvällstrött! I synnerhet den här årstiden. Går gärna och lägger mig före kl 22, läser några kapitel och somnar. Däremot så vaknar jag ofta vid 5-6-tiden och undrar när det är dags för alarmet att ljuda.  Inte direkt så att jag studsar upp ur sängen, det är för övrigt min rygg alldeles för stel och öm för, men jag kliver ändå upp för att ta mig an den nya dagen. Även om det vissa dagar kan kännas så här;

Så i detta nu släcker jag lampan och somnar in till tonerna av Flogstavrålet. Godnatt!

Kram - Det kommer bli bra!

7-åringen, han som blir mer och mer självständig. Han som på nolltid lärt sig simma, åka hockyrör, spela innebandy, dribbla en fotboll, läsa enklare texter, spela schack och tv-spel, klättra högt och cykla fort. Han som grimaserar och torkar bort pussarna farmor ger på kinden. 

Så plötsligt släpper han allt och kastar sig i om mina ben och ger mig den bamsekramen!!

Så har vi 5-åringen här hemma som kommer från förskolan och sätter på Lalehs

 Det kommer bli bra och står och sjunger hela texten med klar och tydlig barnstämma.

Det är väl klart att det kommer att bli bra med så mycket kärlek och hoppfullhet!!

 

Det lilla ljus jag har....

                                                 

.... det ska få lysa klart! Idag skulle fina pappa Arne fyllt 100 år. Och vi skulle haft det där kalaset. Istället blev det ett enkelt ljus vid minneslunden. Den lilla lågan syntes inte så tydligt i dagsljuset, men nu när mörkret sänkt sig, så speglar den sig i vattenytan och lyser för dig pappa. Du är i mina tankar idag. Och även i mina syskons. Min äldste bror ringde och dom skulle ha en "födelsedagsmiddag" tillsammans med sina döttrar. Kalaset skjuter vi upp till sommaren. Men du vet väl redan allt, där du sitter uppe i din himmel och kikar ner på oss ?!!

Och det är som om himlens änglar lagt ner sina vita fluff-moln på slånbärsbuskarna, och solen skiner i kapp med humöret och allt är glittervackert och underbart.

Och varm i hjärtat blev jag också av barnbarnens framsteg på skridskoisen!! Förra veckan var 5-åringen osäker och rädd där han krampaktigt höll farfar i ena handen och pappa i den andra när han tog sina första skär på isen. Idag SPRANG han med kusinerna på isen. Vilken lycka! Det ramlades, restes och åktes. Ramlades, restes och åktes. Ingen hade ont i fötterna eller frös. I nästan två timmar pågick isdansen och det var en fröjd att få ta del av detta!

Sen måste jag säga att det var en fröjd att värma sig i bastun och efteråt dricka en kall öl! 

Jag skålar för pappa, och jag hoppas att han från sin änglahimmel såg sina barnbarnsbarn åka skridskor!

Det hade han tyckt vara roligt. Jag kan riktigt höra honom skratta!!

Låt tilliten bära mig utan hänsyn till tvivel och oro!

En bukett med vår. Ranunklar, fransiga tulpaner och doftande ginst! Jag borde nog blivit florist!

 Idag har vi firat äldsta barnbarnet som fyller 7 år. (Hur nu det gick till, var det inte alldeles nyss han föddes?!!)

Det var spännande att få besöka deras "nya" hus, dvs det tillfälliga boende som de hyr fram till augusti, då förhoppningsvis, det egna huset ska vara färdigrenoverat.

Och när mina tankar far iväg till mina vuxna barns vardagar och liv och jag funderar över hur dom ska få livspusslena att gå ihop, då behöver jag ord som dessa;

"Att leva i rädsla är att leva med hämmad potential. Att oroa sig är att ge bort kraft. Att döma rädslan, leder till att den växer sig än starkare. Motsatsen till rädsla är tillit. Tillit är att agera trots rädslan och lita på att livet kommer att bjuda in till en ny dag.

En dag i taget kan vi ta oron i ena handen och tilliten  den andra. Gå mot rädslor som hindrar oss att flyga och kasta oss ut i livets famn. Vi kan placera tvivlet i en ask och istället snickra på våra drömmar. Vi kan bygga mod och låta självförtroendet välja riktning.

Låt tilliten bära mig utan hänsyn till tvivel och oro."

Sofia Sievertsdotters ord. 

Fredag!

Ännu en vecka har passerat och tack och lov terminens utvecklingssamtal avklarade! Visserligen är det en hel del efterarbete att ta itu med nästa vecka. Men nu, NU, tar vi först helg och njuter ledighet!

Sonen lagade en italienk Salciccia-pasta och bjöd ett Nebbiolo-vin därtill, så jag måste säga att det där med inneboende är helt ok!! Nu har vi pausat "På spåret" medan föräldrarna lägger barnen och sen blir det till att bänka sig framför teven. 

Det blev inget skrivet igår. Jag var utmattad efter natten, då jag legat vaken och chattat med dottern som reste från Borås till Uppsala med en sjuk hund. Pojkvännen satte sig i bilen och reste ner på eftermiddagen, tog en hamburgare i Borås och så vände direkt tillbaka. Fick en fortkörningsbot i Jönköping  men anlände vid halvfyratiden till Uppsala.  Sov några timmar och begav sig till veterinären. Det kändes och klämdes och det togs blodprov (då dottern svimmade och för ett tag var det fyra personal som hade fokus på henne istället för på hunden.....) Man har nu skickat remiss till Ultuna för en röntgen. Det lutar åt att det är en cysta på äggstockarna, som förmodligen kräver operation. Vilket inte täcks av försäkringen. Stackars lilla vovven äter inte, dricker inte och har svårt att gå och svårt att kissa. Men inte blev det någon akut-tid idag, så nu antar jag att det dröjer till på måndag. Bara att hålla tummarna för att det går att åtgärda så smärtfritt som möjligt.

Ska slå ifrån mig oron nu när barnen är lagda och På spåret väntar! 

Lite trött och en smula orolig!

 Alltså hur kul är det här.....??

Har hela eftermiddagen suttit och haft utvecklingssamtal via Teams. Eleverna har varit på plats i klassrummet, och föräldrarna hemifrån. Man har fått se tapeter, sovrum, fejkade bakgrunder på alper eller sandstränder och en förälder satt så nära kameran på datorn att jag såg rakt in i hennes uppförstorade näsborrar..... Dessutom ser man sig själv, i allra vackraste februariskrud, glåmig och blek......

7 samtal på raken och jag var lagom hes när jag cyklade hem, men tack och lov så hade sonen gjort i ordning middagen, så den var bara att plocka ur ugnen. Och det fick bli ett glas rött till, det behövde jag efter samtalen, skyllde jag på när maken sa; -Vin ikväll igen?!  Men då kontrade han med att han i princip har utvecklingssamtal flera gånger om dagen varje dag, när han t ex måste berätta för en patient om en behandling som kanske kommer att kosta 40 000 kronor. Och då kontrade sonhustrun med att hon hade minst lika jobbiga samtal med sina klienter (hon är socialtjänsteman) när hon måste avslå en dylik behandling, för att det bara får kosta 20 000 kronor.

Och visst är det väl så, att vi alla har mer eller mindre ansträngande arbetsuppgifter, olika verkligheter att ta i tu med på våra respektive arbeten. Just utvecklingssamtal och möten hör inte till mina favoritarbetsuppgifter. I morgon har jag andra halvan av klassen. 

Sen är det även en annan händelse som gnager i mig. Lilla älsklingsvovven som bor hos dottern i Borås har betett sig jättekonstigt ända sedan igår morse. Hon verkar ha ont i nedre delen av magen. Hon kan inte vara still och komma till ro, hon varken äter eller dricker, och igår morse sprang hon in i duschen när dottern stod där. Hon som avskyr allt som är blött. Så nu är akut-tid hos veterinären bokad i morgon förmiddag. I Uppsala. Pojkvännen har kört ner och hämtat dom, nu är dom på väg tillbaka, och beräknar vara framme vid halvfyra tiden i morgon bitti.

På det behövde jag terapi, så jag ägnade en del av kvällen åt att baka småkakor och en äppelpaj. Bakning lugnar oroliga nerver. Sen får vi se om det räcker för hela natten.......

I en röd liten stuga...

 .... fast det här är egentligen ett fyrstjärnigt hotell. På Dala-vis blir det flera röda stugor i klunga och på samma gård en större röd stuga. Detta är en bild på Åkerblads hotell, beläget i Tällberg, där jag nyss bokat fyra rum för två nätter. I september. Det gäller att vara ute i tid. Vi hoppas att vi ska få gå på bröllop då. I fjol började vi boka rum i mars-april för ett bröllopsdatum i slutet av augusti, och då fick vi söka runt på flera hotell för att hitta. Nu har vi bokat det som ligger ganska nära festlokalen. Och så håller vi tummarna för att bröllopet kan bli av den här gången.  

I fjol trodde man ju inte det var möjligt att pandemi-eländet skulle dra ut så på tiden och göra så mycket olika evenemang omöjliga. Nu känner man skepsis till det mesta med framförhållning. Man suckar lite uppgivet och tänker; vi får se.

Men hoppas gör vi! Och planerar gör jag. Jag håller t ex redan på att fundera över vad jag ska ha på mig, och så håller jag på att fila på en sångtext till brudparet. 

Och det där uttrycket som lyder; ta inte ut något i förskott, för du blir bara besviken. Om det tycker jag inte, för det stämmer inte alls, ta ut i förskott, för då har du ju roligt åtminstone en gång! I bästa fall två!

Godnatt

Torra ögon, vabruari och snökristaller

 Det följer ju med en del oönskat med åldern kan man lugnt påstå. T ex rinnande ögon, särskilt i vind och kyla! Och samtidigt känns ögonen torrare. Hur går det ihop?

Min trevliga och duktiga optiker förklarade det för mig idag, när jag var på en kontroll, och så fick jag ett tips. Ögonvätskan är tunnare och består inte längre av den olja som produceras under ögonlocken. För att hjälpa till och få en mer oljig ögonvätska, ska man varje kväll massera på ögonlocken. Sätta fingrarna emot de undre ögonlocken och liksom trycka och krama dem uppåt, flera gånger. Samma sak med de övre, fast åt andra hållet. Då ska de körtlar som producerar oljan bli aktiverade. Det känns värt att prova i alla fall.  

Och idag har vi trätt in i "vabruari". Sonhustrun hann precis komma hem efter lämning på förskolan, sätta sig och börja arbeta vid datorn, så ringde en förskolefröken och sa att den yngsta pojken var snuvig och behövde hämtas....

Alltså hallå! Det är minus 10 grader utomhus. Alla blir snuviga!!! Nu har det väl ändå gått hysteri i detta med covid-rädslan?! 

Men, hon fick hämta pojken och han kom hem och har lekt för fullt hela dagen. Frisk som en nötkärna och inte det minsta snuvig. Men nu måste han ändå vara hemma till åtminstone på torsdag. Galet, tänker jag, fast jag inte behöver bry mig.

Bättre då att tänka på vinterns vackra sceneri på min skidfärd idag. Snökristallerna fortsätter gnistra. Det är vitt och blått i flödande solljus, många minusgrader och fantastiskt vackert vart man vänder sig. Bara att njuta!!