Det mesta kommer igen....

Det här är äldste sonen med en av sina söner. Dom tittade förbi idag, påväg till lekplatsen, och den nyinköpta hatten var på. Sonen var till Bryssel för några helger sedan och införskaffade en hatt i kaninskinn. Han skrev och frågade både hustrun, systrarna och sin mamma innan han slog till. Jag vet att hustrun sa nej, men både systrarna och jag tyckte ja! Vad sonhustrun tyckte idag, när hela familjen gick tillsammans till lekplatsen, det vet jag inte, själv var hon barhuvad. Men jag måste säga att jag tyckte att han var stilig!

Och att jag är lite glad att vissa stilar kommer igen. För titta på de båda bilderna från 60-talet nedan!

 Min pappa Arne, hade alltid hatt. Åtminstone första halvan av 60-talet. Och titta på min mormor och morfar, som bär varsin persian-hatt, högsta mode då! Sen blev väl just persian inte så "rumsrent" (det är nyfödda lamm från Karakulfåren, som slaktas när dom bara är 3-6 dagar gamla, eller t om så att dräktiga tackor slaktas för att man ska ta reda på fostrens päls). 

Jag är alltså uppväxt med hatt. Men sen blir det (som det nästan alltid blir med sådant man sett/haft som barn) omodernt och får stämpeln "töntigt". Och jag vet att maken, han skulle aldrig drömma om att sätta på sig en hatt. Även om han faktiskt köpte en på vår första gemensamma utlandsresa, i London. Den bars nog bara då vill jag minnas, (och numera vill han inte ens kännas vid att det hänt....)

Men jag tycker som sagt att sonen klär alldeles utomordentligt i sin hatt. Han har för övrigt en väldigt god klädstil (och det säger jag inte bara för att det är min son). 

Och med tanke på att han i sina tidiga tonår anslöt sig till Hip-Hop-stilen..... Han rakade bort allt sitt hår och bar enormt vida byxor som hängde långt ner på halva rumpan, tillsammans med stora, vida tröjor. Med tanke på det, är jag väldigt glad att stilar ändras!