Idag har jag gjort en god gärning. Och det var väl bra. Men jag blir ändå ledsen när jag tänker på det!
I somras fick maken ett telefonsamtal från min vävlärare som höll i terminskursen jag gick 1975. Hon hade letat upp mig efter att jag skrivit något om en utställning hon haft för många, många år sedan, och nu ville hon tacka och höra hur jag hade det men fann bara makens telefonnummer. Till saken hör att hon tycker lite att det är hennes förtjänst att maken och jag träffades, för han kom nämligen till vår avslutningsutställning på Upplandsmuseét. Jag hade förvisso sagt det till honom under oklara omständigheter en månad tidigare, då vi träffades på ett dansställe i stan..... Det var 1 juni 1975, och får ändå räknas som det datumet vi började ses! Nåväl, vi pratade ganska länge och jag hörde att hon var väldigt sällskaps-sjuk, så jag föreslog att vi skulle gå ut och fika någon gång, vilket hon blev jätteglad för.
Sen gick hela hösten, och nu i mellandagarna slog mitt dåliga samvete till, så idag ringde jag äntligen upp henne för att föreslå en fika. Hon blev så glad och tacksam för mitt samtal. Påstod att det gjorde hela hennes dag! Hon hade haft en sjuklig höst och inte tänkt på att vi skulle setts, men nu blev hon så lycklig, ville dock skjuta på det till vårblommorna kommer. I sommar fyller hon 90 år och hon har ingen släkt på nära håll, hennes enda barn dog för flera år sedan i cancer, och nu ångrar hon så att hon inte ägnade sin dotter mer tid, då hon var barn. Hon har hemtjänst morgon och kväll som kommer och ger henne ögondroppar, vilket hon behöver för resten av livet pga att hon drabbats av glaukom och blivit nästan helt blind på ett öga. Och så tycker hon det är tryggt och skönt att någon människa kommer varje kväll och säger godnatt och varje morgon för att kolla att hon lever.
Tänk att vara så ensam! Det kändes så sorgligt och ledsamt. Och hon delar sitt öde med många andra människor, det förstår jag.
Visst trivs jag i mitt eget sällskap, men jag vill inte vara ensam. Vilket jag ju inte heller är. Se där, något att vara rysligt tacksam för
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar