Lattemammor.....

Idag fick jag känna på hur det är att vara "Latte-mamma", beskrivet som ett fenomen främst i Stockholm, aningen nedsättande om hemmamammor som gärna åker runt med sitt barn i något exklusivare barnvagn och går på café och dricker kaffe dagarna i ända.

Dottern bestämde sig för att stanna en dag till i Uppsala, för att hinna ta foton till ett nytt körkort, hinna köpa en overall till bebisen och även köpa lite pynt inför det kommande dopet. Så vi for ut till Gränby centrum efter lunch och uträttade dessa ärenden, och så blev det ett kaffestopp på Espresso House. 

Alltså, det var så mysigt att gå på café!! Evigheter sedan jag var på ett dylikt besök. Förr om åren hände det titt som tätt. Och lilla Majken var väldigt intresserad av kaffe-muggen!!

Annat som hände idag var "bekymmer" från den aningen "världsliga sfären". 

Dottern beklagade sig över sina "körkortsfoton" från automaten -Hur kan jag ha sådana påsar under ögonen???!!!

Väl hemma igen, hade maken varit och införskaffat ett nytt pass, och när jag frågade hur det gått sa han; -Det blev så dåligt. Jag hade extremt stora påsar under ögonen! 

Äpplet faller inte långt från trädet, är det inte så man säger........?

Drömhus - Husdröm

 

Vi har precis tittat på säsongspremiåren av tv-programmet Husdrömmar, ett favoritprogram. Å ena sidan är man hänförd och imponerad av alla entusiaster som hittar projekt att ta tag i och färdigställa. Å andra sidan fattar man inte hur dom har råd eller hur dom orkar. 

Och samtidigt, som jag sa till maken i kväll efter att programmet var slut; Fy vad vi är tråkiga!! Vi bor här i vårt 70-talshus, och det är funktionellt och praktiskt men inte har det varit vår "dröm"?!! Borde vi inte göra något NU?! Vi har väl också drömmar? Jag t ex, drömmer ju om en sjöbastu. Om en köksö. Om en eldstad. Om ett hus "med själ".

Men frågan är om jag har orken och entusiasmen som krävs..... Och VAD drömmer jag egentligen om? För jag vill inte ha något nytt och modernt hus. Jag vill inte ha någon "öppen planlösning". Men där ska finnas plats för stora söndagsmiddagar, för  barnytor med lek, för gästövernattningar, för skapande.....

Lever jag kanhända i en drömvärld? Alltså inte en realistisk husdröm?

Borde jag kanske rentav nöja mig med det jag verkligen älskar; dvs en och annan tält-natt som verkligen kan generera "sjö-nära boende".....

Sådana tankar fick jag i kväll. Men jag får väl sova på saken och förmodligen vaknar jag upp i morgon bitti och är nöjd med vårt 70-talsradhus.

Det mesta kommer igen....

Det här är äldste sonen med en av sina söner. Dom tittade förbi idag, påväg till lekplatsen, och den nyinköpta hatten var på. Sonen var till Bryssel för några helger sedan och införskaffade en hatt i kaninskinn. Han skrev och frågade både hustrun, systrarna och sin mamma innan han slog till. Jag vet att hustrun sa nej, men både systrarna och jag tyckte ja! Vad sonhustrun tyckte idag, när hela familjen gick tillsammans till lekplatsen, det vet jag inte, själv var hon barhuvad. Men jag måste säga att jag tyckte att han var stilig!

Och att jag är lite glad att vissa stilar kommer igen. För titta på de båda bilderna från 60-talet nedan!

 Min pappa Arne, hade alltid hatt. Åtminstone första halvan av 60-talet. Och titta på min mormor och morfar, som bär varsin persian-hatt, högsta mode då! Sen blev väl just persian inte så "rumsrent" (det är nyfödda lamm från Karakulfåren, som slaktas när dom bara är 3-6 dagar gamla, eller t om så att dräktiga tackor slaktas för att man ska ta reda på fostrens päls). 

Jag är alltså uppväxt med hatt. Men sen blir det (som det nästan alltid blir med sådant man sett/haft som barn) omodernt och får stämpeln "töntigt". Och jag vet att maken, han skulle aldrig drömma om att sätta på sig en hatt. Även om han faktiskt köpte en på vår första gemensamma utlandsresa, i London. Den bars nog bara då vill jag minnas, (och numera vill han inte ens kännas vid att det hänt....)

Men jag tycker som sagt att sonen klär alldeles utomordentligt i sin hatt. Han har för övrigt en väldigt god klädstil (och det säger jag inte bara för att det är min son). 

Och med tanke på att han i sina tidiga tonår anslöt sig till Hip-Hop-stilen..... Han rakade bort allt sitt hår och bar enormt vida byxor som hängde långt ner på halva rumpan, tillsammans med stora, vida tröjor. Med tanke på det, är jag väldigt glad att stilar ändras!

Fredags-känslan

 Vid lunch idag dök äldsta dottern upp från Dalarna tillsammans med bebis och hund. På eftermiddagen tog jag en långpromenad med hunden.

Vi mötte så många skolungdomar i högstadieåldern på hemväg efter skoldagen, med helg-känslan inristad i hela sin kroppshållning, och det var då jag erfor en kort, men intensiv känsla av att just den där "helg-känslan" saknade jag från min arbetsföra ålder. 

Vi hade dress-code på jobbet på fredagar, slips eller kjol. Vi hade extra fint fredags-fika. Eleverna var extra glada, kollegorna var extra glada. Frihetskänslan när man cyklade hem från jobbet. Ofta tog jag ett bad, hällde upp ett glas vin och lagade go-middag, och njöt av att ha hela helgen framför sig.

Nu har jag frihetskänsla oavbrutet, och det är verkligen inget jag skulle vilja vara utan. Men just den där stunden i eftermiddags, så fick jag ändå känslan. Faktiskt första gången sedan jag slutade arbeta, som jag kunde känna ett litet, litet stygn av saknad. Och det lustiga är ju att ja saknar "känslan av att få helg-ledigt", ingenting annat.....

Men det gjorde också att jag gjorde fredagen lite extra festlig, med en kall, bubblande och krispig Cremant och smörstekt getost-bruschetta med honung och valnötter. Båda döttrarna är hemma ikväll och förbereder en gemensam tjejträff med barndomsvänner till imorgon.

Så kanske är det "där skon klämmer". Får väl se till att sätta lite extra guldkant på fredagarna framöver!

Tre böcker

 Ända sedan jag (för kanske 20-25 år sedan), läste Målarens döttrar av Anna-Karin Palm, har jag tänkt att jag vill resa till Cornwall! Det skrevs upp på min "Bucket list" i samma veva. 

Och i vår är det tänkt att det ska bli av!!  En födelsedagsresa! Jag hade sparat ett tidningsurklipp om en bok där bl a strövtåg i Cornwall beskrevs, så den boken (Lata strövtåg av Monika Björk) lånade jag igår på biblioteket och har nu börjat bläddra i. Maken söker på nätet, och när jag berättade om mysiga pubar från 1400-talet där man serverade Fish and chips och traktens lokala öl, så undrade han lite försiktigt från NÄR den här boken var utgiven.  Så gammal kan den inte vara, hävdade jag, men när jag kollade utgivningsår, så stod det 2007. Och i min värld är 2007 "alldeles nyss", men när jag började räkna efter, så insåg jag att det faktiskt gått 17 år.... Man har ju dessutom hört om "pub-döden" i England. 

Nu googlade jag förvisso på just den här puben och den finns faktiskt kvar, i allra högsta grad och har fyra små rum till uthyrning.

Det krävs en hel del planering innan en dylik resa, så nu håller vi på och gör just det, maken och jag. I mitt huvud, kommer det att bli en magisk resa. Och jag ska faktiskt ta och läsa om boken "Målarens döttrar" innan det är dags.

I detta nu har jag börjat läsa en bok som heter "Vill du veta" av Nikki Erlick, en amerikansk bästsäljare. Den handlar om en dag när världen vaknar upp och varenda människa över 22 år har fått en egen trälåda utanför dörren i vilken det ligger ett snöre, lika långt som du har år kvar att leva. En hisnande tanke. Vill man veta hur långt ens liv kommer att bli?

Om dylika frågor tänker jag inte längre fundera. Nu ska jag baka ut ett bröd att grädda lagom till vår Gulasch-soppa sjudit färdigt! 

24 dagar in i januari

 Det här nya året har nu varat i 24 dagar och det känns för egen del bra, som något jag är oerhört tacksam för. Vad gäller världsläget så är det fortfarande bedrövligt och det går inte att låta bli att känna en oroskänsla i magtrakten.  Krigen, Trump, gängkriminaliteten, knarket, miljön, inflationen och så cancern. Hur ska det bli? 

Nåja, jag får inte låta det krypa under skinnet på mig. Jag tar mig igenom mina dagar med glans och glädje. Idag har vi gymmat, och jag har ökat på mina vikter ett steg och kände mig stark, stark! Jag har skedat min mattväv. Vi har varit till Röda Korset med gamla tavlor och hemtextil som inte längre används, vi har köpt en ny bäddmadrass till gästsängen och så har jag storstädat hela huset. Nu ska jag laga till en pytt i panna.

 Läser att just det namnet finns belagt från år 1898. Från början hette det visst puttipanna, med betydelsen "putta i panna". I dag ska jag putta i en bit flatrökt skinka och en chorizo, jag ska långsamt smälta ned gul lök och råsteka potatis. Och så en kall öl och en knäcke med ost till. Det blir gott!

Och om man ska tro årets horoskop för mig som oxe, så står det att jag ska jobba med attraktionslagen, i år ska universum ge mig vad jag önskar och behöver. Min sommar ska bli rena rama semesterdrömmen, den är sensuell, underbar och vilsam och det finns tid för njutning, glädje och många trevliga sociala stunder.

Så jag får väl fokusera på det och förtränga världsläget.....

Handarbete

Det bästa jag vet är att kunna hålla på och skapa i textil med mina händer! Handarbete! Jag skulle nog kunna ägna mig åt det hela tiden, dygnet runt, utan att ledsna. För det finns ju så många olika tekniker, så många olika typer av material att ägna sig åt!

I söndagskväll satt jag och färdigställde ett par små "skor" åt yngsta barnbarnet. Det är fårskinn i sulan, tovad ull i överskon, monterat med langettstygn som sedan virkats ihop för att avslutas med en stickad resår. Nu ska jag bara ut på stan och införskaffa små snörlås, så att jag kan trä i en snodd och få "skon" att sitta fast på en liten bebisfot.

Och idag, efter att jag förskedat, hjälpte maken mig att dra på en mattvarp i vävstolen. Jag klippte ner handduksväven i går och nu är det dags att väva trasmattor!

I morse tackade jag även jag till en plats på Mora Folkhögskola och en sommarkurs med Karin Derland, den duktiga brodösen, som jag ansökt till för tredje gången. I år  var det dags, så veckan efter midsommar ska jag ägna en hel vecka åt broderi.

Och i går bestämde jag och en god vän att vi ska åka på fårfesten i Kil i slutet av februari! En mässa jag velat åka till i flera år. Tyvärr missade jag att anmäla mig till en dagkurs jag ville gå, men jag får se detta första besök som en "sondering av terrängen" till kommande år.

Som sagt, det finns så mycket roligt att göra vad gäller handarbete!

Att handarbeta skingrar också tunga tankar! För plötsligt känns det som att cancer härjar överallt. Har en vän som idag amputerat bort sin fot, pga elakartad tumör i fotleds-skelettet och maken ringde en arbetskamrat idag som fått diagnosen och var på väg på cellgiftsbehandling. 

Det är så oerhört många som drabbas. Man får vara tacksam så länge man klarar sig undan!

Kanske är det bara en tidsfråga....

 

Är en mammas lott att förtränga??

'

Ibland måste jag påminna mig om att jag faktiskt varit (är) 4-barnsmamma.

Att vi haft det knackigt ekonomiskt under flera år då jag fick barn innan min utbildning var färdig och jag inte hade något jobb eller någon inkomst.  Att vi haft barn som blivit akut sjuka så man fått lämna allt och dra till sjukhuset, flera gånger med ambulans. Att vi ibland bara  mötts i dörren (maken och jag) för att det var aktiviteter att passa flera gånger i veckan. Ofta krockade det med föräldramöten eller utvecklingssamtal. Att vi fått avstå från fester och inbjudningar för att någon av barnen blivit sjuka. Att vi kämpat med påklädning blöta höstdagar och kalla vinterdagar med barn som inte velat gå ur sängen. Att vi suttit kvar halva kvällar vid nattning för att något av barnen inte kunnat somna. Att vi grälat om när barnen måste vara hemma på kvällarna. Att vi kämpat med att få upp barnen på morgnarna. Att vi haft "kaos" i hallen med ytterkläder och skor till en familj på sex personer. Osv, osv!

Tänk vilken effektiv förträngnings-mekanism  man har!

Det är tur att maken, och även äldsta dottern påminner mig.

Eftersom jag lätt börjar tänka i banor om "hur jobbigt" våra vuxna barn har det och "hur synd" det är om dom som har så "mycket omkring sig", medan jag "bara kan gå härhemma och ha det bra"......

Är mamma lik sin mamma eller?!!  Jag minns nog hur  trött jag blev på min mamma som alltid sa "-Jag förstår inte hur du orkar", när jag var småbarnsförälder. Och jag kontrade med att försöka påminna henne om hur hon varit så gott som ensamstående med 3 småbarn, när pappa fick polio och åkte in på Härnösands lasarett, medan hon fick sköta allt därhemma i ett hus som inte ens hade toalett eller varmvatten.

Kan det vara så att en mammas lott är att förtränga?

Tulpan-tider!

Det är tulpantider! Direkt efter nyår så är jag en storkonsument av denna blomma. En bukett i veckan blir det, en lyx som jag unnar mig. Jag njuter verkligen av mina buketter, från de slutna knopparna till dess att de nästan är vissna och halvt torkade och kronbladen får andra färger och former. Jag låter dom stå kvar tills kronbladen börjar falla av! Och innan det är dags att fylla köksfönstret med pelargonskott så får buketten pryda fönsterbrädan, jag vistas mycket i köket så här kan jag njuta av den mest!

Njutit har jag även av skidåkning idag! Maken och jag tog en tur i Hågadalen på förmiddagen. Sen ville maken ut på skridskoisen, men jag tyckte det räckte med skid-turen, så jag stannade hemma och tog hand om tvätten. Sitter också och funderar på om det inte är dags att byta ut röda gardiner, mattor, kuddar och filtar och släppa in lite av det härliga ljuset som sakta men säkert börjar återvända. Men jag spar nog till lite senare i veckan, har ett stick-projekt som lockar mer. 

Och tack vare att jag inte behöver gå till jobbet längre, så har jag all tid i världen till att sprida ut "arbetsbördorna", eller  vad man kan kalla det för. Vill inte kalla det för bördor, eftersom jag finner tillfredsställelse i de flesta hushållsgöromål. Möjligtvis utom att rensa avloppen.....

Eftersom det är söndag i dag, så blir det också bastu och sen lite go-middag på det! 

Skruttenluttenli....

Rubriken på dagens inlägg kommer från en liten melodislinga som verkligen fastnat i mitt huvud efter den här vecko-vistelsen i Insjön! 

Den sjungs i starten av varje Baby-simpass. Ledaren går runt med en liten lila badanka och sjunger till varje barn i gruppen "Skruttenluttenli, skruttenlutten li, vad heter du" varpå föräldern svara med barnets namn och då sjunger alla i kör "Majken, ja Majken, så heter du. Woawoaswoa woo" och så börjar det om hela cirkeln runt på ca 10 barn.

Sen sitter den kvar i huvudet resten av veckan, så även dottern har gått och nynnat på denna....

'

Men när vi kom fram förra veckan då var det dukat till fest, med anledning av makens och min 40-åriga bröllopsdag! Dottern hade nämligen försökt buda blommor, men det var ingen som lämnade ut på nyårsdagen, så istället blev det champagne med löjromspizza (lagad utomhus i den vedeldade pizzaugnen) och sedan bjöds det oxfile´med hemlagad bea och ett riktigt bra rödvin! På så sätt fick vi ju dra ut på firandet! Så lyxigt!

                                                             

På lördagen var det tjugonda knut och vi tog ner julbelysningar, prydnader, kransar och klädde av granen. Och efter det är det ansiktsmask, fotmask och bubbel som gäller. OCH så klart en vårbukett med tulpaner och anemoner!

Tyvärr var maken och yngsta dottern tvungna att åka hem redan lördagkväll, men jag stannade hela veckan!

Vi har besökt kyrkans öppna förskola, skottat snö, vi har gått promenader, börjat virka på en barn-girlang till sittvagnen, lagt ett 1000-bitarspussel, ätit och umgåtts och så var det babysimmet i går innan jag tog tåget tillbaka till Uppsala.

Maken mötte på stationen och bjöd god köttgryta.

Och i morse cyklade vi till gymmet i minus 19 grader! Det är en alldeles underbar vinter som bjuds i år!

Idag står lite hundpassning och fix med gardinstång hos yngsta dotter på programmet. Så är vi bortbjudna på middag i kväll liksom i morgonkväll.

Skönt att vara hemma också.

Och jag ska försöka få den där envisa melodislingan ur huvudet"

Skruttenluttenli på er!

Blod, svett och tårar

Idag blev det skridsko-åka av!

Maken som åkt tre dagar på raken (Riddarfjärden, Hjälmaren och Vättern) var på hugget, så vi gick upp och fixade matsäck och satt i bilen före 09.00. Färden gick till Kallhäll, där vi ställde bilen vid badet.

Jag är trygg med maken, Han är så kunnig både vad gäller is och vindar, råkar och turer. Men så har han ju både nybörjarkurser och skridskoturer, sedan många år tillbaka.

Min önskan om att få "åka lite skridskor utanför Stockholms Stadshus" slog in ungefär 5 timmar senare. Så lång tid tog det att ta sig de dryga 3 milen från Kallhäll. Flera rännor gjorde att vi fick gå i land och promenera förbi dessa 5 ggr. Frostrosor gjorde det ganska knöggligt att åka och flera sprickor måste klivas över, en gång fastnade jag med skridskon och doppade ner hela pjäxan, så en fot blev genomblöt. Som tur var låg temperaturen på nollan, så jag frös aldrig. Ullsockor är fantastiska på det sättet, vattnet värms liksom upp och man håller sig nästan torr.

Dock har jag för dålig träning på skridskor. Som barn, lärde jag mig åka på vita konståkningsskridskor med taggar fram, och då tar man ju fart helt fel. Fick mina första långfärdsskridskor då jag var strax under 20 år, och då fick jag lära om. Sen har det blivit så att maken åkt mestadels själv, han är en "riktig nörd" och vill gärna åka fort. På de ledarledda turerna följer jag nästan aldrig med, jag vill helst åka bara några stycken, tycker det är en del av tjusningen att man är ganska ensam ute på isvidderna.

Därför blev jag ganska trött efter ett par timmar, och när jag blir trött så orkar inte fotlederna hålla upp skridskorna, det blir vingligt och jag blir ostadig och spänner mig av rädsla för att ramla. En ond cirkel helt enkelt. Och pga den knöggliga isen, hade man behövt ha fart för att komma framåt.

Men när det vackra klockspelet i stadshuset slog 15.00, då nådde vi äntligen målet. Alltså fem timmars åkning, och jag hade nog ont överallt i kroppen tror jag! Blod (jag skrapade ankeln mot iskanten när jag doppat foten i sprickan) Svett (det var blank, fin is utanför Hässelby strand och jag kunde köra på ganska fort och blev rejält svettig på ryggen) Tårar (sista timmen trodde jag nästan inte att jag skulle orka komma i mål, det värkte precis överallt i kroppen och jag var helt slut)

Men var det värt det??  Svar; JA; alla dagar i veckan!  Infarten var magnifik, och det kändes mäktigt och speciellt att åka här!

Nu kommer jag att ha "datauppehåll" några dagar.

På återhörande!
 

Livet är gott!

 Nu har vi fått en halvtimme längre dag! Jag reagerade när jag satt vid vävstolen och himlen mellan radhustaken var alldeles laxrosa trots att klockan var 15.45. Det har varit en klar, fin dag idag och nu i solnedgången så liksom brann himlen, det var så vackert. 

Känner vördnad för naturens gång, att ljuset, sakta men säkert är påväg tillbaka. Att allt går runt i cirklar gör tillvaron trygg, när allt annat brinner.

Levnadslopp

Jag ska sätta segel på mina dagar

Lita på vinden, vila i vågorna, glida på ytan.

Jag ska summera min tid

innan minnena bleknar

innan händelserna flyter samman

innan människorna och mötena späds ut.

Jag ska vänta in vårens rodnad

bada i sommarens färger

skörda höstens frukter

vörda vinterns mörker

medan jag fortfarande finns.

Ur "Innan jag dör vill jag förstå varför jag ödslade så mycket tid" av Sofia Sievertsdotter

Och en vanlig januarionsdag, när himlen brunnit vackert, mörkret sänker sig  och stjärnorna börjar tändas. Då äter vi panerad rödspätta med remoulad, potatis, ärter och sallad! 

Livet är gott!

Nu tycker jag att det kan räcka med "karaktär"....

I morse fick jag syn på ett  foto taget av mig för 12 år sedan.

Fy tusan vad mycket som hänt under dessa år! Jag har verkligen åldrats rejält! Så otroligt många rynkor som visar sig i ansikte och på hals. Så mycket "löst skinn". Sådana mörka partier under ögonen. Och när jag ler så uppstår "små kuddar" på kinderna. 

Man säger att rynkor ger karaktär och karisma. 

Snick-snack, säger jag. Det är bara fult och får en att se så mycket äldre och tröttare ut. 

Och om det nu är så att det "ger karaktär" - i så fall är jag nöjd nu, jag behöver inte mer karaktär än så här, det räcker och blir över.....

Sen så är jag ju inte sämre än att jag faktiskt inser att det är ett privilegium att ha fått leva så länge att man faktiskt fått rynkor. Att jag inuti mig är så gott som ålderslös. 

Att det faktiskt är fåfängt löjligt att bry sig om sådana världsliga ting som rynkor, när världen ser ut som den gör. Att jag borde skämmas.

Ok, jag skäms väl lite då, men idag var det en sådan dag.

Imorgon är det säkert annorlunda!

Stockholm, Stockholm stad i världen - Stockholm, Stockholm, världens stad

Stockholm, vår vackra huvudstad. Den här låten kändes passande idag, när maken drog iväg på långfärdsskridskor, på frost-rosad, nylagd is, från Stockholms stadshus, längs Södermalm och runt Långholmen. 

Vi paddlade här, för många år sedan, en gryningspaddling i juni. Jag hade så gärna velat åka här idag, i den lågt stående solen. Och jag hade fått. Men jag vet när jag ska säga nej. Maken skulle åka tillsammans med en av de andra ledarna i Friluftsfrämjandet. Dom är erfarna och åker fort. Det skulle få mig att bli stressad och olustig. Jag vet när jag ska säga nej tack. 

Men jag visar några bilder från snapen maken skickade idag. 

Det hade varit magiskt, och lite spännande. Båt-trafiken finns kvar, och skapade rännor i isen, så det gällde att ha koll på var man kunde åka. Plötsliga sprickor, som inte fanns på förmiddagen, uppstod på eftermiddagen. Motvinden var stundvis lite jobbig och gjorde att kylan bet i kinderna.  Men solnedgången över stadshuset var magnifik! Vår huvudstad är magnifik!

Nu är maken iväg på skridskoledarmöte, imorgon kommer han, tillsammans med några andra ledare, dra iväg till Vättern för att åka skridskor där ett par dagar.

Men på torsdag säger han att han och jag kan dra till Stockholm och åka tillsammans.

Vill man åka skridskor, så är inget omöjligt för maken!

Vilsam vinter

Det är något vilsamt över vintern! Kanhända beror det lite på att det varit en räcka av storhelger, eller så beror det på att snön lagt sig som ett stort duntäcke över världen och de många minusgraderna gör att man gärna saktar ner och ta det lugnt. 

Fast maken drog iväg i full skridsko-mundering för att leda tur på vatten utanför Lidingö. Han var så förväntansfull och glad, eftersom han längtat efter skridskoisar!

Själv satt jag kvar vid frukostbordet länge, länge. Plöjde igenom både Uppsala Nya Tidning och Svenska Dagbladet, ovanligt länge för att vara jag. Och sen satt jag kvar med min stickning och funderade över det jag just läst.

Läste om att trendprognoser är ute, men på andra håll ser jag profetior om vad som komma skall. T ex människor som försöker utnyttja dygnet maximalt och stiger upp kl 03.00 varje natt för att ta reda på om man "kan få ut mer av livet". Jag provade för många år sedan att gå upp klockan 05.00, för att göra min make sällskap vid frukostbordet innan han bilade 9 mil till sitt dåvarande arbete i nord-Uppland.  Som någon slags rättvisetanke. Dock gick jag inte i säng lika tidigt som honom, eftersom jag på den tiden pluggade och använde sena kvällar till studier. Efter några månader kände jag mig tom på tankar och hade så lätt till gråt att jag blev rädd för mig själv. Så det upphörde tvärt. Jag tror nog att man får ut mer av livet om man är utsövd...., må vara att dygnet blir några timmar kortare, men hellre kvalitet än kvantitet, tänker jag.

Så läste jag att färgen persika, aprikos (tänk ljust laxrosa), är populär som inredning och i mode. (Been there, done that....)    Men kanske kan det då få vår yngsta dotter att inte tycka att vår lilla gäst-toa är förskräcklig. Den har kvar den nyansen sedan 80-talet....

Det jag har riktigt svårt att förstå mig på är  AI och att man ser hur ungdomar förknippar AI med framtiden, att man t om har det som en assistent eller vän. För mig är det bara ett stort frågetecken och jag hoppas att jag inte kommer att behöva förkovra mig i ämnet.

Då är jag tusen gånger hellre i verkligheten!!!

Som i detta nu ser ut som ovan....

.... men förhoppningsvis om fem månader ser ut så här!

 

Färglägg livet

 Det sägs att hundar ser allt i svart och vitt, som vi gjorde i våra gamla tv-apparater. Men tydligen kan en hund, där vi bara ser två nyanser av grått uppfatta upp till åtta varianter. 

Jag är i alla fall väldigt glad över att vi människor kan se färger. Nåja, det finns ju några färgblinda också, minns tydligt elever som inte berättat om sin färgblindhet, men när jag bett dom hämta t ex grönt garn eller tyg, så kom dom med rött, eller tvärsom.

Och apropå garn, så åkte jag idag ut till "Röda Ladan" i Rasbo. Köpte garn till en tröja i augusti och startade upp halsringningen, men kände sen hur fel jag valt i färgnyanser, så idag åkte jag ut för att få hjälp. Lisa, som jobbar i butiken är väldigt hjälpsam och har god känsla för färgmatchningar, så vi stod och dividerade fram och tillbaka i en halvtimme, innan jag kände att det skulle "bli rätt". Så hemma igen blev det en stor mugg kaffe och så repade jag upp det jag börjat på och  sorterade för att börja om.

Det här blir en bra tröja;

Grönt - ger lugn i självne och förtröstan i hjärtat

Turkos och Ljusblått - handlar om att vara närvarande och kommunicera i känslor

Vitt - Klarhet, sanning och ärlighet

Och efter att ha ägnat eftermiddagen åt att väva och lyssna klart på ljudboken "Jävla Karlar" blandade jag till varsin "Lingon Sour" som är så god och vackert röd.

Rött - Attraktion och lust. En färg att pigga upp sig själv med. En färg som är liv!

Så med allt detta färglägger jag mitt liv idag, och nu ska jag steka en torskrygg, koka en rotselleripuré, steka rödbetor och brysselkål och servera med örtsmör och rostad sötmandel.

Trettondagsafton

 Idag har allt julpynt packats ner i sin kartong för att förvisas upp på vinden till nästa år. Alla advents-stjärnor och elektriska julstakar också. Sa till maken att; "dom vise männen har väl blivit tillräckligt vägledda så vi kan ta ner stjärnorna nu". Det är väl egentligen inte förrän i morgon som dom kommer fram till Jesus-barnet, men det där var ju för länge sen och jag kände mig färdig med allt pynt. 

Det röda får däremot vara kvar ända till slutet av januari. Det känns varmt och ombonat. Och den varma och ombonade känslan får stanna kvar. Glögg-te har jag t ex gott om, för det passar i den här kylan som råder! Men det hindrar ju inte att man också tar in ett fång med tulpaner! Våren möter vintern liksom. Jag vill ha både och ett bra tag till. Och den här vinterns som råder, den bara älskar jag!!

Sista "större helgen" innan påsk nu, och så här på trettondagsafton har vi blivit bortbjudna på middag.

Jag ska inte klaga.....

... för idag tog jag en 11 km lång skidtur i minus 12 grader och strålande sol. Det gnistrade vackert om snön och kylan var torr och inte alls besvärande.

Men planen  var egentligen att vi skulle vara på väg hit; Vietnam.

 Jag skulle -för en gångs skull- gå lite utanför min comfort-zone (jag är inte så förtjust i att göra långflygningar), så vi bokade en liten, intim gruppresa med privat, svensk guide 14 dagar i Vietnam. Såg verkligen fram emot det! Programmet var digert och späckat, vi skulle få se massor, men sista dagarna även få tid för bara sol och bad på en fin resort. Dock fick vi vid adventstid resa på att man inte fått ihop tillräckligt mycket folk, så resan ställdes in.

Och både maken och jag blev faktiskt väldigt besvikna!

Nåväl, jag ska -som sagt- inte klaga. Efter frukost drog jag iväg på ett skivstångspass, sen den där skidåkningen som var helt underbar och efter dusch och yoghurt-lunch och kaffe satte jag mig vid vävstolen. Maken bakade bröd och gjorde jättegoda rödbetsbiffar till middag och vi smed lite andra januari-planer. Ikväll blir det morotskaka och glöggte framför en brittisk deckarserie.

Vem behöver Vietnam......??

Något att vara rysligt tacksam för!

 Idag har jag gjort en god gärning. Och det var väl bra. Men jag blir ändå ledsen när jag tänker på det!

I somras fick maken ett telefonsamtal från min vävlärare som höll i terminskursen jag gick 1975. Hon hade letat upp mig efter att jag skrivit något om en utställning hon haft för många, många år sedan, och nu ville hon tacka och höra hur jag hade det men fann bara makens telefonnummer. Till saken hör att hon tycker lite att det är hennes förtjänst att maken och jag träffades, för han kom nämligen till vår avslutningsutställning på Upplandsmuseét. Jag hade förvisso sagt det till honom under oklara omständigheter en månad tidigare, då vi träffades på ett dansställe i stan..... Det var 1 juni 1975, och får ändå räknas som det datumet vi började ses! Nåväl, vi pratade ganska länge och jag hörde att hon var väldigt sällskaps-sjuk, så jag föreslog att vi skulle gå ut och fika någon gång, vilket hon blev jätteglad för.

Sen gick hela hösten, och nu i mellandagarna slog mitt dåliga samvete till, så idag ringde jag äntligen upp henne för att föreslå en fika. Hon blev så glad och tacksam för mitt samtal. Påstod att det gjorde hela hennes dag! Hon hade haft en sjuklig höst och inte tänkt på att vi skulle setts, men nu blev hon så lycklig, ville dock skjuta på det till vårblommorna kommer. I sommar fyller hon 90 år och hon har ingen släkt på nära håll, hennes enda barn dog för flera år sedan i cancer, och nu ångrar hon så att hon inte ägnade sin dotter mer tid, då hon var barn. Hon har hemtjänst morgon och kväll som kommer och ger henne ögondroppar, vilket hon behöver för resten av livet pga att hon drabbats av glaukom och blivit nästan helt blind på ett öga. Och så tycker hon det är tryggt och skönt att någon människa kommer varje kväll och säger godnatt och varje morgon för att kolla att hon lever.

Tänk att vara så ensam! Det kändes så sorgligt och ledsamt. Och hon delar sitt öde med många andra människor, det förstår jag. 

Visst trivs jag i mitt eget sällskap, men jag vill inte vara ensam. Vilket jag ju inte heller är. Se där, något att vara rysligt tacksam för

La dolce vita

...jag vill bada i champagne min vän, på resan emot gryningen.

Det skulle kunna vara en bra sammanfattning för den här nyårshelgen! För så mycket god mat och fina goda viner, champagne och drinkar jag stoppat i mig i dagarna två. Lyx, lyx, lyx!

Nyårsafton startade vi med Margaritha och därefter blev det champagne, ostron och små, små söta friterade hasselbackspotatisar med löjrom!

Förrätt ett var en råbiff på smörstekt levain med löjrom och pepparrot.

Förrätt två var halstrade pilgrimsmusslor med limesyrad gurka och romkorn i en utsökt sandefjordssås. Till båda dessa rätter drack vi ett krispig Alvarinho-vin.

Varmrätten bestod av sous vide torskrygg i champagnesås med broccolini, i glasen ett av mina favorit Chardonnay-viner Bread and Butter.

Innan desserten drack vi Espresso Martini.

Desserten var en vaniljpannacotta med bärkompott och kaksmulscrunch och i glasen ett fräscht isvin.

Sen var det dags att gå ut och titta på fyrverkerier, tända tomtebloss och skåla i cremant. Alla barn var vakna och glada. Det var ett årsavslut med klass!!

 Och morgonen efter blev jag serverad champagne till frukost med en smörstekt skiva levain med lax och pocherat ägg och maken hade dukat fint med tulpaner och tända ljus. 

Sen gav vi oss ut i skidspåren i tre timmar innan vi bastade och så var det dags att fortsätta med  champagne och lite goda getost-bruschetta. Några timmar senare åt vi en mör lammstek med rotfruktsgratäng och ett riktigt fint franskt rödvin som även räckte till ostbrickan efteråt.

Och jag hade mina "nya" ringar på mig. Lät fästa in en rubin i förlovningsringen och putsade upp de andra ringarna, så det glittrade och blänkte så fint. Det var ju vår rubinbröllopsdag, 40 år som gifta.

Det sägs att rubinens intensiva energi skärper sinnet och att de stärker närhet, passion och engagemang i en relation. Det låter väl bra?!!

Det har verkligen varit "det ljuva livet" hela nyårshelgen och jag tänker att det får väl sätta ribban för fortsättningen på året!! Kanske dock inte med så mycket mat och vin i överflöd hela tiden. Lagom är väl bäst.

Nu har jag precis varit ute på skidtur igen och sitter och dricker kaffe och knaprar i mig de sista pepparkakorna ur julburken. Det är inte heller så tokigt!

God fortsättning!