På ett högstadium så är det årskurs sju som är de osjälvständiga och mest arbetsamma grupperna. Årskurs åtta har börjat "fatta galoppen"men har sina egna bekymmer, (läs; sina egna hormoner) att brottas med, och kan vara ganska så "fladdriga". Årskurs nio är fantastiska. Man har lärt känna dom ordentligt, dom tar eget ansvar och går samtidigt att prata och ha väldigt trevligt med!
I förmiddags hade jag klass 9 c. När jag hjälpte en elev med sockstickningen, så var det en elev mitt emot som plötsligt sa; -Ni är lite lika! -Va, sa jag, säger du att jag och Elsa är lika, det var väl ingen snäll komplimang för henne att bli jämförd med en tant! -Ja, men till sättet! Och då säger lilla, gulliga Elsa; -Jag tycker det är en komplimang, jag skulle gärna vilja vara som du när jag blir äldre. Du är så lugn och verkar så trygg.
Gissa om det värmde!!
Och nej, det här är inte en elev som "smörar". Dom "komplimangerna" har jag lärt mig urskilja, genom åren.
Vi borde bli lite bättre att strö komplimanger omkring oss. Eller bara säga något snällt och fint till andra. Och att på riktigt mena det vi säger.
Eller bättre än inget, så kan detta kanske vara ett tips;
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar