Jag trivs jättebra på jobbet när jag har en grupp elever som jag märker verkligen tycker det är roligt att få hålla på med sina händer. Jobba praktiskt, lösa problem, vara kreativa. Det var därför jag valde att bli textillärare. Hittar man sin kreativa sida så har man aldrig tråkigt. Och jag tror att de allra flesta människor faktiskt har en sådan. Om det sen är genom slöjd i textil, trä eller metall, om det är inom musik att spela något instrument eller att sjunga, om det är att hålla på med keramik, bild, skulptur, akvarell eller olja, om det är matlagning eller bakning, det tror jag faktiskt inte spelar så stor roll.
Jag trivs mindre bra på jobbet när det handlar om allt "kringarbete" som inte har med undervisning att göra. Allt mentorsarbete och elevvård, kränkningsärenden, npf-anpassningar och bedömningar. Alla olika "kurser" som kommit och gått genom alla år. All digital hantering, alla pedagogiska plattformar på nätet som man måste sätta sig in i. All dokumentation. Alla enkäter. Alla verksamhetsberättelser. Osv.
Jag zoomar ut det som är "mindre bra" nu och känner bara lättnad och glädje över att snart gå in i en ny livsfas! Har väldigt svårt att tro att jag kommer att sakna något, inte ens det som är jättebra. Det kommer ju nytt jättebra. Jag känner ingen oro för att jag ska bli känslosam eller känna tomhet när arbetslivet i skolan är över.
Maken står inför samma avslut. Han tycker det är oerhört jobbigt att berätta för sina patienter att han ska sluta. Det blir i många fall både känslosamt och sorgligt. En stor del av patientskaran har ju följt honom i väldigt många år. För honom har det inte varit ett lätt beslut att ta. Vissa dagar kommer han hem och har haft det extra tufft och stressigt och då säger han att det är rätt att sluta nu. Andra dagar har han verkat en smula tveksam.
Men jag tror inte heller han kommer att känna tomhet inför det nya som väntar. Han är en man som inte har svårt att företa sig saker, han har många intressen inom olika områden. T ex har han redan varit inne och tittat runt på olika universitetskurser, så han smider redan nya planer inför denna nya livsfas.
Sofia Sievertsdotter skrev i ett nyhetsbrev idag;
Att växa i takt med livet
Livet är kort, men vi har inte bråttom någonstans. Livet är långt, men vi kan inte förlita oss på att morgondagen, ska ta önskade steg åt oss. Det som kvarstår är nuets förundran och skönhetsfläckar och de andetag som böljar in och ut genom oss.
Kanske vecklas våra vingar ut på nya sätt i morgon, kanske inte. Kanske behöver vi mer tid i mörkret för att förstå värdet av ljuset. Kanske behöver vi se och uppskatta de ljus som redan lyser på oss i stort och smått. Kanske behöver vi ta modigare steg i takt med livets vision för oss.
Oavsett var vi befinner oss på vår livsresa räcker det med att bara leva, i takt med det liv som just vi fick till låns. För när vi lever i takt med livet, i kontakt med både kropp och själ, kommer vi precis dit vi ska vi precis rätt tidpunkt och vi kommer att utvecklas i precis den takt som passar både oss och de människor vi är menade att bidra till på jorden.
