Den är så otroligt vacker; Benny Anderssons Tröstevisa.
Passar bra att lyssna på en sådan här höstkväll när mörkret ligger kompakt och temperaturen är på väg nedåt.
Det var frost i morse, men mitt på dagen ganska varmt, och när jag åkte hem för att rasta vovven mitt på dagen, kunde jag äta min lunch ute på trappen, solen värmde skönt.
Efter jobbet kl 17 gick vi en riktig långpromenad, vovven och jag, och solen stod lågt på himlavalvet. Låg sol ger stora skuggor, och lilla vovvens skugga indikerar hur stor hon själsligen är, trots den lilla kroppshyddan. Hon är stundvis riktigt kaxig, den söta, lilla varelsen.
Jag lagade en krämig kantarell och spenatpasta och vi lyxade till den med varsitt glas rött, maken och jag. Därefter skulle han sitta i ett Skype-möte och själv blev jag sittandes i telefon.
...och jag lever här och nu!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar