Jag står på stranden en tidig sommarmorgon.
Jag ser hur en segelbåt breder ut sina segel och styr ut mot havet.
Jag står och tittar efter båten tills den försvinner i horisonten
Någon vid min sida säger; Nu är den borta.
Men jag svarar; Borta, nej. Det är bara vi som förlorat den ur sikte.
Båten finns kvar bortom vår horisont. I samma ögonblick som vi säger;
Nu är den borta.
Då tar andra röster vid och säger; Nu kommer den!
Jag har en flicka, i min klass, vars mamma precis dött. Femton år och förlora sin mamma. Det är inte rättvist. Man kan verkligen behöva sin mamma när man är femton år och står på gränsen till vuxenvärlden men ändå är väldigt liten. När kraven och förväntningarna är höga och man själv är vilsen och osäker. Men livet är inte alltid rättvist.
På måndagmorgon ska jag berätta för hela klassen. Idag sydde jag ett textilt omslag till en liten anteckningsbok. Hittade en dikt på nätet som jag tyckte kunde passa, den ska jag skriva in på första bladet. Sedan är det meningen att klasskamraterna ska skriva något trösterikt på varje blad, och det är jag övertygad om att dom kommer att göra. Det går väldigt empatiska och omtänksamma ungdomar i min klass.
Inte kommer detta att minska hennes sorg och smärta, men vi måste ändå bry oss och visa medkänsla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar