I eftermiddags hade vi en föreläsning om HBTQ på skolan. Föreläsaren, en kollega på skolan, bad oss fundera på frågan; -När kom du ut som hetero, dvs om du nu är hetero!??
Det historiska perspektivet på synen på homosexualitet är bedrövligt och jag är inte alls insatt. Tänkte dock att det var konstigt att jag inte kom ihåg eller ens kände till händelsen med när en stor grupp homosexuella ockuperade socialstyrelsens lokaler i en demonstration där man protesterade mot att homosexualitet klassades som en sjukdom. Det var 1979 och man hade försökt få bort den stämpeln under 8 år. Efter den här händelsen så tog det 2 månader innan homosexuella "friskförklarades"! Har precis läst en intressant artikel om detta.
Det skrämmande är tydligen att Sverige tidigare ansågs som ett ganska så "öppet och vänligt sinnat land" när det gäller dylika frågor, men att klimatet nu hårdnat och vi har halkat ner på 12 plats i listan över de mest toleranta länderna i dessa frågor.
Nog borde det vara självklart att man får älska vem man vill, oavsett kön!!
Det som jag har svårare att sätta mig in i, är när man som människa inte vet vilket kön man tillhör, eller att man inte vill tillhöra något kön.
Beror det på att jag är hetero och gammaldags i mitt sätt att tänka? Att jag lite tänker att det är ett verkligt i-landsproblem och att man gör ett problem av något som inte borde vara det.
Den diskussionen ledde till att vi pratade om vad man praktiskt kan göra på skolan för att underlätta för dylika personer. T ex att ta bort flick- och pojkskyltarna på toaletterna, och att det borde finnas tre omklädningsrum på idrotten. En för pojkar, en för flickor och en för könsneutrala.
Jag vet inte vad jag tycker om det. Kanske behöver jag bara vänja mig vid tanken, och kanske träffa på några könsneutrala personer som kan berätta hur dom tänker. Vänja mig, precis som jag vant mig att använda ordet hen, som jag hade lite svårt för i början.
För visst kan väl även gamla hundar lära sig att sitta!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar