Dina barn tillhör dej inte-det vet jag. Dom är söner och döttrar av själva livets längtan! Till låns har man dom, en kort, kort tid. Först bär man dom, sedan ser man dom växa upp till självständiga individer för att stå på egna ben och leva sina egna liv. JAG VET!! Men inte kan man väl sluta BRY SEJ??!!
Dom är ju faktiskt fortfarande dina barn, hur stora dom än är!
Jag minns när jag varit sjuk ngn vecka och sedan skulle på vinterfriluftsdag med jobbet, då ringde min mamma på morgonen och sa åt mej att klä mej varmt. Jag hade fyllt 50 år!!
Hörde en intervju med Lasse Åberg på radio idag där han berättade om Stig Helmer-karaktären, att det var en pojke som blivit alltför bekväm under sin överbeskyddande moders vingar.
Men SÅ känner jag mej definitivt INTE. Dock måste jag få bry mej, jag måste få lovatt undra vad som händer i mina vuxna barns liv. Jag ringer ytterst sällan upp för att bara prata, som min egen mamma gjorde så gott som varje dag. Det var inte alltid lika trevligt minns jag! Men om jag ringer så är det något jag vill och det händer inte ofta.
Idag ville jag få ett rykte bekräftat eller dementerat. Till saken ska säjas att jag fick det, men samtalet som kom i förmiddags har hängt kvar hela dagen.
Var går då gränsen mellan att "lägga sej i" och att "bry sej om"?
Det är såna tankar jag inte kan få ur huvudet när jag nu står och bakar semmelbullar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar