"Återfall"

De här två rofyllda bilderna är tagna vid lunchtid. Vi hade gått en långpromenad i 2 timmar, hundarna och jag. Solen sken och det var alldeles vindstilla, fåglarna kvittrade och det var faktiskt lite vårkänning i luften, trots att det fortfarande är januari.

Det där lunch-kaffet smakade gudomligt och avnjöts tillsammans med pussel, medan hundarna tog sig en välförtjänt vila.

Vid 15-tiden var det dags för eftermiddagspromenaden. Jag var så tacksam över att mitt knä verkar någorlunda återställt så att jag kunde promenera utan värk. Till saken hör att man får gå väldigt försiktigt, eftersom hela Insjön är väldigt isigt, och där det är grusat så är det nästan så att gruset halkar iväg, så man kan inte vara säker någonstans. Det är väl nu man borde ha sådana där skor med dubbar! Jag valde en skogsstig utmed vattnet som är fin. Det borde jag nog inte gjort, för t om hundarna, med sina klor, hade svårt att få grepp. Ett tag påminde dom båda två om Bambi på hal is! Själv kämpade jag på i skarsnö och höll mig i trädstammar. Men plötsligt så bara försvann marken under mina fötter, benen flög upp i luften och jag for ner och landade med min 60-kiloskropp direkt på svanskotan. Jag fick nog en smärre chock, det kändes som jag tappade luften och strax därefter kom smärtan och jag grät en skvätt. Till och med hundarna verkade chockade. Dom stod alldeles still på varsin sida om mig och bara tittade. Jag blev lite rädd och funderade på om det kunde ha blivit en spricka. Det får väl tiden utvisa. Vi tog oss sakta tillbaka hem och nu har jag duschat och tagit en värktablett. Förflyttar mig långsamt och gör inga häftiga vridningar med kroppen.

Se det blev ett riktigt återfall för inom loppet av tre dagar har jag slagit omkull rejält två gånger.

Håller tummarna för att det inte blir tredje gången gillt....

Avlasta eller Belasta?

Så är jag tillbaka i det vackra huset på Vintergatan. 

Men jag trodde ett tag att jag skulle få lov att avbryta och åka hem.

Igår när tåget började sakta in för att stanna vid Insjöns central så reste jag mig, satte ryggsäcken på ryggen, lyfte upp lilla vovven på högerarm och drog resväskan med vänster hand och började gå genom mittgången mot dörrarna. Precis framme vid dörrarna gjorde tåget en sista bromsknyck, och den var så häftig att jag helt enkelt föll handlöst bakåt i gången. Jag hann bara tänka att jag inte fick släppa lilla vovven och sen låg jag där på rygg och sprattlade, hade inte en chans att ta emot mig. Tack och lov för ryggsäcken, annars hade jag slagit i bakhuvudet. En tonårstjej frågade mig hur det gick och jag reste mig och skrattade lite generat att det gick bra, jag blev bara överrumplad. Sen fick jag skynda mig av.

På perrongen stod dottern och bulldoggen och väntade. Tillsammans promenerade vi hem, där svärsonen lagat söndagsmiddag och korkat upp vin. Det var så gott och trevligt, kvällstimmarna rullade snabbt iväg och det var inte förrän jag skulle ta trappan upp till övervåningen som jag kände att knät började smärta. 

Och sen följde helvetesnatten där smärtan var pulserande hög och jag fick pallra upp med kuddar för att försöka avlasta och lindra. Jag vred och vände mig och det var hopplöst att sova. Slumrade till korta stunder för att vakna med dunkande värk och försöka hitta en ny ställning. Hann grubbla över om hela vårterminens träning, cykling, skridsko- och skidåkning nu gått åt skogen. Att jag skulle vara tvungen att ta mig till sjukhus och röntga. Att jag inte skulle kunna ens ta mig nerför trappen, än mindre hjälpa till med hundarna. Nu skulle dottern inte få någon avlastning. Det var jag som skulle bli en belastning istället.

På morgontimmarna somnande jag tillslut, och när jag gick upp halvnio var både svärson och dotter på sina respektive arbeten. Försiktigt satte jag foten i golvet och upptäckte att det faktiskt var bättre att stå än att ligga. Det gick ok att gå i trappan och efter frukost tog jag hundarna på promenad. Med små, kortare steg så gick det faktiskt riktigt bra att ta sig fram. Och nu är snart den här dagen till ända. Jag har tagit mig fram 9 km och knät har liksom "smörjts igång". Det är när jag blir still för länge som det gör ont. Så jag tror nog att det här ska gå vägen. Behöver nog bara vara försiktig. 

Och om det är så, är ingen mer tacksam än jag! Att inte kunna gå, det skulle göra mig deppig!

Nu ska jag vispa ihop en raggmunkssmet. När dottern kommer från sin träning blir det frasiga raggmunk med rårörda lingon, knaperstekt bacon och rårivna morötter!

Här i det vackra huset på Vintergatan!

Inget äppelvin....

....men hundar och ungar har präglat/präglar denna helg! 

Har tillbringat lördag- och söndag förmiddag med två av barnbarnen och så lilla vovven. Vovven har jag fortfarande vid min sida och i eftermiddag ska jag ta tåget upp till Insjön och vara hundvakt även åt bulldoggen Frasse denna vecka, kanske även nästa.

Och mitt i mina göromål så dök den här låten upp i mitt huvud. Minns att jag alltid avskydde Alf Robertssons låtar när jag var barn/tonåring och brukade följa svensktoppen. Nu sökte jag upp den på You Tube och upptäckte att han faktiskt har en fantastisk röst och dessutom såg han riktigt bra ut. Men texten...... Njaej, den är fortfarande inte riktigt i min smak. I mitt tycke sentimentalt dravel utan rytm till melodin. Förlåt om jag gör någon ledsen nu, men vi har ju yttrandefrihet i det här landet..... 

Och något har den väl ändå gjort med mig, eftersom textstrofen fastnat i mitt huvud!

Känslomässigt har jag faktiskt känt mig "lite låg" hela helgen. Vet inte om det är efterdyningarna efter de två begravningar jag nyligen bevistat. Eller om jag börjar bli lite lik min gamla mor, som vissa morgnar när hon vaknade sa att hon kände sig ledsen, utan att förstå varför.

Igår kväll, medan potatisen kokade, provade jag att muntra upp mig själv och tog en liten svängom i köket till Abbas Dancing Queen, med lilla vovven i famnen. Lilla vovven tycktes dock inte uppskatta det lika mycket som jag. Men dansar vi inte för lite nuförtiden?! Det var vansinnigt roligt att dansa bugg eller för den delen gammeldans och foxtrot. Maken och jag var riktigt samspelta på dansgolvet, och har varit ute en hel del. För typ 100 år sen..... Nu är han mer "dansant" på långfärdsskridskorna, den här helgen har han lett turer båda dagarna. Men han ska komma hem i tid för att skjutsa mig till tåget. 

Återkommer nästa gång från Dalarna!

En sekund är jag evig och sen vet jag inget mer....

 

Och jag vet att dom som lämnat oss har förstått att vi är

Liksom fladdrande lågor så länge vi är här

Och där bland gnistrande stjärnor som förbleknar en och en

Kommer livet väldigt nära som en skymt av sanningen

Vi är fångar i tiden som ett avtryck av en hand

På ett frostigt gammalt fönster som fått nåd av tidens tand

En sekund är jag evig och sen vet jag inget mer

Bara ett att jag lever lika fullt som någon annan

Jag är här och mitt på en frusen väg finns det värme ändå

Fastän snön börjar falla och himmelen blir grå

 Utdrag ur Koppången text Py Bäckman

Den här melodin och texten är så vacker. Det var min pappas favorit och framfördes på hans begravning. Förra veckan och den här dagen spelades och sjöngs den på hans syskons begravningar. Och jag tänker att den vill jag ha på min begravning!

Idag var det dags för att ta farväl av faster Majbritt. En lite mindre skara än på hennes lillebrors minnesstund förra veckan. Men lika fint och värdigt. Idag bestämde vi kusiner att nästa gång vi träffas ska vi ha bara fest, det planeras en kusinträff framåt sommaren.

För nu räcker det med död och begravning. 

Nu vill jag bara känna "att jag lever lika fullt som någon annan"

Trevlig helg

Hej solen!!

 Tack för att du har visat dig från din allra bästa sida idag, du har varit efterlängtad! 

