Nattsömnen blev dålig i natt.
Först hade jag svårt att släppa olustkänslan efter dokumentären om Josefin Nilsson, somnade tillslut för att strax därpå vakna av en ilsken och envis ringsignal. Puttade lite på maken och påtalade att -Det ringer! Varpå han tog sin mobil från nattduksbordet och sa -Det är aktivitetsklockan. Han stängde av och somnade om, men jag låg vaken och vred och vände på mig.
Så när alarmet ljöd 06.15 kände jag mig mer död än levande.
Kom iväg till jobbet och tog mig igenom alla lektioner, men får nog erkänna att jag hade lite sämre tålamod med eleverna idag.
Satt kvar efteråt för att gå igenom alla elever inför mitt-terminsbedömningen som måste vara färdig denna vecka. Det tog sin tid och jag var inte färdig förrän klockan var halv-sju.
Då var temperaturen ner mot 0-gradigt och jag frös, trots dunjackan, när jag trampade över gärdet mot hemmet.
Men en ensam koltrast sjöng i en tall i backen ner från Eriksberg, och solen, som gått ned 18.15 färgade himlen så här vackert. Jag var tvungen att stanna och ta ett foto. Hågaån, vars vatten-nivå nu är högre än vanligt, tog fint emot färgspelet i sin blanka vattenspegel.
Så viktigt att se dessa livets guldkorn i vardagen!
Liksom dagens rubrik, ord som Sofia Sievertsdotter skrivit, ord som beskriver livet så fantastiskt!
Med detta i mitt sinne, hoppas jag på en bättre nattsömn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar