Ibland behöver man en spark!!

Ibland behöver man en spark! Själsligen. Av sig själv eller någon annan!

Idag skulle alla lärare ha studiedag på Fyrishov. Det hade varit minusgrader under natten och jag visste att cykelväxlarna skulle vara frusna och att vägbanorna var isiga. Jag visste att på eftermiddagen var jag tvungen att hinna till skolan för över 50 stycken bedömningar som måste bli klara idag. Men jag gick igång på att jag skulle hinna träna på lunchen. For runt och packade träningskläder och duschgrejer, med den påföljden att jag började bli sen. Visste att jag måste ha gott om tid att cykla med tanke på halkan. Visste att det skulle bli stressigt att hinna med alla omdömen om jag prioriterade träningen, och dessutom skulle jag inte hinna få någon lunch.
Då sparkade jag till mig själv! Vad tusan höll jag på med?

Jag skippade träningsgrejerna, hoppade på cykeln och kom faktiskt precis lagom i tid till föreläsningen. 928 lärare samlade under samma tak. Två bra föreläsare;
om bedömning med Christian Lundahl och om sociala medier med Emanuel Karlsten.
Faktiskt riktigt bra, båda två. Och allt det praktiska med fika fungerade smidigt trots så mycket folk. Roligt att få vara nöjd efter en studiedag. Den fortsatte med olika seminarier på Tiundaskolan, men jag behövde som sagt bli klar med bedömningarna på min egen skola så jag fortsatte eftermiddagen där.

Så blev det den vanliga veckomat-inköpsrundan och hem och laga middag.
När vi precis ätit klart och satt kvar vid matbordet och pratade, ringde äldste sonen.
Det var då jag fick en ny spark. Den här gången av maken.
Till saken hör att vår äldste son är otroligt engagerad i många olika saker, och jag tycker att han ganska ofta åsidosätter höggravid fru och 3-årig son. Idag i telefonen berättade sonen att han börjat på en fortsättningskurs i vinprovning, via föreningen Munskänkarna. Utan att tänka sa jag; Tycker du att du har tid med det?

Direkt när jag sagt det började maken tok-harkla sig från matbordet.
Efter samtalet fick jag en uppläxning i hur jag betedde mig. Var det inte precis dylika kommentarer jag själv beklagat mig för och undanbett mig från min egen mamma?!
Och visst hade han rätt. Det där tyckandet som hon kom med, när jag berättade om saker jag gjort eller skulle göra, som jag inte alls behövde eller ville höra. Ett tyckande som inte tjänade något som helst syfte, mer än att sätta en tagg till dåligt samvete i mig.
Nu upprepade jag precis samma beteende till vår son. Fy mig!

Så jag behövde sparken, skulle såklart behövt den innan jag vräkte ur mig den onödiga kommentaren.
Men jag försöker tänka på den till nästa gång.
Tänka på att tänka innan jag öppnar munnen!

Och nu ska jag sluta tänka helt och hållet och sparka mig själv i säng.
Godnatt!