Min dag blev så lätt att andas och det inre leendet blev till ett yttre. Cykeln var lätt-trampad till yogan och på promenaderna gick lilla vovven både långt och snabbt med svansen i högläge. Blåsippsbladen liksom sträckte på sig och det var nästan så att jag kikade efter små knoppar, men så mindes jag att det faktiskt bara är i slutet av januari. 

Än är det vinter kvar säger mor. Och det vill jag ju att det ska vara. Det ska finnas tid för skidor och långfärdsskridskor. Tid att äta en apelsin och en kexchoklad i en bivack. Tid att sitta vid en stugknut i fjällen och lyssna på takdropp.

Men jag är oerhört tacksam för att du varit på besök idag. Dagen har sedan vintersolståndet blivit 1 timme och 33 minuter längre. Visst är det underbart!

Nu tänker jag njuta av ett långt bad för att sedan bege mig till storasyster för att äta middag!

Godkväll!

Blommor och bullar!

Idag åkte det allra sista av julen ut! Jag for runt med dammvippa, dammsugare och mopp. Jag slet ner gardiner och satte på tvättmaskin. Slängde ut vissna amaryllislökar och putsade speglar.

Sen trampade jag iväg till blomsterbutiken!

Det blev en Sankta Paula till köksfönstret,

två stycken Bladbegonia till hallen,

och så en tulpanbukett med blad i färg att matcha den hemvävda löparen.

Som om inte det var nog ställde jag mig att baka blåbärsbullar. Dom ska provsmakas till kvällens te. Maken är på restaurangbesök i Stockholm, och dottern satt vid middagen och berättade om upptagna kvällar och dagar framöver. Jag skrev in i almanackan för glatta livet. Men just ikväll är hon hemma, så nu blir det fika!

 

Tisdags-turer

Vintervädret beter sig lite knasigt, ena dagen riktigt kallt, andra dagen plusgrader, och så där håller det på. Men isarna ligger, och idag begav vi oss ut på tur. Egentligen ville maken dra iväg till norra Upplandskusten, för att komma ut i havsbandet och få fri horisont. Men vi har ju hundansvar, och det skulle bli för länge för lilla vovven att vara ensammen. Så det blev närområdet; Trehörningen och Ramsen. Isen var på sina ställen lite väl mjuk och svåråkt, men det var skönt att vara ute och matsäcken smakade bra efter 1,5 mil. Det var tur 1.

På eftermiddagen begav jag mig till Ica Maxi för att kasta glas, plast och kartonger vid miljöstationen och för att fylla på förråden i butiken och på systembolaget. Senior-rabatten på 5 % är inte att förakta i dessa dyrtider. Nåja, det är ingen senior-rabatt på systembolaget, men det unnar vi oss ändå.  Har inte storhandlat på tre veckor, så det blev en hel del. Det var tur 2.

Nu har hunden rastats, maken står för middagen-det är vegetarisk tisdag, och ljuvliga dofter av vitlök i grytan och bröd som gräddas i ugnen sprider sig i köket.

Vilken tur att det är tisdag! (Det blev tur 3)

Lycklig på en måndag

 Den här texten, fast på svenska, hade en kollega lagt ut på instagram idag. Gissa om jag tryckte "GILLA"?!! Samtidigt så hade jag på snapchat en film från den här dagen ifjol  och en lektion med mina årskurs nio-elever. Dom hade ett grupparbete i att så välgjort och snabbt som möjligt sy ihop en t-shirt. Det var en rolig lektion. Och sådana har jag verkligen haft många av också, men nu är jag så nöjd med att vara "retired".

Maken har haft lite kval, men nu har han bestämt sig! Idag var han till  sitt gamla jobb för att installera mejl-adress och ställa iordning lite praktiska detaljer, för om exakt en vecka ska han nämligen börja arbeta igen. Dom har bönat och bett att han ska komma och hjälpa till, då de nya tandläkarna ligger efter med patienter. Så i tre månader ska han arbeta två dagar i veckan för att hjälpa till. När han kom hem idag, så mumlade han något om "för vem gör jag det här egentligen". Samtidigt så har han alltid älskat sitt jobb och så mycket tacksamhet som han får från sina patienter, det har jag svårt att tävla med. Jag tycker visserligen mycket om att var a tillsammans med min make, men det är väl inte så att jag jublar av lycka varje morgon då vi vaknar vid varandras sida. Och om jag skulle börja göra det så skulle han nog fundera på om jag mådde riktigt bra......

Kramens och Vinets dagar!

 Det finns dagar för allt, eller rättare sagt det finns namn/aktiviteter för alla dagar, som någon funnit på.

Läste på Wikipedia att National Hugging Day skapades i USA 1986 av en som ville uppmana folk att krama sina nära och kära lite oftare. Det känns ju inte så kommersiellt.

Vinets dag infaller på Sankt Vincents dag och firas i alla vinproducerande länder som en hyllning till vinets skyddshelgon, San Vincenzo, en martyr från mycket tidig kristendom. Trots omfattande tortyr vägrade han uppge sin tro, och trots flera avrättningsförsök så var det nästan omöjligt att ta död på honom. Man tänker det som en symbol för vinrankans oerhörda livskraft. I Sverige har man anammat "firandet" sedan 2014 med en uppmuntran om att dricka mindre mängd vin men bättre vinsorter. Denna dag känns väl lite mer kommersiell.

Jag har fått min beskärda del av både kramar och vin den här helgen. 

På födelsedagsfesten igår var det ett väldigt kramande bland alla gäster, och vin bjöds rikligt.

Idag har jag kramat både maken, döttrarna och hundarna, och i kylen ligger en Chardonnay på kylning till kvällens middag. Ska strax ställa mig och laga till en svamp- och kyckling-risotto.

Ps. skulle vilja tillägga ytterligare ett namn för helgens dagar; Rimfrostens! Det har varit en fantastisk rimfrost över hela landskapet och hundpromenaderna har varit som att besöka Isdrottningens Narnia. Magiskt vackert!

Någon vid din sida

 Jag är så tacksam att jag har någon vid min sida. 

Det smärtade mig igår att se min faster vid kistan där hennes älskade make, sedan många, långa år nu låg och hon står ensam kvar. Visserligen har hon en stor familj med barn, respektive och barnbarn. Men så tungt när ens älskade försvinner. Själv har jag sagt till maken att jag ska dö först, men det fnyser han bara åt och säger; -Det blir som det blir med den saken, men förmodligen går jag först.

Och om våra barn hör oss prata så, blir dom jättearga. Men det börjar komma tankar, det kan inte hjälpas. Jag tänkte t ex igår att jag måste hämta ett vitt arkiv och skriva hur jag vill ha det på min begravning.

Idag har varit lite av en "mellandag". Vi var på gym i morse och direkt efter frukost drog maken iväg på skridskoisen och själv gick jag ut 2 timmar med hundarna. Undrar för övrigt om dom ändå känner någon form av gemenskap där dom går, sida vid sida. Det ser oerhört gulligt ut i alla fall. 

Hemma igen bytte jag sängkläder och tvättade ett par maskiner, jag slog in paket och gjorde födelsedagskort och jag satte mig och sökte resor på nätet. I Maj hoppas jag att vi ska kunna pricka av ett resmål från min "önskelista". Så var det dags för en timmes hundpromenad igen och när vi kom hem, kom maken hem. Genomblöt upp till låren, då han gått igenom isen vid en passage under en bro. Så nu sitter han i bastun för att värma sig och torka upp pjäxor och kläder, Själv har jag tagit fram innanlår för att tillreda oxrullader till fredagsmiddag. Om en timme ska jag åka till stationen och hämta dottern som kommer med tåget och gör oss sällskap i helgen.

Så nu får jag många vid min sida och det är jag så glad åt! Trevlig helg! 

Det snabbaste sättet att uppskatta livet är att tänka på döden

 Det här är utsikten från Tuna kyrka, en bit utanför Nyköping i Södermanland. Idag har jag varit där på begravning av min  farbror Rune. 

Det var känslosamt, sorgligt och vackert. Det var ledsamt med tårar. Men det var också gemenskap och glädje. Att hedra, dela minnen  och hylla livet som vi som var där faktiskt har kvar.

Som drömmar flyr, så ilar våra år.

All jordens glädje likt en fläkt förgår.

Allt hastar hän mot sin förvandling snar.

Du är densamme, bliv du hos mig kvar.

vers från psalm 189

Glimtar från dagar som gått

Ett litet uppehåll i skrivandet, då jag varit i Insjön en knapp vecka!

Där var det mer riktig vinter än här, även om temperaturen låg runt nollan. Det fanns snö och skidspår  och jag gjorde snölykta som vi tände varje kväll. Det började med att vi kastade ut julen och hade mys med kolbullar och råröda lingon runt elden, hög julmusik på medan vi slaktade kransar, klädde av granen och plockade ner allt pynt runt om i huset, sen drack vi cava och la ansikts- och fot-mask och spelade yatzy.

På söndagen åkte maken och yngsta dottern tillbaka till Uppsala, även om dom blev ganska så försenade pga en punktering. Vi andra la pussel långt in på kvällen. Måndag morgon skulle svärsonen flyga upp till Kiruna för en vinterutbildning och jag stannade kvar för att sällskapa dottern och hjälpa till med hunden när hon arbetade.

Vi fick ett par mysiga dagar med långa promenader och så fick jag stå i mitt favoritkök och baka och laga mat, sitta och sticka och så förstås äta middag med dottern på kvällarna, när hon kom från jobbet.

Men nu är jag tillbaka i stan igen, tillsammans med hund, då vi ska passa honom några dagar.

Här finns inte en gnutta snö, men maken har i alla fall åkt skridskor idag, och det ger en liten smula "vinterkänsla". 

Jag har packat upp, gått en rejäl promenad med båda hundarna och tagit ett bad. I väntan på middagen tänker jag hälla upp ett glas rödvin. 

 

Dunk, dunk, dunk vävstolen slår, spolen den går....

Imorgon är det tjugonda knut, och  när julen dansas ut så brukar man bl a sjunga och dansa; "Nu ska vi skörda linet idag". Kanske därför den placerade sig i mitt huvud när jag satt vid min vävstol idag.

Sen vill jag inte direkt påstå att själva vävandet "gick som en dans". 

Den här väven har en lång historia av problem. Först så drog jag på den och solvade på  sex skaft, men det var totalt omöjligt att få till bra skäl. Dessutom skulle vävstolen flyttas uppfrån källaren till övervåningen. Så jag drog bort både solvning och skedning, packade ihop vävstolen med varpen kvar på bommen och så blev det flytt och ihop-pussling i mitt nuvarande väv- och syrum. Jag gjorde om väven till fyra skaft, en gåsögonbindning. 

Sedan hade vi besök av barnbarn........ 

Visserligen hade jag sagt till att man inte fick använda vävstolen som en klätterställning-vilket dom fick göra när det inte fanns någon varp i. Men det är ju så lätt att glömma när man är liten. Efter ett besök fann jag skäl-stickorna utdragna, varp-bommen uppsnurrad flera varv och varptrådar som hade gått av. Inte så konstigt eftersom det är ett gammalt bomullsgarn 30/2, dvs väldigt tunt. 

Visst kan jag väva, men det går långsamt framåt, då varptrådarna blivit ojämna och jag måste vara försiktig vid varje inslag. 

Det ska bli handdukar med lin som inslag.

Idag roade jag mig med att titta i linneskåpet och plockade fram 52 oanvända handdukar i bomull/lin.

52 oanvända handdukar!!

I mitt förråd nära köket har jag 12-15 handdukar som "går runt".

Bland de 52 oanvända är det ganska många från mammas och pappas dödsbo, det är eget hemvävt från 70-talet under min rosa-bruna period och så 12 stycken med band runt om och en lapp där det står; Till Barbro på 7-årsdagen från mormor och morfar.

Jag vet inte om jag blev överlycklig över min 7-årspresent då, men nu är det ju en skatt. En skatt som borde användas.....

Men hur ska jag hinna?

När jag nu dessutom väver flera!

Undrar vad mina barnbarn skulle tycka om att få handdukar i födelsedagspresent?

 

Grönt är skönt?

Tveksamt om jag verkligen kan tycka att grönt är skönt i januari! Eller snarare grå-grön-beige. Nog hade jag hellre haft vitt. Men idag har det regnat och blåst rejält, och jag fick tvinga ut lilla vovven på förmiddagen. På eftermiddagen gick det bättre, då hade regnet upphört, bara blåsten kvar, och vi kämpade oss fram  i lervälling och djupa vattenpölar.

