Att vi haft det knackigt ekonomiskt under flera år då jag fick barn innan min utbildning var färdig och jag inte hade något jobb eller någon inkomst. Att vi haft barn som blivit akut sjuka så man fått lämna allt och dra till sjukhuset, flera gånger med ambulans. Att vi ibland bara mötts i dörren (maken och jag) för att det var aktiviteter att passa flera gånger i veckan. Ofta krockade det med föräldramöten eller utvecklingssamtal. Att vi fått avstå från fester och inbjudningar för att någon av barnen blivit sjuka. Att vi kämpat med påklädning blöta höstdagar och kalla vinterdagar med barn som inte velat gå ur sängen. Att vi suttit kvar halva kvällar vid nattning för att något av barnen inte kunnat somna. Att vi grälat om när barnen måste vara hemma på kvällarna. Att vi kämpat med att få upp barnen på morgnarna. Att vi haft "kaos" i hallen med ytterkläder och skor till en familj på sex personer. Osv, osv!
Tänk vilken effektiv förträngnings-mekanism man har!
Det är tur att maken, och även äldsta dottern påminner mig.
Eftersom jag lätt börjar tänka i banor om "hur jobbigt" våra vuxna barn har det och "hur synd" det är om dom som har så "mycket omkring sig", medan jag "bara kan gå härhemma och ha det bra"......
Är mamma lik sin mamma eller?!! Jag minns nog hur trött jag blev på min mamma som alltid sa "-Jag förstår inte hur du orkar", när jag var småbarnsförälder. Och jag kontrade med att försöka påminna henne om hur hon varit så gott som ensamstående med 3 småbarn, när pappa fick polio och åkte in på Härnösands lasarett, medan hon fick sköta allt därhemma i ett hus som inte ens hade toalett eller varmvatten.
Kan det vara så att en mammas lott är att förtränga?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar