Hur är läget?

Hur är läget? Den där frågan man slänger ur sig i farten och förväntar sig ett;  Bra!

Tisdagar är intensiva, med 8 lektioner på raken. Många elever börjar bli klara med sina första projekt, så mitt skrivbord är fyllt av elevalster som ska bedömas, snart ska alla omdömen till sjuornas utvecklingssamtal vara inne. Det är med andra ord lite körigt just nu.
Jag hade planerat att efter jobbet åka direkt hem och städa huset, imorgon kväll måste jag handla och på torsdag kommer döttrar och gäster hem.
Nu blev planerna lite ändrade. Jag och en kollega håller i en presentkassa till sådana som fyllt jämt, är sjukskrivna eller behöver muntras upp på annat sätt. Det har varit ganska många sådana "fall" ett tag och nu hade vi två som behövde klaras av. Jag tog på mig att åka ner på stan och fixa ett par presenter och skicka iväg dessa. Tänkte att då kunde jag passa på att åka till turistbyrån och samla på mig lite broschyrer till mina norska gäster som kommer hit och som vill turista i Uppsala, Hade dessutom avbokat ett spinningpass, så då kunde ju en rask cykeltur fram och tillbaka till stan kompensera det!

Sagt och gjort. Jag trampade raskt ner på stan, ville verkligen skynda mig så att jag skulle hinna hem och städa huset, för klockan 21 hade jag planerat att titta på den danska serien Dicte på tv.
Jag sprang ut och in i affärer för att få fatt i mina gåvor, och tillslut hamnade jag på pressbyrån för att köpa postens frankerade påsar.
När jag satt där och skrev på kort och adresser kom en man och ställde sig bredvid och gjorde detsamma. Vi tittade på varann och hejade glatt, det var en bekant!
Det var då jag slängde ur mig frågan; Hej, hur är läget?
Han tvekade en kort stund men sa sen -Inte så bra faktiskt.
Då kom ju min följdfråga; -Vad är det då?
Varpå jag fick berättelsen om hans yngsta, 16-åriga son som varit så sjuk. Från ingenstans hade han blivit tvärsjuk i början av sommaren. Det var något med musklerna och så hade han varit tvungen att transplantera hjärtat. Tre gånger hade han varit nära att dö. Sen hade han blivit av med talet. Han hade vårdats på intensiven hur länge som helst. Hela deras liv hade plötsligt kretsat kring detta. Nu skulle han posta något för jobbets räkning och sen bege sig till sjukhuset igen.

Tiden liksom stannade upp när han berättade och jag blev varse hur lyckligt lottad jag är. Och hur skört livet är! Vad säger man? Jag beklagade och att jag hoppades att allt skulle bli bra till slut.

Cyklade hem i betydligt långsammare tempo. Tog mig tid att lyfta blicken, mot himlen, mot träden med de vackra färgerna, mot löven på marken. Mot människorna som jäktade hemåt efter jobb och skola.
Du får ta en dag i sänder, sa jag visst till honom också.
Är det inte det vi alla måste göra? Ta en dag i sänder!

Och att när vi slänger ur oss frågan Hur är det?, vara beredd på mer än ett; Bra!