Lilla mamma

Jag behövde göra plats för mina stora bordsdukar och tänkte rensa ur den gamla chiffonjén. Har där en låda full med mammas gamla dagböcker och så funderade jag på om det verkligen är något att behålla. När ska jag sätta mig och läsa? För det är jättemånga böcker. Tog fram en bok på måfå och började bläddra och ströläsa. Hamnade på en sida där det stod; 
"Idag passade jag pojkarna för Barbro var iväg på en kurs. Hon skulle visst lära sig hur man pratar med dagbarnens föräldrar. Det är så mycket som är konstigt nuförtiden. Men jag är väl bara dum som inte förstår."
Varför förminskade hon sig själv så? Dum var hon verkligen inte, men hon fick nog aldrig rätt förutsättningar att visa vem hon var, det var så många måsten i hennes liv. Det gör mig ont när jag tänker på det.

Boken åkte ner i lådan igen, inte kan jag slänga bort alla hennes skrivna ord. Jag får göra plats för dukarna någon annanstans.

Hon skulle behövt Sofia Sivertsdotters ord,

I varje operfekt människa finns en perfekt själ, som är för stor för att tro på misslyckanden och fall.

Men det är ingen idé att vara ledsen över det förgångna. Då var då och nu är nu. Jag tänker att mamma ändå var nöjd med sitt liv och att hon kanske tittade ned från sin himmel på mig och log, när jag cyklade hem från Friskis & Svettis i vackert solnedgångs-ljus, strax efter klockan 18 ikväll.