Smälter helgen

Jag behöver smälta helgen innan jag gör kväll! Har nyligen kommit innanför dörren efter att ha lämnat av barnbarn och skjutsat barn. 

Det fanns lite rödvin kvar efter middagen, så den hällde jag upp och satte mig tillrätta i vardagsrumssoffan. Maken gick i säng, liksom äldsta dottern och pojkvännen.

Det har varit en intensiv helg, som det blir med två småbarn i huset. Men så många härliga ögonblick.

Fredagkvällen var det fullt hus med taco-middag och 10 runt matbordet. 

Sen blev det lite si och så med nattsömnen.  Maken sov med Eric i ett rum och jag sov med Jennifer i vårt sovrum. Eric hostade sig igenom natten och Jennifer vaknade kl 02.00 och började med att släppa tre rejäla brakare och sen låg hon och sjöng och gjorde olika skojiga ljud med munnen. Hon skulle ligga nära och krafsa mig i näsborrarna och på örat, rätt var det var pussade hon mig mitt på munnen och sen fortsatte hon med ljud och sång till 5.30 på morgonen! Då gick Eric och farfar upp och jag såg hur hon lyssnade, men  då började jag försiktigt klappa henne i stjärten och hon somnade faktiskt till ett par timmar.

Litegrann som en baksmälla, kändes faktiskt lördagförmiddag!

På eftermiddagen tog vi en cykeltur till Pelle Svanslösparken och till leksaksaffären. Det blåste kallt och kändes ruggigt, så när vi kom hem lagade jag varm Gluwein till oss vuxna och mikrade bullar till barnen.

Den kvällen la vi oss samtidigt med barnen 20.30, och den här natten fick vi sova!

Idag var det regn, men vi klädde oss och gick ut. Maken beskar äppelträd och vinbärsbuskar och barnen och jag plockade löv och gjorde en lövkrona. Se på bilderna! Barnen gick in för det hela med liv och lust! Och det gjorde farmor också.....

Ikväll när vi lämnade av barnen i nya huset, där deras mormor tog över passandet medan maken åkte till Arlanda och jag löste av det andra barnbarnets mormor och morfar som skulle till Söderhamn, så var det så hjärtskärande. Lille, ljuvliga, underbara Eric fick plötsligt värsta separationsångesten, och blev alldeles tårögd och ville inte att farmor skulle åka. Jag fick verkligen skärpa till mig, för att hålla tillbaka tårarna själv,. Där har vi det där med avsked igen, det är aldrig roligt. Det blev faktiskt lite tårar i lördagseftermiddag också, när yngsta dottern tog tåget tillbaka till Borås.

Men nu slår klockan 23. Vinet är urdrucket, jag hör maken snarka där uppe i sovrummet, och nere i källaren, där dottern och pojkvännen sover, är det alldeles tyst. Dom var på bal i går natt och la sig klockan 04.15 i morse, så där behövs nog också sömn. I morgon ska pojkvännen bila neråt landet, men dottern får vi behålla den här veckan.

En ny vecka, nummer 43!