Men som jag sagt förut; jag låter inte vädret förstöra mitt humör, det är min tid för dyrbar för!

Höll uppe dagens goda humör genom att -efter gym, frukost, stickning och en tvätt- städa huset! Maken ifrågasatte mitt beslut, men jag tycker att jag faktiskt vill städa en gång i veckan. Jag ser ju dammråttorna! Och jag trivs verkligen inte bland dom! Maken själv, åkte till en bilverkstad för att balansera däcken på bilen. 

Mörkret utanför fönstret är kompakt! Men faktum är att dagen blivit 29 minuter längre sedan vintersolståndet. Och på söndag är det tulpanens dag, ett vårtecken, om än tidigt! 

Yngsta dottern skickade bilder från en modefotografering idag och undrade om jag var sugen på en av klänningarna till våren, så det är flera tecken på att vi går mot vår.

Och jag har just läst om trendfärgerna 2023. Pantone Color Institute har precis lanserat årets färgtrender. och det står så här;

Paletten reflekterar tidens motstridande tendenser; ro och kontemplation men även förnyad energi.

De mest markanta kulörerna i Pantoens palett är en knallig orange, intensiv fuchsia, klar blå samt en smaragdgrön.

Smaragdgrön! Där har vi verkligen ett uttryck för att "Grönt är skönt"!!

Nya traditioner!

Nu har det gått 1 1/2 vecka på 2023 och jag har stickat två par vantar. De vita och de mellanblå. De ljusblå är gamla och flitigt använda. Ett gammalt mönster inköpt för många år sedan i Levanger, när jag var på besök hos min väninna. Har sammanlagt stickat 8 par av den här modellen, tycker den är så söt och bekväm. Efter stickningen så slänger man in dom i tvättmaskinen för att tova ihop dom och göra dom tätare och få perfekt passform.  Nu har jag provat tre olika slags garn och det har gått bra med samtliga.

Jag håller på att förbereda "julgransplundringspåsar". Förra året startade vi en tradition, jag och döttrarna. Vi städar undan julen på Vintergatan i Insjön och dricker bubbel och lägger ansiktsmask och spelar spel. Så nu till helgen ska detta upprepas, och i år tänkte jag att dom i sina påsar även ska få varsitt par vantar. Ansiktsmask inköptes idag, liksom påsar med fotinpackning att trä på fötterna. Ska komplettera med lite exotiska frukter och choklad också. 

I år kommer även herrar att deltaga, men dom får nöja sig med bubbel, frukt och choklad. Ingen idé att slänga "pärlor åt svin". Ursäkta uttrycket.....

Och nu har jag plockat fram det isländska garnet jag köpte i somras. I morgon bitti så ska jag starta med min tröja med rundstickat ok. "Efter-frukost-stickning" har också blivit en tradition att vidhålla!!
 

Inte för att jag tittar på andras kroppar.....

 ....(fast det gör jag ju....)

I morse på gymmet konstaterade jag att det var många nya ansikten. Hela hösten har vi stött ihop med samma gäng varje morgon, numera hälsar vi alltid när vi ses. Men idag, första veckan på nya året var det en hel drös med nya människor! Kan det bero på nyårslöften??

I alla fall, när jag var på väg att träna magmusklerna så kom det fram en välbyggd, ung man och frågade lite försiktigt; -Är det Barbro?  

När jag mötte hans blick, såg jag direkt vem det var. En före detta elev. I hans blick såg jag 15-åringen, men inte på hans kropp. Vilket jag -utan att tänka mig för- sa. Och sekunden efteråt ursäktade jag mig och sa; -Inte för att jag tittar på unga mäns kroppar......  Han skrattade generat och jag fläktade framför ansiktet och utbrast; -Nej nu blev det riktigt pinsamt. Men sen pratade vi om ditt och datt. Han är snart färdig civilingenjör, 25 år gammal. Han berättade att han SYR fast sina märken på overallen som man har under festligheter och aktiviteter, hans kamrater klistrar fast sina. Men han tänkte på sina slöjdlektioner och tyckte det kändes bra att sy.  Gissa om sådana ord värmer ett gammalt syslöjdsfrökens-hjärta!! 

Tillbaka till det där med kroppar. Visst tittar jag på andras kroppar!  Jag menar vad ska man annars roa sig med när man ligger där i en benpress och kämpar med sina intervaller? Inte för att jag värderar medvetet, men vissa kan man ju få beundra för att dom ser så friska och vältränade ut. Andra kan man tänka att dom nog nött lite för mycket och borde göra något annat än att träna. En del beundrar man för att dom verkligen tar sig till gymmet, trots sin kroppshydda. Själv är jag lite stolt över att jag faktiskt kommer iväg tre gånger i veckan, att jag kan lägga på lite vikt och känner mig starkare, att ryggen och mina knän håller. 

Vi har alla olika mål med vår träning, och inte för att jag tittar på kroppar...... Men jag är också väldigt nöjd med att ett begynnande gäddhäng på mina överarmar försvunnit!!

Regnet det bara öser ner....

 Idag hade vi planerat för en utedag med svågern och svägerskan i Björklinge. Vi skulle åka skridskor, jag skulle vinterbada i isvaken och vi skulle grilla korv och dricka kaffe nere vid sjön. 

Igår var ett finfint vinterväder med några minusgrader och ett stilla snöfall.

Idag vräkte regnet ner och marken har återigen förvandlats till en isbana.

Man kan väl säga att vi tappade lusten för uteaktiviteterna så svågern och svägerskan kom förbi hem till oss på en fika istället. Det var också trevligt, men kanske inte direkt som vi tänkt oss.

Fick en massa tid över så jag bestämde att äntligen börja organisera om i mitt sy- och vävrum. Det var bara det att först måste jag flytta på tre stora kartonger med yngsta dotterns "minnes-saker". Där i låg gamla fotoalbum, och jag kunde inte låta bli att bläddra. Och bli nostalgisk!

Är dom inte alldeles bedårande mina små flickor?!! Det här var en sommar när vi besökte Sofiero slott där man hade en utställning för barn kring Majas alfabetssånger. Här fanns illustrationer, rekvisita och så en massa utklädningskläder. Dom där sångerna hade jag på ett kassett-band, och varje morgon satte jag på detta för att väcka flickorna. Tyckte det var "lagom mjukt och snällt" sätt att få vakna på.

Ja ni kanske kan förstå att jag inte kom så långt i min omorganisation. När man börjar bläddra i gamla album så blir man lätt sittandes!

Jag kom i alla fall så långt att jag fotograferade och la ut en annons på Blocket på de två soffor som stått staplade bredvid kartongerna. Nu hoppas jag att någon slår till och köper dom snarast, för annars är det inte heller så lätt att omorganisera.

Nu är det söndagkväll, imorgon startar de vanliga vardagarna och det dröjer ända till påsk innan det blir någon extra helgdag. Men vad gör det mig? Jag som är ledig jämt!

Nu ska jag fräsa på lite kantareller och ha i köttgrytan jag gjorde igår förmiddag. Regnet fortsätter slå mot fönstret, men vi tänder ljus, häller upp varsitt glas rödvin och pratar om roligare saker än vädret!

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag....

Idag har jag varit på en liten broderiutställning i Uppsala Domkyrka. Läste om den i tidningen i förra veckan och blev nyfiken, Det är en kvinna vid namn Erika Cyrillus som broderat "sidor" ur Jona bok. Hon arbetar som präst och upplever att broderandet av boken är en del av henns kallelse och varje val av motiv och broderiteknik som en gåva från Helig Ande. I anslutning till utställningen finns ett häfte där varje sida är fotograferad och har två rubriker; Broderitankar och Bibeltankar.

Vilken otrolig kreativitet! Varje bild har sitt alldeles egna unika material och uttryckssätt. Mängder av olika broderitekniker figurerar i de olika verken. Jag blev väldigt imponerad - och sugen på att sätta igång och brodera!

Sen kunde jag inte låta bli att fotografera de tre vise männen. Jag skrev lite slarvigt om dom igår, men se vid krubban står dom och överlämnar sina gåvor!

Hade precis innan mitt kyrkobesök varit på stan för att inhandla ett par grå lite snyggare kostymbyxor, som en gåva till mig själv. Visserligen inte för något roligt ändamål, dom ska bäras på en begravning, men kanske får dom mig att känna mig lite fin och proper. Dessutom fick jag alldeles i detta nu veta att det kommer att bli en till begravning inom kort, då min faster somnade in i går kväll. Min lilla faster Majbritt som bakade de allra godaste Franska Våfflorna i hela världen.

"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer."

Han kunde han, Alf Henriksson!

 

Hedra eller häda?

 När alarmet ljöd 06.40 i morse möttes jag av en magnifik fullmåne som lös in genom sovrumsfönstret. Sen hade jag inget för att jag klädde mig och cyklade till gymmet. Tänkte inte på att det är en röd fredag, så gymmet öppnade inte förrän klockan nio! Fick istället cykla hem och brygga te och titta på när maken gjorde sig iordning för att vara skridskoledare. Främjandet skulle till Harg idag och man behövde ledare. Så då ställer man upp trots att man inte är helt frisk. Och jag håller bara tyst med mitt tyckande om det, vet att det är bäst för familjefriden....

När huset blev tyst och tomt tog jag mig an den nya datorn igen, och gissa vad?! Jag sitter i detta nu och skriver just på den. Har lyckats föra över så gott som allt och känner mig mer än nöjd! Och duktig!! Självförtroendet är på topp igen!

Dessutom har jag varit på ett roligt gympapass där ledaren hade god taktkänsla och inlevelse. Hon kallade oss för "karameller" - jag tror i peppande syfte.....

Några foton från dagarna som gått tillsammans med barnbarnen. Vi har gjort rebusar och träffat kusiner, åkt skridskor, läst högläsning, lekt "Farfars kalsonger",  tittat på Mr Bean och Sune firar midsommar, busat i skogen, påtat halv-vantar och byggt lego. Igår kväll när föräldrarna hämtat hem sina små telningar så städade jag huset och passade på att plocka bort allt julpynt. Lite röda gardiner, blommor och dukar får vara kvar januari ut, men tomtar, änglar, bockar och annat pynt göre sig icke mera besvär!

Alltmedan mörkret sänker sig och snön faller ska jag nu krypa ner i ett varmt skönt bad tillsammans med en badbomb som jag fått. Så kan man också hedra trettondagen. Kom på mig själv med att nynna på "Rövarvisan", men det kanske mer är att häda än att hedra. En av de tre vise männen hette visserligen lika (Kasper) men de andra två hette Melker och Baltsar. Och man får nog inte kalla dom för rövare heller..... 

Med självförtroendet i botten

 Här har jag tillbringat otaliga timmar idag. Jag önskar jag kunde säga att det varit värt det och att det  gett resultat, men dessvärre har allt gått tokigt och mitt självförtroende är i botten. Jag kan inte få till nerladdningen av virusprogrammet. Jag kan inte logga in på bloggen. Jag får inte till startsidan. Jag får inte fram hjälpprogrammet. Jag kan inte ladda över mina bilder. Jag har krånglat med mejladresser och lösenord till ve och förbannelse. Det går åt helvete.....

Och när jag närmast grinfärdig sa åt maken att "Du skulle aldrig köpt mig en ny dator", då suckade han lite uppgivet och sa; -Ja men lämna tillbaka den då!

Och regnet vräker ner, det har varit dimma hela dagen. Och vi ska äta rester till middag. Och hunden sitter och gnäller för att hon är hungrig, trots dagens ranson av mat.

Behöver jag säga mer.....? 

Imorgon lunch kommer det hit två barnbarn för några dagar, så då blir det inte tid att kämpa med dator. Kanske behöver jag en liten paus för att samla kraft.

Grafit-bröllopsdag

 Ett passande namn när jag fäster blicken på fotot från den 1 januari 1984 - via molnen på himlen utanför fönstret - till makens ansiktsfärg, efter 5 dagar i sjuksängen!

Å andra sidan har vi aldrig varit så mycket för det rosenröttskimrande pling-plonget, utan mer dragits till det  sobert grå med lite silverstrimmor i! Såväl i kärlek och sorg som till vardag eller fest.

Champagnen får vänta. Maken svingar sin kopp med Coccilana mot mitt glas med boxvin till middagen. Så ser vi fram emot ett fantastiskt 2023!

God fortsättning alla!