Blod, svett och tårar

Idag blev det skridsko-åka av!

Maken som åkt tre dagar på raken (Riddarfjärden, Hjälmaren och Vättern) var på hugget, så vi gick upp och fixade matsäck och satt i bilen före 09.00. Färden gick till Kallhäll, där vi ställde bilen vid badet.

Jag är trygg med maken, Han är så kunnig både vad gäller is och vindar, råkar och turer. Men så har han ju både nybörjarkurser och skridskoturer, sedan många år tillbaka.

Min önskan om att få "åka lite skridskor utanför Stockholms Stadshus" slog in ungefär 5 timmar senare. Så lång tid tog det att ta sig de dryga 3 milen från Kallhäll. Flera rännor gjorde att vi fick gå i land och promenera förbi dessa 5 ggr. Frostrosor gjorde det ganska knöggligt att åka och flera sprickor måste klivas över, en gång fastnade jag med skridskon och doppade ner hela pjäxan, så en fot blev genomblöt. Som tur var låg temperaturen på nollan, så jag frös aldrig. Ullsockor är fantastiska på det sättet, vattnet värms liksom upp och man håller sig nästan torr.

Dock har jag för dålig träning på skridskor. Som barn, lärde jag mig åka på vita konståkningsskridskor med taggar fram, och då tar man ju fart helt fel. Fick mina första långfärdsskridskor då jag var strax under 20 år, och då fick jag lära om. Sen har det blivit så att maken åkt mestadels själv, han är en "riktig nörd" och vill gärna åka fort. På de ledarledda turerna följer jag nästan aldrig med, jag vill helst åka bara några stycken, tycker det är en del av tjusningen att man är ganska ensam ute på isvidderna.

Därför blev jag ganska trött efter ett par timmar, och när jag blir trött så orkar inte fotlederna hålla upp skridskorna, det blir vingligt och jag blir ostadig och spänner mig av rädsla för att ramla. En ond cirkel helt enkelt. Och pga den knöggliga isen, hade man behövt ha fart för att komma framåt.

Men när det vackra klockspelet i stadshuset slog 15.00, då nådde vi äntligen målet. Alltså fem timmars åkning, och jag hade nog ont överallt i kroppen tror jag! Blod (jag skrapade ankeln mot iskanten när jag doppat foten i sprickan) Svett (det var blank, fin is utanför Hässelby strand och jag kunde köra på ganska fort och blev rejält svettig på ryggen) Tårar (sista timmen trodde jag nästan inte att jag skulle orka komma i mål, det värkte precis överallt i kroppen och jag var helt slut)

Men var det värt det??  Svar; JA; alla dagar i veckan!  Infarten var magnifik, och det kändes mäktigt och speciellt att åka här!

Nu kommer jag att ha "datauppehåll" några dagar.

På återhörande!