Så sjunger Peter Lemarc i låten "Little Willie John", och det var precis vad jag behövde höra ikväll!
Det är nämligen första gången jag sagt ifrån om att vara barnvakt till mina söta barnbarn. Sonen frågade mig tidigare i veckan, dom var bjudna på 30-årsfest. Barnen skulle komma hit och sova över, en två- och ett-åring.
Hur jag våndades i mina tankar. Jag skulle ju inte iväg någonstans men jag hade sett fram emot min ensamma fredagkväll. Ta ett bad, sitta och brodera och lyssna på musik och pod. I tystnad! Så jag sa ifrån. Men fick dåligt samvete på en gång. Skulle dom inte behövt få komma iväg tillsammans? Och barnen som är så ljuvliga. Borde jag inte ställt upp ändå?
Hur det nu var, så när jag kom från jobbet idag, trött och med huvudvärk, så kände jag att det var bra att jag sagt nej.
Jag virade in mig i en filt och satt med en kopp te, på verandan ute i solen i 20 minuter och bara stirrade tomt framför mig. Sista dubbellektionen tog musten ur mig. Höll nästan på att somna i stolen, men ryckte upp mig, bytte om och cyklade iväg på ett Flexpass. När jag kom hem tappade jag upp ett bad. Där somnade jag! Sen har jag gjort en sallad och suttit och broderat vid köksbordet, lyssnat på Maratonpodden och på musik.
Och det var då jag hörde de befriande orden;
Du äger din tanke och tid!
Ibland behöver man få tänka på bara sig själv!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar