Snälla månen, låt mig få sova

En stjärna faller utanför fönstret, på bilden. Står mamman och önskar sig något?
Nog minns jag när barnen var vakna på nätterna. Man satt ensam uppe i mörkret och ammade, sen stod man och kikade ut genom fönstret, precis som mamman på bilden, med barnet över axeln, för att få en liten rap och så hoppades man på några timmars sömn.
Ikväll, står jag och kikar ut på "superfullmånen". Inget barn på axeln längre. Men en 22-årig dotter har just gett mig en varm kram och sagt godnatt. I morgon bitti 04.00 skjutsar maken henne till stationen, då ska hon ta tåget tillbaka till Borås för att hinna till första lektionen. Det har varit så mysigt att ha henne hemma några dagar, fått göra julbaket tillsammans, pynta och mysa.
Den egentliga anledningen till att hon kom hem, var att yngsta barnbarnet hade sitt 2-årskalas idag. Det blev adventsfika med många godsaker, sång och hurra-rop! Dottern är gudmor till den lille Alfred, och ville vara med och gratulera. Han avgudar henne, och ropar NINNI KOM, så fort hon går utom synhåll. 
När vi cyklade hem i mörkret, lyste den stora, fullmånen upp natthimlen på ett nästan magiskt sätt!
Hoppas bara inte att den ställer till några spratt med min sömn i natt! Det är ju en ny arbetsvecka, och eftersom det bara är drygt 2 1/2 vecka kvar av höst-terminen, så smyger sig betygshetsen på. Behöver all den vila jag kan få!!