Tidens tand...

När jag tänker 70-talet, så känns det inte så länge sen. Jag tror att dom flesta i min ålder håller med mig. Man tycker att man fortfarande minns hur det var.

Sen tittar man på en film från 1970, och inser att det hänt en hel del......

Vi hade en aktivitetseftermiddag med sjuorna idag. Först spelade vi brännboll.  Därefter skulle vi se en film i fritidsgården. En av våra nya lärare, en ung tjej, hade valt ut "En kärlekshistoria", som hon själv tycker är jättebra. Den handlar också om ungdomar, visserligen ett par år äldre än våra 13-åringar, men igenkänningsfaktorn skulle vara någorlunda.

Så blev det inte!
Redan i uppstarten av filmen vrålade en elev "-Vad är det här för en jävla film?"

Lågt tempo, främmande, gammeldags miljö- och människoskildringar. Deprimerande vuxenkaraktärer och så alla som rökte, hela tiden och överallt. Själva storyn var seg och jag tror att våra elever var för unga för att förstå och uppskatta.  Hon som valt filmen är 25-26 år och då tror jag att man ser filmen med helt andra ögon.
Jag var 12 år när filmen kom ut, såg den ett par år senare. Kommer ihåg att jag var småkär i huvudrollskaraktären Pär. Jag kommer ihåg mopedknattret och alla "coola" högstadieungdomar som stod vid rökrutan. Jag kommer ihåg känslan på diskoteket. Jag kommer ihåg känslan av blickarna.
Men även jag tyckte filmen var seg nu. Efter en dryg timme pausade vi filmen och sa att bara de som ville skulle stanna kvar och se de sista 50 minuterna.
Alla 49 gick.....

Tidens tand har satt sina spår!