I morse fick jag syn på ett foto taget av mig för 12 år sedan.
Fy tusan vad mycket som hänt under dessa år! Jag har verkligen åldrats rejält! Så otroligt många rynkor som visar sig i ansikte och på hals. Så mycket "löst skinn". Sådana mörka partier under ögonen. Och när jag ler så uppstår "små kuddar" på kinderna.
Man säger att rynkor ger karaktär och karisma.
Snick-snack, säger jag. Det är bara fult och får en att se så mycket äldre och tröttare ut.
Och om det nu är så att det "ger karaktär" - i så fall är jag nöjd nu, jag behöver inte mer karaktär än så här, det räcker och blir över.....
Sen så är jag ju inte sämre än att jag faktiskt inser att det är ett privilegium att ha fått leva så länge att man faktiskt fått rynkor. Att jag inuti mig är så gott som ålderslös.
Att det faktiskt är fåfängt löjligt att bry sig om sådana världsliga ting som rynkor, när världen ser ut som den gör. Att jag borde skämmas.
Ok, jag skäms väl lite då, men idag var det en sådan dag.
Imorgon är det säkert annorlunda!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar