Låt mig få sörja i fred ett tag till.....

Kanhända överdriver jag en liten smula.....
Men en kort stund kände jag mig lika uppgiven och förtvivlad som Mattis på filmsnutten.

Igår eftermiddag, när vi lämnade vår yngsta dotter kvar i studentlägenheten i Borås. Både hon och jag storbölade vid avskedet, och jag fortsatte hulka ända till Jönköping.
Stämningen var för övrigt väldigt tryckt i bilen. Pojkvännen, som körde, spelade bara sorglig musik, och hans blick (som i vanliga full glittrar) var tom och uttryckslös. Maken satt med hörlurar och halvsov. Jag satt i baksätet och försökte virka mellan tårarna. Inte många ord sades.
Väl hemma i huset möttes jag av dotterns kvarlämnade jacka i hallen och jag stack näsan i den och drog in hennes doft. Gick in i hennes rum och rättade till nallen som satt och stirrade emot mig med sina blanka, bruna glasögon. Det ekade ödsligt där inne.
Jag blev ju inte bara av med en dotter, jag blev ju också av med en liten hund!
I mitt liv har jag haft barn hos mig i 32 år.....
Det är inte lätt med avsked!

ps. jag VET att det här är positivt och jätteroligt och bra på alla sätt. Självfallet ska ens barn flytta ut och lämna boet, något annat är inte meningen. Och jag är så glad och tacksam för att jag har så självständiga, friska och duktiga barn.

Men låt mig bara få sörja i fred ett tag till......