Lärkan sjöng sin underbara sång över de uppländska gärdena idag! Jag stod still en lång stund i solskenet, med lilla barnbarnet och bara lyssnade. Så fantastiskt, även om det känns märkligt tidigt på säsongen!
Lilla Eric var mycket glad och nöjd när han fick gå bredvid vagnen längs gamla Enköpingsjärnvägen (numera cykel- och gångväg) och sprätta med en stor pinne i grus och hästbajs. Han passade för övrigt på att bajsa sin egen byxa full, så det blev duschen när vi kom hem!
Blev jag då glad som en lärka? Tja, kan man vara annat när solen skiner och det blev kaffestund med muffins ute i solskenet då äldste son, sonhustru och vovve tittade förbi?!!
Sedan förflöt dagen med garageröjning tillsammans med maken, ihopsopning av grus i gränden och så bakning och matlagning framåt kvällningen.
Söndagsmiddagarna är sig inte riktigt lika sedan jag började vabba. Vi brukar ju planera veckan, men för en vabbande farmor flyter alla dagar ihop till en enda massa. Inte för att det stör mig, tvärtom, jag njuter till fullo av livet! Enda smolket i bägaren, är väl att ryggen ger sig tillkänna på ett mindre trevligt sätt igen. Kan eventuellt bero på mycket lyft och barnbarn på ena höften vid matlagning....
Men jag behåller "glad som en lärka-känslan" in i den nya veckan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar